Det är så svårt att höra vad du säger (vad är det du egentligen vill säga?)




Allt eller inget. Inget eller allt.
Alla mot alla, en för en. Så börjar vi om igen.

Changes

 
Mår fruktansvärt dåligt. 
 
Den senaste tiden har varit väldigt mörk och jag har hamnat i ätstörningsklorna igen. 
Får knappt i mig någonting trots hunger, för hjärnan vill inte ha någon mat. 
Samtidigt jublar jag just för att jag inte vill äta. 
Jag vet rätt och fel, vad som är ätstörning respektive vad som är mig själv men vi håller på att bli ett igen. 
 
Och ärligt talat gör det mig inte ett skit. 

In between

 
Hej!

Senaste tiden har varit väldigt upp och ner.
Å andra sidan har jag mått sämsre än sämst, men de senaste dagarna har det blivit lite bättre vilket är skönt.
Hur mår ni?
 

I'm so close to falling apart

 
Allt är så knapert och skört nu.
Om en sak ändrar sig, så raserar hela jag.

Och det kanske var en godhjärtat handling som blev fel någonstans på vägen.

Finns det något som förgyller eller är allt som skimrar bara mina tårdränkta ögon?

 
Har ingen ork eller kraft till att skriva något långt och ingående, men mår riktigt dåligt.
Tänker på döden hela tiden och funderar verkligen på att lägga in mig. Jag orkar inte längre, jag tror hela tiden, godtrogen som jag är, att det ska bli bättre.
Men det blir det inte, det blir inte bättre. Jag mår bara sämre och sämre.
 
När kommer de bra tiderna alla säger och lovar finns? När kommer tiden läka alla gamla sår? Det gör den inte. Man minns, man minns för mycket och känner för starkt. De säger man är svag, de säger man bara tänker på sig själv och sina problem. Det är inte sant, jag tänker på alla, vill alla väl. Tänker på alla hemskheter i världen hela tiden och mår illa av ångest över hur allting är överallt. Våld, krig, osämjor, otrohet, rasism.... Så mycket lidande, och jag känner det lidandet väldigt starkt. Men jag känner också mitt egna lidande, och kankse ännu starkare just för att det tillhör mig. Men det vill ingen höra om, för man får inte tänka så. "För allt kommer nog ordna sig".

Men jag har väntat i nästan 25 år på att livet ska ändra sig. När kommer min tid?
 

Ingenting

 
Det här med att avsky sig själv är så jävla svårt för andra att förstå.
 

And then he was gone for all eternity


Min far har avlidit. Jag har inte pratat eller träffat honom sedan jag var åtta år, och trots att vi inte hade en bra relation så gör det ont i mig.
Han var trots allt min pappa, och natten han dog kände jag det på mig, att något var fel.
 
Nästan hela min släkt har gått bort nu, det är inte många kvar i livet tråkigt nog.

"Och jag ska skydda dem jag älskar med hjärta, kropp och själ. Jag ska skydda dem mot livet som är så hårt och fult och skört."
.
Jag tycker inte om att Döden tar så många liv som borde fått leva vidare, men jag vet att vi ses på den andra sidan.

CHAOS THEORY


Ja, kära ni. Kan året sluta värre och börja sämre än detta? Nej absolut inte.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min läkare har inte skickat in ett intyg till Försäkringskassan trots att jag ringer gång på gång på gång om detta, och intyget skulle varit inne senast i SEPTEMBER till min handläggare på Försäkringskassan. Vad händer då nu? Jo, efter årskiftet står jag utan pengar eftersom min aktivitetsersättning går ut och det är fyra månaders handläggningstid så jag kanske inte får pengar förrän till våren. Med andra ord kommer detta leda till en jävligt ondskefull kedjereaktion jag absolut INTE vill vara med om.
 
Som om inte det vore nog så har jag fått droppen utav psykiatrin överlag. De sköter sig inte, de har inte skickat en kallelse till mig på flera månader nu, min kontaktperson har jag ringt och jagat i månader utan att han kontaktat mig, så ringer jag idag och vem fan jobbar inte i receptionen nu om inte min kontaktperson? Som klankar ner på mina problem och säger att jag klarar mig bra fast jag säger att jag inte alls mår bra överhuvudtaget, och han kan inte ens med att kolla upp ifall min läkare har skickat intyget utan avslutar samtalet med "har inte tid" och jag gråter när jag lägger på luren.
 
 
Psykiatrin har alltid kört över mig och jag har alltid hamnat mellan stolarna, men sedan jag flyttade hit är det katastrofalt! Inte ens mobila teamet som jobbar kvällar och nätter känner till att jag ska kunna få lov att ringa dit om jag mår dåligt, utan hänvisar mig till psykakuten på sjukhuset där jag är bannlyst ifrån slutenvården för att jag varit inlagd "för mycket och är kroniskt sjuk och inte kan bli hjälpt" så vet ni vad? Nu ger jag fan i dem för gott. Jag struntar TOTALT i Vänersborgs psykiatri och tänker göra allt för att byta mottagning och även sjukhus. Jag måste ju för fan kunna ha en kontaktperson som hör av sig, som svarar på medddelanden och inte som min KP som när jag frågade varför han inte hört av sig skyller på att han har ny mobil. Hallå!? För han inte över sina patienters nummer till sin nya jobbtelefon? Det är så skandalöst detta att jag inte vet vad jag ska ta mig till, och nu har jag inga krafter kvar. Jag har kämpat och klagat i alla år på dålig och urusel behandling, men Vänersborg tar alla priser för att vara sämst. De kommer inte ens ihåg att skicka kallelser hem till mig längre!

Och Försäkringskasssan går efter byråkrati. De bryr sig bara om när de får in pappren, de bryr sig inte om att jag förtvivlat jagat min läkare i flera månader utan resultat. De bryr sig inte om att jag har en kontaktperson inom vården som fullständigt skiter i min existens eller att jag står utan pengar. Som inte ens frågar om jag behöver någonting utan som avslutar samtalet mitt i att jag förklarar att jag mår uruselt.

Vad är detta egentligen? Är det ett skämt, för det känns då verkligen som jag är med i en dålig gameshow på TV.
Och det tar ju aldrig slut, det kommer mer problem som stakar sig på hög och ingen att prata med. Psyk bryr sig inte, Försäkringskassan? Nej. Min familj? Nej. Min pojkvän? Han försöker, men han vet inte ens en bråkdel om vad som försigår eller hur jag mår eller vad jag gått eller går igenom för det är en negativ spiral och jag drar ogärna ner honom i den. Så jag håller käften, stänger inne allt och låtsas vara glad. Men det går inte att vara glad längre. Inte ens låtsasglad. Så jag håller bara käften och säger ingenting alls istället, är osocial och försöker få fram några ord men allt inom mig är ångest och svart och ihåligt. Får jag inga pengar så går allt åt helvete. Då blir det Kronofogden till att börja med, min pojkvän måste stå för alla utgifter och det kommer inte fungera. Han kommer tröttna på att leva så extremt fattigt och med skulder som växer för att jag inte har pengar att hjälpa till och tillslut kommer han lämna mig ensam med alla räkningar. Sen sitter jag här ensam i skiten utan någon förutom djuren, som jag säkerligen också kommer få göra mig av med tillslut eftersom jag inte kommer ha råd att ta hand om dem.
 
Men det förstår ju inte psykiatrin. De tänker inte långsiktigt, på konsekvenserna. Och ska man behöva gråta efter att man pratat med sin så kallade stödperson, bli kränkt och gång på gång få det in your face att man är värdelös? Jag tycker inte det ska vara så, men det är så.
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser. Men gråta är allt jag kan göra nu, för jag har inget annat kvar än tårar. Jag har sålt allting av värde, nu väntar hjärtat bara på den största sorgen. Den ultimata ensamheten och hjärtesorgen jag aldrig kommer läka ifrån.
 
God jävla jul och Gott fucking nytt år eller inte.
Jag vill inte en dag till, för varje sekund som går tickar kaos och kan vi snälla stanna tåget, jag vill av.

TILL ER


Ville bara ta tillfället i akt att säga TUSEN TACK för era fina kommentarer, jag blir SÅ himla glad att läsa era ord, ni anar inte! Särskilt nu när jag har en riktigt låg period och inte orkar eller har lust till någonting alls egentligen. Det värmer! 
Bamsekram. Följ mig gärna på instagram för mer frekventa uppdateringar (men typ astråkiga haha) @suicidious

Puss och Kram.


För alla gånger

 

Ett liv utan mening
ett liv utan hopp
om jag valt en annan väg hur kunde det ha gått

vet inte vart jag är har vandrat fel väg försöker hitta mig själv
men finner inget här en tom själ som svävar själv i mörker
mitt liv är som taget du drama böcker


försöker ta mig i kragen och lösa mina problem
men inget går som jag vill nej allting går bara fel
jag vet hur det känns att aldrig komma någonvart för i hela mitt liv har jag stått kvar på samma hållplats
jag kollar upp mot skyn den är blå men över mig e det ett åskmoln
så nu lever jag här i en försvunnen värld

för jag orkar inte bära mitt svärd så jag lever i misär (ja jag lever i misär)

 

Gröngöling


God eftermiddag.

Idag händer inte så mycket. De senaste dagarna har det inte hänt så mycket, men ändå en del. Det är ju det som är livets melodi, mycket sker men man tänker inte så mycket på det. Andra saker kan man inte prata om, inte ens i en blogg.

Jag har färgat håret och det gör mig på lite gladare humör. Lite färg sådär i en annars grå och trist vardag.
Hur har ni haft det? Vad händer i ert liv just nu? Kram

Krash boom bang

 
 
 
Krashar, kolliderar. Fungerar men ändå inte.
Något saknas inom mig och den här tomhetskänslan gör mig galen.
Vart tar man egentligen vägen med alla sina känslor när man blir tom? Vart försvinner allting och lagras för att åter stoppas in i en som en jävla falukorv på 20-talet?
Varför är allting så komplicerat och livet så svårt och varför finns det alltid så många frågor och alldeles för få svar om ens några och varför kan jag aldrig bara vara neutral i mitt mående eller glad eller må bra utan att det ska vända till att jag mår dåligt och inte ens kan förklara eller förstå varför - jag bara gör.

Visst, fine.
Självklart har livet aldrig varit någon dans på rosor utan på taggtråd för min del, men det känns inte som det är det förflutna som flåsar en i nacken om nätterna när man envist försöker få sig ett par timmars sömn, det är oframkallad ångest som dyker upp ifrån ingenstans, överfaller en och gör så man inte annat än vill spräcka skallen i sovrumsväggen för att få ett slut på misären.

Det blir alltid bättre efter det varit värre, men det blir alltid tusen gånger värre efter det varit bättre också.
Sådant har livet alltid varit för min del. En bestraffning för att jag haft det bra, så kommer ödet med plågor. I början små, sedan större. Jag får inte lov att må bra. Jag får bara inte lov.

Ihålig men vid liv

 
 
Vill bara uppdatera att jag lever. Fast jag undrar ibland om jag verkligen gör det.
 
Är på en skör tråd, mitt psyke har gått in i ett apatiskt liknande tillstånd och jag kan inte känna någonting i princip. Försöker ändå, att tänka framåt. Att det är en period på obestämd tid, för jag vet att dessa tillstånd kommer till och från och varierar vädigt i längd. Men de går över och jag kommer kunna känna igen. En dag. Någon gång igen. Men inte just nu, just nu är jag lika tom som Titanics skeppsvrak är tom på besättning och passagerare i dagsläget. Som en ihålig spökstad. Men det går över, det går över. Det går alltid / aldrig över.

Ångestkvävning

Har sådan ångest att det känns som att hela jorden går under och allt är kaos.
Dissociationer och en oförmåga att kommunicera utan ständig korrigion.

Det började imorse att jag kände mig konstig och tom och sedan dess har det bara eskalerat och det rejält.
Jag kan inte skilja på fantasi och verklighet och har ingen tidsuppfattning alls. Allt jag vet är att jag inte mår bra just nu men jag hoppas att det kommer gå över. Nån gång. En dag.
Min rädsla är bara att jag ska falla tillbaka till mörkret.

 

I regnet kan man gråta obemärkt

 
Jag vet inte hur man andas utan panikkänslor i bröstet, hur man lever utan att dö.
Allt är så skört och elastiskt, böjbart och uttöjt. Som stål gjort av papper och övertuggade Stimorol.

Konsumerar för mycket, kanske ett slöseri på både pengar och tid.
Konsumerar för lite av det som är väsentligt och bra och för mycket på det som är skadligt, säger dem.

Röker fem cigaretter på vägen till psykologen och regnet faller mot marken i en stadig takt.
Det droppar mot mitt ansikte, fastnar i mitt hår och lägger sig som en blöt hinna över mina kläder.
Regnet nästlar sig in i mina ögon och dimmar synen. En ostadig hand torkar bort det våta om och om igen.

Psykologen har en faststpänd blick på mig och jag är obekväm i det välbekanta rummet.
Hyllorna längs med väggarna står halvtomma och jag det tycker det är onödigt att ha två stora bokhyllor när de inte kan fyllas med någonting utan bara står där i sin halvtomma tystnad och tar onödig plats.
"Jag fick till mig att du inte mår så bra just nu" börjar psykologen med en allvarlig röst.
Jag vill hånflina eller gapskratta åt honom men stirrar fortsatt ner på mina knän, uttryckslöst.
"Vi är bekymrade..." fortsätter han, lika allvarlig i rösten.
Jag rycker på axlarna och svarar att jag är trött på alla krav som ställs. Att jag vill vara ifred, vara tom, slippa känna, inte se, inte höra, inte behöva andas. Att jag vill vara något som inte behöver finnas hela tiden, något osynligt och kallt.

"Vad menar du då?" frågar den nyfikne psykologen som jag trots två års tid haft samtal med inte vet mer om annat än vad han heter och att han ser ut att vara i 40-års åldern, kanske 50, alltid har fula kläder och det där tunna håret med skallpartier som ögonen fastnar på ibland.
"Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är eller vad jag är. Det enda jag vet är vad jag känner, och att jag är fel.
Jag vill vara någonting annat, något som inte är en person utan....mer som eld.
Elden är intensiv och mäktig, den kan skada och förgöra, ser farlig ut i panikslagna ögon men kan släckas och dö ut till inget mer än aska. Den tänds och släcks, blir till och dör ut. Eld har inga känslor, men den känns. Den kan avundas och fruktas, den är allt på samma gång och den kan försvinna helt utan att bli upprörd eller stoppad.

Min fula psykolog skriver ner någonting i sitt block och lägger pennan ganska hårt och högljutt emot blocket igen.
Jag känner hur han ger mig en skarp blick, granskande, innan han säger att det här är inte bra, det här är en inre önskan om att hitta sig själv och sin roll i livet men att den görs som ett flyktförsök, något dissociativt, och att jag är extra deprimerad i nuläget.
"Det oroar mig..." börjar han försiktigt. "Det oroar mig att du för varje gång vi ses uttrycker dig mer och mer i opersonliga termer, nästan poetiskt, och verkar komma längre och längre ifrån verkligheten.
Eliana, är det så att du funderar på döden?
Jag måste fråga, det vet du. Det var ju inte allt för längesedan du var på sjukhuset och du verkar må ännu sämre i dagsläget.

Jag ser upp ifrån mina knän, en hastig blick, och ser psykologens bekymrade men något avhållsamma ögon studera mig i väntan på svar.
"Jag vill flytta, jag behöver komma härifrån. Jag behöver göra slut med allt som har med psykiatrin att göra och hitta något....hitta hem. Men jag lyckas aldrig, det finns för många krav och jag kvävs. Ni kväver mig, jag kan inte andas.
Mamma tror jag är psykotisk och försöker få mig att prata med henne, hon säger att hon är maktlös och upprörd och jag orkar inte med det. Jag har förstört min familj hela livet och jag vill inte vara sån. Oberäknelig och plågsam.
Jag vill härifrån, ut och bort. Leta efter något nytt och spännande, men jag vet tyvärr att där inte finns något sådant för mig. Världen är tom och trasig, jag får inte plats och jag vill inte ha den plats jag väl har."

Min psykolog skriver en notis till min läkare om en akuttid för ett nytt läkarsamtal och skickar en bevakning till psykiatriska akutteamet som jobbar kvällar och nätter.
"Du ska veta att jag verkligen hoppas att du tar dig ur det här en dag, och vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dig" säger min psykolog innan han följer mig till dörren och ger ifrån sig ett vagt leende, som om han tror att det ska göra någon skillnad. Som om hans leende skulle hela min själ på något vis.

På vägen hem röker jag sju cigaretter på raken och märker knappt att det slutat regna.

Förlåt.

Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
(Vad är min tystnad värd?)

Jag kunde aldrig stanna upp
Nej, aldrig någonsin stod jag still
Jag slängde bort så mycket tid
när jag var ny och generös
Det är väl värt någonting

Och ni som kallat mig er vän
er har jag lämnat gång på gång
Jag har behandlat er som skit
och jag ska lämna er igen
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd

(Där inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd
(När inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd

När man hatar den man blivit och man föraktar den man var...

 

The evil within

 
 

And she whom shall deceive will never seize to dream

 
Det var ett tag sedan nu. Tiden går, klockan tickar. Alltid samma samvetskval och episoder utav orosmoment för det ena och det tredje, femte och hundraåttionionde.

Det har hänt en del sedan sist, för mycket för mig att orka berätta om.
Kan skriva om något roligt istället, såsom att i helgen är det Sci-Fi mässa i Göteborg som jag och en nära vän ska gå på och det kommer bli jättekul!
Vi har planerat det här väldigt länge så det är något jag verkligen ser fram emot. Min vän är någon jag känt i många år och som jag verkligen kan vara mig själv med, så det känns bra.

I övrigt så är allt ostabilt och kaos och världen rasar samman men frågan är väl snarare när den slutar med det, när den började med det och om det någonsin kommer bli stadigt så man vågar kliva ut och ta sig några steg ut utan att falla sönder och samman och slå sig gul och blå på en sekund.

Det är sådär. Sådär kan jag ge det. Det får räcka så, det får helt enkelt göra det.
 

Tankerus på instängt sjukhus (utskriven nu)

 

Jag var nog alltid sjuk. Ja, jag var nog alltid det.
Hela mitt liv har varit ett evigt sökande efter svar på frågor som inte finns, sökanden efter erfarenheter som inte tycks existera.
Istället har jag upplevt förtryck, blivit bortskuffad, avskydd och utnyttjad utav nästintill varenda människa jag känt genom livets gång.

Jag lärde mig aldrig de hemliga koderna som ledde till nycklarna med hemligheternas svar, jag lärde mig istället allt om hur det är att vara så rädd att man tror att nu, nu är min sista stund kommen och nu, nu dör jag.

Jag lekte tidigt katt och råtta med Döden. Väldigt tidigt. Jag sökte efter tecken på uppmärksamhet, att någon brydde sig om mig.
Jag ville att min familj som alltid tycktes skuffa bort mig och inte älska mig som de andra barnens föräldrar gjorde skulle ge mig bevis på att jag var älskad. Men vad jag än gjorde så lyckades jag aldrig känna mig älskad.
 Jag insåg tidigt i livet att jag var ett oönskat barn som var omöjligt att älska. Det var som om någonting inom mig inte gick att fylla. Kanske var det just att jag blev så illa behandlad redan från början, att hatet redan tagit upp all plats. Kanske var det något annat. Kanske var jag helt enkelt omöjlig att älska oavsett vad.

 
Jag har alltid haft svårt att prata, att passa in. Att vara någon. Jag har alltid varit den udda, den konstiga. I alla fall enligt alla andra. Jag har varit intelligent, men alltid lite ”för” smart för min ålder. Jag har inte haft samma intressen som de andra barnen och då blev man automatiskt klassad som konstig.

Kanske är jag konstig, kanske är det alla andra som är konstiga. I dagsläget, år 2016, vet jag inte längre.
Allt jag vet är att jag vill skära mig sönder och samman och dricka tills inga sorger finns kvar. Allt är kaos och jag sitter på avdelning 95 ute på Brinkåsen och livet är en enda röra.
Är det okej att jag dör nu?

LÄS FLER INLÄGG I KATEGORIN