Av dig, min döda lilla blomma, finns bara jord kvar


 
Hallå där söta lilla blomma
Din äng står i blom
Hallå där söta lilla blomma
Det hörs stöveltramp
Hallå där söta lilla blomma
Förlamad du ler
Hallå där söta lilla blomma
Nu trampas du ner

Hallå hallå där nere
Hallå hallå där nere
Söta lilla blomma
Låt dom inte trampa på dig mer

Hallå där söta lilla blomma
Din äng den är död
Som dig min döda lilla blomma
Och ogräs nu föds
Ur dig min döda lilla blomma
Sin strålglans det tar
Av dig min döda lilla blomma
Finns bara jord kvar

Hallå hallå där nere
Hallå hallå där nere
Söta lilla blomma
Låt dom inte trampa på dig mer
Hallå hallå där nere
Hallå hallå där nere
Söta lilla blomma
Låt dom inte trampa på dig mer


Thomas DiLeva - Söta Lilla Blomma
(Jag tycker den här texten är superfin)

Det kanske kommer en förändring


Det är så mycket jag måste ändra på och det tar all energi jag har, och jag har ju inte så mycket till en början. Jag ska göra om allting. Flytten blir inte bara en nystart på boendefronten utan för hela mig. Jag har långt och länge gått och velat hit och dit med hur jag ska ha min klädstil och mitt smink och allt sådant, hur jag vill ha min inredning, hur jag vill göra med hela mig helt enkelt och för ca två månader sedan klickade det till och jag fick en slags vision om hur jag vill ha det och det kändes så rätt. Jag har äntligen hittat rätt spår och det känns så otroligt bra, men jag har så mycket planering att göra för att komma dit, det är liksom inte bara att köpa en en ny tröja, en krukväxt och ett läppstift och sedan vara klar utan det är en process och jag jobbar på den fast hittills har jag bara kunnat arbeta på det teoretiska; skissa upp ritningar i huvudet, göra listor, öva på personligheter och kroppsspråk som går hand i hand med det nya jag vill uppnå. Det handlar om insida och utsida och inte bara ett skal.
Jag planerar att ändra och starta om allt, men mitt mående är inte inräknat i detta utan det här gäller mig som person, den jag är utöver mitt dåliga mående. Jag är mycket mer än bara en trasig själ och mitt mående påverkas inte på grund av att jag äntligen hittat en stil jag känner riktigt är "Eliana", även om jag givetvis kände en stor lättnad när det blev uppenbart för mig hur jag vill ha min stil, eftersom jag har alltid varit så ledsen över att jag alltid varit så vilsen och aldrig vetat vad som egentligen är "jag" på samma vis förut. Nu har jag fått en ny synvinkel och det gör mig glad, jag bara längtar tills jag kan börja sätta igång med det praktiska och kreativa skapandet. Jag har ju trots allt ändå suttit och brainstormat, skissat, kollat på färgskalor och tyger, gjort collage för att se vad som passar ihop och inte och ja, Gud vet allt. Utöver det har jag haft teaterspel efter teaterspel i huvudet för att gå igenom olika scenarion som kan uppstå i olika miljöer och med olika outfits och jag försöker öva på lite olika kroppsspråk. Det är fullt upp.

Jag planerar mycket och noggrant för det här och det tar upp den lilla energi jag har kvar efter att sköta hemmet och katterna samt hålla koll så jag inte missar några videos som läggs upp utav de kanaler jag följer på YouTube. Jag är medveten om att min blogg är tråkig men det händer som sagt inte så mycket nu, jag planerar mest och tänker som så att när jag kommit igång och flyttat och börjar med mitt nya "Jag" så ska även bloggen bli bättre, men nu har jag i princip ingenting intressant att erbjuda. Men det här är en chans till en slags omstart i mitt liv och jag har faktiskt aldrig varit såhär exalterad över någonting förut.

Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta allt som allt, förmodligen relativt lång tid eftersom det kostar pengar också, och lägenheten kommer givetvis i första hand och sedan får garderoben komma i andra hand. Men oavsett så ser jag fram emot den dagen jag kan lämna det teoretiska och hugga igång med det praktiska. Jag vill verkligen försöka göra detta värt all den tid jag lagt ner på att visualisera och planera hur jag vill att det ska se ut och för en gångs skull uppleva det där dem säger; att drömmar faktiskt kan slå in. Även för trasiga själar som aldrig har någon tur i livet.

Sådant som är fint III


 
 
 
 

Det stavas R-Ä-D-S-L-A


Det händer absolut ingenting i mitt liv och jag har ingen inspiration eller ork till något. Jag bara finns, sitter framför datorn, ser på videos och filmer, städar och har i stort sett packat klart. Det är bara det sista som är kvar men det är sådant jag behöver använda fram tills jag faktiskt flyttar.
Mina element har inte haft någon värme i fyra dagar och vicevärden glömde bort att han skulle kommit igår så han ska komma imorgon och det är som Antarktis här hemma. Det är ungefär det enda som är nytt. Så intressant har jag det.

Jag har mycket scenariofunderingar kring hur det kommer bli när jag flyttat in på boendet eftersom jag inte har en aning om hur jag ska bete mig. Det är kruxigt i och med att det finns möjlighet att äta gemensam frukost och middag om man vill men det vill jag gärna inte göra och rent tekniskt kan jag inte göra det heller eftersom jag har bakteriefobi och inte kan äta mat som någon annan lagat utan måste laga min egen och jag känner att det blir trippelångest om jag måste ta med mig egen mat utöver att behöva äta inför andra samt att behöva sitta bland människor när det är just det sociala jag har sådana problem med. Men samtidigt är det ju en av de största anledningarna till att jag ska flytta dit, just för att jag ska få hjälp med mina sociala problem men det är så mycket andra saker i det här scenariot som också spelar in som inte bara handlar om att jag har svårt med folk, och i och med att det egentligen bara är vid frukost och middag som i stort sett alla andra som bor där också är i baslägenheten känns det som att jag har så mycket press på mig och jag vet inte hur jag ska hantera den.
Jag tycker absolut inte om att äta framför andra och speciellt inte människor jag inte känner så hela situationen känns så otroligt jobbig och det är det som stressar mig ännu mer, att personalen inte vet om detta och inte psykiatrin heller och jag vill inte att det ska vara något som kommer till känna eftersom jag inte vill att det ska bli ansett som något problem ifrån deras sida, något som de vill att jag ska prata om och hålla koll på. Jag vill inte adressera det. Min psykolog har ingen aning om mina problem med mat och när vi tagit upp frågan inom terapin har jag alltid ljugit och sagt att jag äter bra eller svarat indirekt. Därför blir det hela så väldigt komplicerat, för jag måste ändå utnyttja min plats på boendet men jag vet inte alls hur och det blir bara kaos i mitt huvud. Det enda jag kommer fram till är att jag kommer gå ner någon gång då och då för att ta en mugg te och sedan är det inte mer med det. Jag är väldigt rädd för att få sneda blickar om jag kommer dit med en liten lunchlåda till middagen med sallad som inte är skuren i baslägenhetens egna kök utan mitt och det blir bara ångest gånger ångest. Men då är det också det där med att gå ner och dricka te, att om jag går ner för att jag känner att jag vill ta en chans att utmana mina svårigheter så kommer jag antagligen inte träffa på någon alls och får gå upp igen. Det är det som är grejen jag oroar mig för; antingen kommer det vara för mycket press eller så kommer det inte vara någon alls och jag vet inte alls hur jag ska hantera det här eller hur jag ska bete mig. Tankarna bara spränger och skriker "Hur sjutton ska jag göra?" Jag vet inte, jag vet inte vilken personlighet jag ska välja och alla scenarion jag försöker pussla ihop blir bara till en enda röra. Det går inte ihop, vad jag än gör eller hur jag än gör. Jag är bara rädd att det kommer sluta med att jag sitter i min lägenhet dag ut och dag in precis som jag gjort de senaste åren och inte alls får någon hjälp att utvecklas och då kommer kommunen att anse att jag inte är i behov ha platsen utan att det var en felbedömning. Alla möjliga sorters hemskheter passerar förbi mina hjärnceller men inte en enda som faktiskt är positiv. Jag är bara så nervös och rädd, för jag kommer in som ny på ett boende och jag känner ingen och jag är en sådan osäker person och jag vet hur jag fungerar. Jag vågar inte säga nej för jag vill inte såra någon och det leder i många fall till att jag får göra saker jag inte alls egentligen vill och jag är alldeles för snäll och står ut med för mycket som jag inte alls tycker om eller håller med om just för att jag inte kan säga emot, jag vill inte såra. Jag hoppas bara att personalen är snäll och kan läsa av hur jag fungerar, för jag är ingen sådan som berättar för någon för jag skäms över mig själv såpass mycket och tycker jag är alldeles för komplicerad och dum för att få yttra mig, men samtidigt så är jag såpass stark i den karaktär jag byggt upp att jag inte visar något av vad jag egentligen känner så det är svårt att läsa av vad mitt riktiga jag egentligen menar och därför kommer det antagligen bli tvärtemot ändå.
Jag hoppas även att de andra som bor där är trevliga och att åtminstone någon utav dem pratar med mig någon gång och att jag med en gång kan bestämma vilken Eliana jag ska vara, för det finns så många. Det finns en Eliana för varje person jag pratar med men sedan är det jobbiga att man ska hitta ett mellanting när man är bland flera människor samtidigt. Det är där det blir så otroligt kaosartat.

Min hjärna är så överansträngd till skillnad mot mitt vardagliga liv.

Den vita ambulansen - diktarkiv 2009


Vinterkvällen känns i luften och vindarna står still
Vad är vitsen med livet, när vi bara skapar oro, sorg och bråk?
Är det mening att leva livet när allt bara är tråk?
Kärlek som sviker, vänner som lämnar, föräldrar som hånar
Om och om igen, samma gamla visa
Jag kan dansa till den här melodin även utan den repiga skivan

Doften av blod svävar i luften likt en tunn slöja
Är det kanske din påklistrade mask jag nu lyfter bort som blottar ditt inre hat?
Eller var det den inbitna rädslan som bosatte sig i dina gester och ordval?
Oavsett så har jag fått nog
Jag står inte ut
Jag kan inte plöja igenom, det måste ta slut

Jag lägger mig ner på den vinterkalla marken
Och inväntar ett ljus från den vita ambulansen
Vaknar gör jag aldrig mer
Och ner på mig du aldrig mer ser
För jag är borta, vad spelar det för roll?
Mitt liv var ju ändå bara en sorglig sång som någon sjöng en gång
Så är det inte rättvist nu att jag dog medan du lever vidare?
Du som bara lekt med mitt inre
Du som dödade mig långt innan jag var död

Welcome to the bottom line, suffering darkness in my eyes


Jag saknar att sitta på öde lekplatser tillsammans med en fin vän och varva att gunga högt i luften med cigarettrök i lungorna och att sitta prata om allt och inget medan man klunkar sina medhavda alkoholblandingar i läskflaskor. Jag hade behövt det nu, även om det inte längre är väder för det.
Jag saknar den tiden man hade en anledning till att stanna uppe hela nätterna, när man gjorde det för att man ville och tyckte det var roligt och inte för att man har så mycket tankekaos och hjärtesår. Jag hade en trasig själ på den tiden också men då hade jag åtminstone alltid någon. Internet var fullt av människor att chatta med och i verkliga livet kunde man alltid träffa någon då och då eftersom allt silades av mer och mer och gick ifrån att ha dagliga vänner till någon man träffade en gång i veckan till någon gång i månaden och tillslut blev det någon gång om året och nu är det ingen gång alls för det finns ingen kvar.
Man ger upp mycket själv tillslut också, när allt dras ifrån en jämt och ständigt. De få gånger jag får ett meddelande på Facebook mumlar jag bara irriterat "vem fan vill mig något?" eftersom jag förväntar mig att det ska vara någon som self promotar och inte någon som faktiskt vill prata med mig. Jag har gett upp det här med vänskap, det är precis som kärlek: inget som är menat för mig.

Under en timme på natten


Gitarrgrannen har fortfarande fest trots att klockan snart är halv tre och det ska vara tyst efter klockan elva. Det är inte så att jag är trött och försöker sova idag ändå, men jag tycker det är viktigt att man visar respekt för de runt omkring sig och det finns faktiskt trivselregler. Men ingen följer ju dem ändå. Det är nästan alltid någon som har fest här, denna festen är väldigt tyst jämfört med många andra men störningar som störningar.

Jag har suttit i ett par timmar och ströpysslat med en mörkare färgskala på designen. Det är något jag velat göra ett par dagar nu men aldrig riktigt haft energi eller några idéer alls till, för egentligen vill jag göra om hela layouten men jag kommer inte på någonting alls gällande den biten. För jag vill inte ändra bredden på content eftersom jag tycker det är fult att ha den bred om man lägger upp bilder man tagit från nätet, då de flesta bilder från Tumblr, WeHeartIt etc är runt 500px och då ser det så dumt ut att ha hundra pixlar döspace på bägge sidor, så jag kör alltid omkring krokarna jag har nu. Det begränsar mig ganska mycket just designmässigt eftersom jag skulle kunna göra så mycket mer om man alltid kunde lyckas hitta bilder som var större för då man kan alltid minska dem, men sådan tur att hitta stora bilder har man inte, så inläggsmässigt är det denna bredd som passar min blogg bäst och därför håller jag mig till den.
Jag får klura lite mer på designen för jag vill ogärna bara byta färger och bilder, det blir supertråkigt. Men just nu är inte min kreativitet på topp utan den har seglat iväg med något skepp långt bort och inte ens med världens mest utvecklade stjärnkikare kan jag se vart den tagit vägen. Den är någonstans bortom horisonten, men vart vet jag inte. Den kommer tillbaka, det gör den alltid även om det oftast bara är kortvisiter här och där på senare tid för min kreativitet har fattat tycke för att segla på de sju haven bland sådant som inte håller den tillbaka. Hos mig finns det alltid något som håller den tillbaka och den får aldrig riktigt utlopp för det den vill och behöver. Må du segla över trygga vatten, lilla vän.
 
 
Imorgon väntas regn och jag behöver verkligen köpa hushållspapper, cigglys och kattströ. Jag förstår inte hur katterna lyckats ta slut på nästan 30 liter strö på två veckor när det normalt sett går åt två påsar (20 liter) i månaden... Jag går ogärna ut i regn. Jag går ogärna ut själv överhuvudtaget eftersom jag både är socialfobiker och väldigt paranoid. Det är ingen bra kombination. Vi får se hur det blir imorgon. Än så länge är det ingen akut kris med ströet men det börjar bli och jag vill gärna ha cigg.

Giselle Rosselli - They Stay Down Deep

November är en mur av våt betong


Lämnar min hemstad lika full av kärlek för dess gator och kommer aldrig ge upp drömmen om att få flytta tillbaka. Kommer hem, byter min halvtransparenta svarta blus och mina svarta jeansleggins mot en vit t-shirt och mina sammetsleggins. Står i fönstret och inser att det är november. Snart har ännu ett år passerat förbi, kanske det minst produktiva året någonsin för mig. Tankar om nyår ger mig alltid ångest. Tid ger mig alltid ångest. Tid går alltid framåt, och ju mer tid det går, desto närmare döden kommer allt och alla och varje gång det är födelsedagar eller nyår så är det bara det jag tänker på. Jag kan inte se något positivit med att fira att vi bara kommer ett steg närmre döden.

Det var väldigt vackert på bägge kyrkogårdar. Minneslunden var rågad med blommor och det var hur mycket folk som helst och det var så fullt med blommor och ljus att alla som kom dit fick sätta sina medhavda gåvor runtom hela området för att det inte fanns någon plats. Det var jättefint, och familjegraven såg fin ut den med. Jag är dock ledsen över att jag inte kommer få ligga i den när jag går bort. Ingen vill lägga pengar på underhåll så allt ska vara i minneslund nu för tiden, det är hemskt tycker jag. Mamma har sagt att de eventuellt ska gräva upp graven och se till att de får kremeras och spridas i lunden. Jag är dock emot det för jag tycker alla förtjänar en gravsten. Ett minne av att de existerat. Jag har alltid haft min sista önskan att få begravas i familjegraven, jag vill inte spridas i en minneslund. Men när allt handlar om tid och pengar så har inte någons sista önskan något större värde, tyvärr.