Det är så svårt att höra vad du säger (vad är det du egentligen vill säga?)




Allt eller inget. Inget eller allt.
Alla mot alla, en för en. Så börjar vi om igen.

Changes

 
Mår fruktansvärt dåligt. 
 
Den senaste tiden har varit väldigt mörk och jag har hamnat i ätstörningsklorna igen. 
Får knappt i mig någonting trots hunger, för hjärnan vill inte ha någon mat. 
Samtidigt jublar jag just för att jag inte vill äta. 
Jag vet rätt och fel, vad som är ätstörning respektive vad som är mig själv men vi håller på att bli ett igen. 
 
Och ärligt talat gör det mig inte ett skit. 

I'm so close to falling apart

 
Allt är så knapert och skört nu.
Om en sak ändrar sig, så raserar hela jag.

Och det kanske var en godhjärtat handling som blev fel någonstans på vägen.

Finns det något som förgyller eller är allt som skimrar bara mina tårdränkta ögon?

 
Har ingen ork eller kraft till att skriva något långt och ingående, men mår riktigt dåligt.
Tänker på döden hela tiden och funderar verkligen på att lägga in mig. Jag orkar inte längre, jag tror hela tiden, godtrogen som jag är, att det ska bli bättre.
Men det blir det inte, det blir inte bättre. Jag mår bara sämre och sämre.
 
När kommer de bra tiderna alla säger och lovar finns? När kommer tiden läka alla gamla sår? Det gör den inte. Man minns, man minns för mycket och känner för starkt. De säger man är svag, de säger man bara tänker på sig själv och sina problem. Det är inte sant, jag tänker på alla, vill alla väl. Tänker på alla hemskheter i världen hela tiden och mår illa av ångest över hur allting är överallt. Våld, krig, osämjor, otrohet, rasism.... Så mycket lidande, och jag känner det lidandet väldigt starkt. Men jag känner också mitt egna lidande, och kankse ännu starkare just för att det tillhör mig. Men det vill ingen höra om, för man får inte tänka så. "För allt kommer nog ordna sig".

Men jag har väntat i nästan 25 år på att livet ska ändra sig. När kommer min tid?
 

CHAOS THEORY


Ja, kära ni. Kan året sluta värre och börja sämre än detta? Nej absolut inte.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min läkare har inte skickat in ett intyg till Försäkringskassan trots att jag ringer gång på gång på gång om detta, och intyget skulle varit inne senast i SEPTEMBER till min handläggare på Försäkringskassan. Vad händer då nu? Jo, efter årskiftet står jag utan pengar eftersom min aktivitetsersättning går ut och det är fyra månaders handläggningstid så jag kanske inte får pengar förrän till våren. Med andra ord kommer detta leda till en jävligt ondskefull kedjereaktion jag absolut INTE vill vara med om.
 
Som om inte det vore nog så har jag fått droppen utav psykiatrin överlag. De sköter sig inte, de har inte skickat en kallelse till mig på flera månader nu, min kontaktperson har jag ringt och jagat i månader utan att han kontaktat mig, så ringer jag idag och vem fan jobbar inte i receptionen nu om inte min kontaktperson? Som klankar ner på mina problem och säger att jag klarar mig bra fast jag säger att jag inte alls mår bra överhuvudtaget, och han kan inte ens med att kolla upp ifall min läkare har skickat intyget utan avslutar samtalet med "har inte tid" och jag gråter när jag lägger på luren.
 
 
Psykiatrin har alltid kört över mig och jag har alltid hamnat mellan stolarna, men sedan jag flyttade hit är det katastrofalt! Inte ens mobila teamet som jobbar kvällar och nätter känner till att jag ska kunna få lov att ringa dit om jag mår dåligt, utan hänvisar mig till psykakuten på sjukhuset där jag är bannlyst ifrån slutenvården för att jag varit inlagd "för mycket och är kroniskt sjuk och inte kan bli hjälpt" så vet ni vad? Nu ger jag fan i dem för gott. Jag struntar TOTALT i Vänersborgs psykiatri och tänker göra allt för att byta mottagning och även sjukhus. Jag måste ju för fan kunna ha en kontaktperson som hör av sig, som svarar på medddelanden och inte som min KP som när jag frågade varför han inte hört av sig skyller på att han har ny mobil. Hallå!? För han inte över sina patienters nummer till sin nya jobbtelefon? Det är så skandalöst detta att jag inte vet vad jag ska ta mig till, och nu har jag inga krafter kvar. Jag har kämpat och klagat i alla år på dålig och urusel behandling, men Vänersborg tar alla priser för att vara sämst. De kommer inte ens ihåg att skicka kallelser hem till mig längre!

Och Försäkringskasssan går efter byråkrati. De bryr sig bara om när de får in pappren, de bryr sig inte om att jag förtvivlat jagat min läkare i flera månader utan resultat. De bryr sig inte om att jag har en kontaktperson inom vården som fullständigt skiter i min existens eller att jag står utan pengar. Som inte ens frågar om jag behöver någonting utan som avslutar samtalet mitt i att jag förklarar att jag mår uruselt.

Vad är detta egentligen? Är det ett skämt, för det känns då verkligen som jag är med i en dålig gameshow på TV.
Och det tar ju aldrig slut, det kommer mer problem som stakar sig på hög och ingen att prata med. Psyk bryr sig inte, Försäkringskassan? Nej. Min familj? Nej. Min pojkvän? Han försöker, men han vet inte ens en bråkdel om vad som försigår eller hur jag mår eller vad jag gått eller går igenom för det är en negativ spiral och jag drar ogärna ner honom i den. Så jag håller käften, stänger inne allt och låtsas vara glad. Men det går inte att vara glad längre. Inte ens låtsasglad. Så jag håller bara käften och säger ingenting alls istället, är osocial och försöker få fram några ord men allt inom mig är ångest och svart och ihåligt. Får jag inga pengar så går allt åt helvete. Då blir det Kronofogden till att börja med, min pojkvän måste stå för alla utgifter och det kommer inte fungera. Han kommer tröttna på att leva så extremt fattigt och med skulder som växer för att jag inte har pengar att hjälpa till och tillslut kommer han lämna mig ensam med alla räkningar. Sen sitter jag här ensam i skiten utan någon förutom djuren, som jag säkerligen också kommer få göra mig av med tillslut eftersom jag inte kommer ha råd att ta hand om dem.
 
Men det förstår ju inte psykiatrin. De tänker inte långsiktigt, på konsekvenserna. Och ska man behöva gråta efter att man pratat med sin så kallade stödperson, bli kränkt och gång på gång få det in your face att man är värdelös? Jag tycker inte det ska vara så, men det är så.
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser. Men gråta är allt jag kan göra nu, för jag har inget annat kvar än tårar. Jag har sålt allting av värde, nu väntar hjärtat bara på den största sorgen. Den ultimata ensamheten och hjärtesorgen jag aldrig kommer läka ifrån.
 
God jävla jul och Gott fucking nytt år eller inte.
Jag vill inte en dag till, för varje sekund som går tickar kaos och kan vi snälla stanna tåget, jag vill av.

Krash boom bang

 
 
 
Krashar, kolliderar. Fungerar men ändå inte.
Något saknas inom mig och den här tomhetskänslan gör mig galen.
Vart tar man egentligen vägen med alla sina känslor när man blir tom? Vart försvinner allting och lagras för att åter stoppas in i en som en jävla falukorv på 20-talet?
Varför är allting så komplicerat och livet så svårt och varför finns det alltid så många frågor och alldeles för få svar om ens några och varför kan jag aldrig bara vara neutral i mitt mående eller glad eller må bra utan att det ska vända till att jag mår dåligt och inte ens kan förklara eller förstå varför - jag bara gör.

Visst, fine.
Självklart har livet aldrig varit någon dans på rosor utan på taggtråd för min del, men det känns inte som det är det förflutna som flåsar en i nacken om nätterna när man envist försöker få sig ett par timmars sömn, det är oframkallad ångest som dyker upp ifrån ingenstans, överfaller en och gör så man inte annat än vill spräcka skallen i sovrumsväggen för att få ett slut på misären.

Det blir alltid bättre efter det varit värre, men det blir alltid tusen gånger värre efter det varit bättre också.
Sådant har livet alltid varit för min del. En bestraffning för att jag haft det bra, så kommer ödet med plågor. I början små, sedan större. Jag får inte lov att må bra. Jag får bara inte lov.

Ihålig men vid liv

 
 
Vill bara uppdatera att jag lever. Fast jag undrar ibland om jag verkligen gör det.
 
Är på en skör tråd, mitt psyke har gått in i ett apatiskt liknande tillstånd och jag kan inte känna någonting i princip. Försöker ändå, att tänka framåt. Att det är en period på obestämd tid, för jag vet att dessa tillstånd kommer till och från och varierar vädigt i längd. Men de går över och jag kommer kunna känna igen. En dag. Någon gång igen. Men inte just nu, just nu är jag lika tom som Titanics skeppsvrak är tom på besättning och passagerare i dagsläget. Som en ihålig spökstad. Men det går över, det går över. Det går alltid / aldrig över.

Ångestkvävning

Har sådan ångest att det känns som att hela jorden går under och allt är kaos.
Dissociationer och en oförmåga att kommunicera utan ständig korrigion.

Det började imorse att jag kände mig konstig och tom och sedan dess har det bara eskalerat och det rejält.
Jag kan inte skilja på fantasi och verklighet och har ingen tidsuppfattning alls. Allt jag vet är att jag inte mår bra just nu men jag hoppas att det kommer gå över. Nån gång. En dag.
Min rädsla är bara att jag ska falla tillbaka till mörkret.

 

I regnet kan man gråta obemärkt

 
Jag vet inte hur man andas utan panikkänslor i bröstet, hur man lever utan att dö.
Allt är så skört och elastiskt, böjbart och uttöjt. Som stål gjort av papper och övertuggade Stimorol.

Konsumerar för mycket, kanske ett slöseri på både pengar och tid.
Konsumerar för lite av det som är väsentligt och bra och för mycket på det som är skadligt, säger dem.

Röker fem cigaretter på vägen till psykologen och regnet faller mot marken i en stadig takt.
Det droppar mot mitt ansikte, fastnar i mitt hår och lägger sig som en blöt hinna över mina kläder.
Regnet nästlar sig in i mina ögon och dimmar synen. En ostadig hand torkar bort det våta om och om igen.

Psykologen har en faststpänd blick på mig och jag är obekväm i det välbekanta rummet.
Hyllorna längs med väggarna står halvtomma och jag det tycker det är onödigt att ha två stora bokhyllor när de inte kan fyllas med någonting utan bara står där i sin halvtomma tystnad och tar onödig plats.
"Jag fick till mig att du inte mår så bra just nu" börjar psykologen med en allvarlig röst.
Jag vill hånflina eller gapskratta åt honom men stirrar fortsatt ner på mina knän, uttryckslöst.
"Vi är bekymrade..." fortsätter han, lika allvarlig i rösten.
Jag rycker på axlarna och svarar att jag är trött på alla krav som ställs. Att jag vill vara ifred, vara tom, slippa känna, inte se, inte höra, inte behöva andas. Att jag vill vara något som inte behöver finnas hela tiden, något osynligt och kallt.

"Vad menar du då?" frågar den nyfikne psykologen som jag trots två års tid haft samtal med inte vet mer om annat än vad han heter och att han ser ut att vara i 40-års åldern, kanske 50, alltid har fula kläder och det där tunna håret med skallpartier som ögonen fastnar på ibland.
"Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är eller vad jag är. Det enda jag vet är vad jag känner, och att jag är fel.
Jag vill vara någonting annat, något som inte är en person utan....mer som eld.
Elden är intensiv och mäktig, den kan skada och förgöra, ser farlig ut i panikslagna ögon men kan släckas och dö ut till inget mer än aska. Den tänds och släcks, blir till och dör ut. Eld har inga känslor, men den känns. Den kan avundas och fruktas, den är allt på samma gång och den kan försvinna helt utan att bli upprörd eller stoppad.

Min fula psykolog skriver ner någonting i sitt block och lägger pennan ganska hårt och högljutt emot blocket igen.
Jag känner hur han ger mig en skarp blick, granskande, innan han säger att det här är inte bra, det här är en inre önskan om att hitta sig själv och sin roll i livet men att den görs som ett flyktförsök, något dissociativt, och att jag är extra deprimerad i nuläget.
"Det oroar mig..." börjar han försiktigt. "Det oroar mig att du för varje gång vi ses uttrycker dig mer och mer i opersonliga termer, nästan poetiskt, och verkar komma längre och längre ifrån verkligheten.
Eliana, är det så att du funderar på döden?
Jag måste fråga, det vet du. Det var ju inte allt för längesedan du var på sjukhuset och du verkar må ännu sämre i dagsläget.

Jag ser upp ifrån mina knän, en hastig blick, och ser psykologens bekymrade men något avhållsamma ögon studera mig i väntan på svar.
"Jag vill flytta, jag behöver komma härifrån. Jag behöver göra slut med allt som har med psykiatrin att göra och hitta något....hitta hem. Men jag lyckas aldrig, det finns för många krav och jag kvävs. Ni kväver mig, jag kan inte andas.
Mamma tror jag är psykotisk och försöker få mig att prata med henne, hon säger att hon är maktlös och upprörd och jag orkar inte med det. Jag har förstört min familj hela livet och jag vill inte vara sån. Oberäknelig och plågsam.
Jag vill härifrån, ut och bort. Leta efter något nytt och spännande, men jag vet tyvärr att där inte finns något sådant för mig. Världen är tom och trasig, jag får inte plats och jag vill inte ha den plats jag väl har."

Min psykolog skriver en notis till min läkare om en akuttid för ett nytt läkarsamtal och skickar en bevakning till psykiatriska akutteamet som jobbar kvällar och nätter.
"Du ska veta att jag verkligen hoppas att du tar dig ur det här en dag, och vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dig" säger min psykolog innan han följer mig till dörren och ger ifrån sig ett vagt leende, som om han tror att det ska göra någon skillnad. Som om hans leende skulle hela min själ på något vis.

På vägen hem röker jag sju cigaretter på raken och märker knappt att det slutat regna.

Bara en av tusen små gåtor som gör att man älskar dig

 
Efter ca fem dygn med non-stop party är jag rätt så utslagen och trött, men jag har haft kul trots att det uppstod en rätt så jobbig situation, men jag vågade för första gången säga ifrån och nu får tiden avgöra resten.
En dag i sänder säger dem, men jag vet inte längre. Jag lever på impuls och tiden existerar inte riktigt då.
Nu är jag återigen hemma och tankarna spökar. Men som jag skrev till min kontaktperson; ingen kan göra någonting för mig. Jag är ett hopplöst fall. Jag lever på impuls och bryr mig inte om konsekvenserna. Och det gör jag inte heller. Jag vill bara bort ifrån verkligheten, dör jag på köpet så vadå då? I don't care.

240+ tabletter


Tror man kan somna rätt gott på det här. Har några fler i skåpet plus två flaskor Theralen och alkohol. Men jag har inte bestämt mig än. Dem ligger där och väntar, utifall om att.
20 Imovane nerjsköljda med vodka och Monster än så länge. Känner ingenitng av alkoholen, druckit hela dagen fast långsamt och fint. Men de där 20 imovanden satte snurr på hjärnan.
 

En paus ifrån livet.

 
Jag har tänkt hela veckan. Inte bara tänkt vanligt, utan på en speciell sak.
Inte första gången, inte sista gången heller.

Hämtar ut mediciner imorgon, om jag är tillräckligt frisk. Varit sjuk en längre period nu nämligen. Men är jag tillräckligt pigg och alert för att orka ta mig utanför dörren fysiskt och psykiskt kommer jag hem med medicin och alkohol, sätter på bra musik och proppar magen full av sprit och piller i alldeles för höga doser och hoppas på det bästa, än en gång. För en alldeles för fjantigt hög siffra på antal gånger jag gjort, men som jag ändå gör om och om igen, för det är så jag vill avsluta det. Piller och sprit. Piller och sprit, inget annat.
Men det beror ju som sagt på. Idag vaknade jag först vid fyra-tiden så det kanske inte alls blir någonting utav det. Men jag är väldigt less på livet nu. Väldigt väldigt less. Några dagars medvetslöshet vore toppen. En semester ifrån allting, bara sova utan att behöva tänka, utan att drömma. Bara ligga där, någonstans och vara.

När man hatar den man blivit och man föraktar den man var...

 

Liemannens rosor

 
 
Det känns som att jag kvävs inombords. Blir sönderfrätt inifrån och ut. Som om maskar krälar omkring bland mina inälvor. Den här sortens ångest är så motbjudande och gör mig illamående.

Igår kväll var ungefär sjunde kvällen i rad som jag varit så väldigt, väldigt nära på att stoppa i mig varenda piller jag har i mitt medicinskåp.
Jag har känt under en längre tid, för det kommer och går i perioder kring hur mycket man kan stå ut eller inte, att jag nog inte kommer orka så länge till. Att det nog får räcka nu.

Det är ironiskt ändå. Jag gjorde mitt första självmordsförsök när jag var nio år. Ett tafatt försök, men ändå ett försök. Sedan dess har det gått som på rutin, och i och med min väldiga impulsivitet blir det en hel del försök till att ta livet av sig. Men aldrig har jag lyckats trots alla dessa år. Många gånger har det varit väldigt nära, men jag vet inte riktigt hur det är möjligt att vara såpass patetisk att man i alla dessa år dansat runt med Döden kring en brinnande blomsteräng men sedan blivit släpad tillbaka till livet igen.

Det är nog det som gör som allra mest ont egentligen. Att må så dåligt att man vill dö och velat dö nästan hela livet men ändå aldrig kommer undan livet. Att veta att man verkligen inte orkar mer men trots det inte litar på att man faktiskt lyckas nästa gång utan förmodligen vaknar upp på intensiven oavsett.
Ett evigt hån, en kraft som håller en kvar bara för att det enda jag faktiskt verkligen vill är att dö.

 
 
Visst hade det varit fint att kunna ha ett bra liv, men jag vet också att jag aldrig kommer att kunna få det. Mitt mående är kroniskt och jag är så hopplös att psykiatrin gett upp hoppet för längesedan.

Ja, vad ska man göra mer än att fundera och tänka sönder sin hjärna totalt?
Jag är trött på att hålla uppe en fasad som är halvglad och skrattar när allt inom mig är glassplitter och fastän mina ögon inte gråter så har jag tårar i blodet och hela jag är en katastrof och jag orkar inte med kraven om att spela en karaktär som är någon helt annan än jag själv.

Helt enkelt är jag så himla trött på allting. Precis allting.
 

So I drink to stay warm and to kill selected memories because I just can't think anymore about that, or about him tonight

Inatt gör det ont, väldigt ont.
Hjärtat känns som om det förblöder och jag avskyr att det alltid blir såhär när något får mig att tänka på dig. Att det på mindre än en sekund blir så plågsamt att man inte står ut och bröstkorgen är tyngre än man borde klara att bära utan att gå sönder.

Jag avskyr att så mycket relaterar till dig och att jag inte kan få ut dig ur mina tankar när något väl satt igång minnen och saknad. Att du aldrig kommer kunna försvinna ut ifrån mitt huvud och mitt hjärta. Jag önskar att du gjorde det, att du kunde försvinna härifrån för det gör så ont och varje gång det är en period som inte får mig att minnas dig så känns det så mycket bättre men det blir aldrig långvarigt. Du finns här inne och jag vill ha bort dig. Jag vill ha dig ut ifrån min ledsna själ eftersom jag inte står ut med att vara så olycklig över dig och att behöva känna all ångest och mekaniskt tvingas in i att tänka varför jag inte gjorde allt på ett annorlunda sätt. Varför jag alltid gjorde fel, varför jag aldrig sa alla ord jag ville säga. Men jag skäms ju så. Jag var aldrig värd dig och jag skulle aldrig kunna vara det. Du var så mycket bättre och förtjänar någon som är bra, någon som kan göra dig lycklig. Någon som jag aldrig kan vara men som jag hatar att jag inte är, aldrig var.

Men det gör så ont att det aldrig går över, att du aldrig kommer ut ifrån mitt inre. Att jag aldrig någonsin kommer kunna känna så starkt för någon annan. Jag har aldrig gjort det innan dig och kommer aldrig göra det efter dig.
Tiden går men du går aldrig härifrån. Trots att jag försöker att skjuta bort allt som påminner om dig så kommer det ändå tillbaka. Jag förstår inte varför allt inom mig vägrar låta dig gå när jag själv försöker. Det vill inte men jag vill. För det har pågått i så många år och det gör för ont. Så många gånger jag genom åren nu skrikit åt Döden att nu får du ta mig härifrån för jag klarar inte att bära på hjärtat som bara värker. Men varje gång har Döden svikt mig där också. Det är alltid någon som hittar min medvetslösa kropp och rusar till sjukhus där de inte förstår att jag måste bort. Jag var alltid menat att vara borta och aldrig menad att vara här.

Inatt så dör jag inombords och jag vill inte känna att jag saknar dig så. Känna mig så hemsk som var tvungen att göra allt jag kunde för att jag inte klarade av hur insidan brast varje gång jag såg ditt namn, hörde din röst eller såg in i dina ögon. Jag vill inte behöva... ha dig inuti. Jag vill inte behöva bli påmind om att jag aldrig kan få dig och hela tiden bli påmind om att jag aldrig kommer bli bra nog för någon men jag bryr mig inte om det, bara att jag aldrig kan bli bra nog för dig. För det har bara varit du, alltid du. Och hade jag kunnat så hade jag gjort om hela mig inifrån och ut för att bli bättre men sådan magi finns inte i världen och därför kommer det alltid vara såhär. Jag kommer alltid ha kvar dig i hjärtat fastän jag inte vill och jag kommer alltid skämmas för allt jag gjort och inte gjort och jag kommer aldrig att ge upp min rätthet att få slippa leva mer när allt i mitt liv bara bränns och när jag utöver det inte kan slippa dig inuti.
Förlåt till dig och förlåt till mitt yngre jag som inte visste då att jag var dömd för livet att känna såhär. Du skulle aldrig lärt känna den som bara fått ditt hjärta att gråta på grund av att du är så vidrig när han själv var första solskenet efter vinterns mörka dagar.

"Now, I sing and drink and sleep on floors, and try hard not to be annoyed by all these people worrying about me. So when I'm suffering through some awful drive you occasionally cross my mind. It's my hidden hope that you are still among them.
Well are you?"

Ett svart får i en värld av vita rosor

Blev inte att jag gick till mottagningen idag heller. Hade glömt att det skulle vara reparationsarbete i området så att vattnet var avstängt i tre timmar och om jag inte kan borsta tänderna eller ens få tvätta mina händer så kör allt ihop sig när jag inte får göra mig iordning.
Ringde och berättade det för sjuksköterskan som väl vet om att jag måste fixa till mig innan jag går ut och fick en tid imorgon klockan elva istället.
Ser inte fram emot att gå dit. Allting den senaste veckan har känts som ett enda stort hål i universum. Jag har överätit dagligen och därmed gått upp 4 kg och då mår jag ännu sämre nu när jag varit duktig och gått ner. Äckliga skabb.

Känner inte för att göra någonting alls, vill bara vara ensam och helst sova bort varje sekund av livet. Jag är misslyckad och vidrig och skonar gärna omvärlden ifrån att behöva se mig.
Men jag måste faktiskt gå imorgon. Ska ändå ut för att hämta mina BUP-journaler jag skickat efter och så ska jag traska iväg till en frisörsalong som fått bra omdömen för att kunsultera lite med dem och eventuellt boka tid om det känns bra där.
Egentligen hade jag tid bokad förra veckan på en salong men jag vaknade inte när mina alarm gick utan först av att mormor ringde en halvtimme innan min bokade tid. Panikslagen ringde jag direkt till salongen och bad om ursäkt och förklarade att jag inte vaknat förrän nu och därmed kommer missa min tid och frisören gav mig en enorm utskällning och sa att jag inte är välkommen tillbaka. Någonsin.
Brast ut i storgråt över hur fel jag är som bara förstör hela tiden och som aldrig kan göra något bra.
Spenderade hela onsdagen med tabletter och sprit och hade planerat att nu är det fan slut på min eländiga existens men så däckade jag i soffan och det blev ingen tur till himlavalvet för min del denna gången heller.
Sen dess har jag mått ännu sämre och på en vecka har jag bara lämnat huset två gånger. Varför gå ut när man är så patetiskt fel och äckligt ful?

Det ska bli intressant att läsa BUP-journalen men jag kan inte förneka att det är med nervös spänning jag kommer öppna den eftersom jag aldrig läst den tidigare och inte har en aning om vad som står där.
Antingen bryter jag ihop totalt eller sitter likgiltig över hur ingenting förändrats. Men jag är väldigt nyfiken på innehållet oavsett.

Säger härmed godnatt till er och lägger mig i sängen framför min nyinköpta bok Girl, Interrupted. (Det är lustigt hur mycket filmen skiljer sig ifrån boken, inte mycket stämmer överrens.)

Ny psykolog, samma trasiga jag


Idag skulle jag egentligen träffat sjuksköterskan på psykosmottagningen men jag hade så mycket att göra att jag fick ringa och fråga om vi kunde ta det imorgon istället.
Hon lät inte så jätteglad över det, sa att hon hade pratat med psykologen som kommer ta över efter min förra nu när hon är mammaledig och att han skulle komma till vårt möte idag. Men hon skulle prata med honom ifall han kan komma imorgon istället.

Jag är väldigt nervös inför att träffa den nya psykologen. Att än en gång sitta med en ny människa som vill veta samma saker som man fått berätta gång på gång när jag avskyr att prata om det psykiska.
Jag vill inte sitta där och låta som om jag kräver att andra ska lyssna. Jag vill inte känna att jag tar plats, att jag finns. Jag vill inte att någon annan ska behöva lyssna på allt som är och allt som varit fel. Jag känner mig så vedervärdig, självisk och smutsig inombords. Och jag har så otroligt svårt med människor, att känna mig trygg och inte så överdrivet paranoid och sitta och rycka till för minsta rörelse de gör eller tolka varje ord de säger till någonting elakt, hotfullt eller med någon dold mening.
Mänskliga relationer är fruktansvärt svårt för mig, och särskilt när jag ska prata om det som jag har allra svårast för; mitt inre.
Jag har inga problem att skriva för det är inte lika personligt som att behöva vara i samma rum som någon och säga allt man tänker på och allt som gjort att hjärtat gått sönder. Det blir ännu mer själviskt då, för då tar man plats men när man skriver är det fritt för den som läser när den vill läsa eller om den vill läsa överhuvudtaget. Inget tvång att lyssna som det blir med muntligt sagda ord.

Helst av allt önskar jag att jag kunde få slippa samtal av olika slag, slippa psyk helt. Men det kan jag inte av olika skäl varav inget jag kan göra någonting åt. Jag är tvungen.
Dessutom har min läkare tagit bort min frihet igen och jag får inte längre ha hand om mina insomningstabletter själv. Som det varit sjuhundrafemtioåttamiljoner gånger tidigare, fast då gällde det alla mediciner.
Det är nu personalen här på boendet som har hand om mina insomningstabletter och jag vet inte vad jag ska göra. Går isär och finns inte mer. Meningen är ju att man ska ta dem precis innan man går och lägger sig, men eftersom jag inte går och lägger mig förrän mitt i natten/tidigt på morgonen så kan jag inte gå ner och be om dem för jag tror inte personalen tycker det är så roligt om jag gör det varje natt, sen tror jag inte heller de skulle anse det lämpligt att ta sömntabletter (de kommer ju se dem som det och inte insomning) såpass sent även fast jag inte har några problem att gå upp en någorlunda "normal" tid på morgonen.
Och hur ska jag kunna överleva när jag behöver mina tabletter för att slippa ruttna inifrån och ut? Det spelar ju ingen roll om jag skulle gömma undan dem under tiden personalen tror att jag tar dem för det tar en evighet att spara ihop till en dag av lycka.
Jag hatar alla dessa läkare som berövar mig det enda jag har i livet som kan få mig att känna att  a l l t  ä r  o k e j  j u s t  h ä r  o c h  n u.

Jag hoppas jag slipper jag vänta i fyra år innan jag får eget medicinansvar igen, som det var sist gång.
Jag lever nog inte ens om fyra år. Förhoppningsvis kan jag få slippa göra det och jag ber till alla högre makter i världen att jag ska få tillbaka medicinansvaret snart och även att jag kan få någon behandlingsmedicin utan att min läkare vägrar bara för att

“det är ingen idé att medicinera dig, man vet mer och mer om att det inte går att medicinera patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning för ingenting hjälper och då är det bara onödigt att ta preparat som inte fungerar. ”

Men ångestdämpande då? Nej, det får jag inte det heller.
Får ingenting, bara fler och fler tyngder i bröstkorgen.

När mina revben delats på mitten och alla inälvor ramlar ut tänker jag strypa er med mina tarmar medan jag tvingar er se på hur mitt hjärtat slår sitt sista slag.

I promise to stay in the shadows where I belong

Mega ångest två dagar i rad, tömda maginnehåll och ett försök att visa ingenting någonsin gentemot omgivningen.
Bakat mjuk kaka som jag bjudit de andra på, försökt verka obrydd och glad medan insidan skriker ångestnerven hes.

Ångesten kokar inom mig likt ett ilsket tåglok i full fart förbi hysteriskt blinkande rödljus som vädjar "stanna, stopp!"
Och jag är som en kolsyrad dryck man skakat om för mycket, där korken far iväg med all världens fart och innehållet pöser ut och blöter ner mina kläder.

Ur mig bubblar självförakt, skam, hjärtesorg och rädslor. Orkar inte med det här, att vara så fel. Att vara så vidrig på alla sätt och vis. Orkar inte, vill inte. Jag har aldrig, kommer aldrig och kan aldrig duga till eller för någonting.

Case closed. The jury finds the defendant guilty of eternal worthlessness and sentence her to death

Planering och summering

Försöker ta och organisera och strukturera upp saker och ting. Skriver många anteckningar, listor och kikar runt efter inspiration till hemmet och mig själv. Försöker få till det bra och fint.
Lägenheten kan bli ganska så fin när den är färdigpiffad men sådant vet man aldrig säkert, och jag blir aldrig helt nöjd med någonting heller. Jag tror helt enkelt hjärnan ser småfel som inte borde tänkas på bara för att självhatet finns och inte kan tillåta att acceptera att något jag gjort är bra.
Jag är pedantisk och är inte det jag gör perfekt så räknas det inte som dugligt. Därmed blir det aldrig heller dugligt, men jag försöker så gott jag kan i alla fall. Det är viktigt att man trivs i sitt hem.

Gällande mig själv så går det väl sådär. Har hamnat på lite rätare spår nu (tack och lov) gällande det yttre.
Jag vet åtminstone på ett ungefär hur det ska bli med kläder och hår, accessoarer etc. Inte 100% men det är en början och beroende på hur det känns när jag kommit en bit så får jag se hur det blir, om jag ska ändra något eller fortsätta med det jag påbörjat.
Det vore ju fint om det blev bra första omgången så man slipper göra om processen igen, det tar mycket på de psykiska krafterna och även pengar. Det är ett helvete att aldrig känna sig hel och hemma med sig själv, att aldrig veta vem man är. Att ständigt pendla mellan olika stilar för att man inte kan hitta rätt. Att vara kluven, att alltid känna sig splittrad. Frustrationsångest och sammanbrott. Jag vill slippa mer sånt nu. Jag vill hitta rätt - en gång för alla.

Gör en liten kort summering av andra saker som hänt senaste tiden här under:

     Förrförra veckan:  
■ Beställde biljetter till Harry Potter utsällningen som är i Norrköping mellan 29 maj och 7e september.

■ Självmordsförsök - akuten - slutenpsyk. Bröt ihop konstant inne på avdelningen eftersom min störning gör att jag hör alla prata om mig, viska om mig och stirra på mig och endast med negativa och ondskefulla intentioner. Krävde utskrivning söndag kväll, bakjouren kom klockan två på natten men jag fick inte komma hem förrän avdelningsläkaren anlände på morgonen.

     Förra veckan:  
■ Köpte ny mobil, beställde saker till lägenheten, vägde mindre, hade årets första riktiga vårsol, beslutade om vilken frisyr och hårfärg som ska fixas.

     Helgen:  
■ Misstankar om hjärtsvikt blir allt mer oroande. Organ som inte fungerar som de ska och kroppen som är konstig har pågått under en längre tid men efter att jag nu fick andnöd och sökt mer på symptomen så verkar det som hjärtsvikt är problemet.
Överväger om man ska berätta för någon. Jag har ju lovat mig själv att inte låta någon sjukdom ta mitt liv. Men det är så svårt att ta plats, berätta för andra om problem. Det är... själviskt. Jag är inte värd att ta plats, yttra mig. Komplex situation.

     Idag:  
■ Hade sista mötet med min psykolog innan hon går på mammaledigt. De har fortfarande ingen ersättare men de tror att tillsvidare kommer en psykolog ifrån allmänpsyk (jag går på psykosmottagningen) att ta sig an mig, eller så blir det någon ifrån DBT-teamet, med en kommentar ifrån min psykolog: "Dem är inte lika främmade för självskadebeteende som andra psykologer kan vara."
Jag avskyr att det alltid byts ut personen för mig inom vården eftersom jag har så oerhört svårt att känna mig trygg och lita på andra.

Mer än så har det inte varit, det är ganska stillsamt just nu. Imorgon ska jag ringa till frisören och boka tid någon dag nästa vecka. Är som vanligt ångestfylld över att klippa mig men den frisörskan jag hade sist var förstående och bra så jag litar lite mer på denna salong. Blir första gången jag färgar håret på salong och inte själv, det är också lite nervöst men det måste ju bli bra mycket bättre än att stå och göra sönder håret på egen hand då det är ganska mycket som ska göras i färgväg och jag vill inte ta den risken när håret är som det är.
Ska även ringa till BUP och be om mina journaler därifrån. Kan bli intressant läsning.

Jag skriver här en annan dag. Valeant.

You have a ghost inside your head and all your visions end up dead

Det är snart mars. Vart tar tiden vägen?
Egentligen skulle jag vid det här laget ligga på omkring 7kg mindre än jag gör eftersom jag noga och väl strukturerade upp det så att jag skulle nå min målvikt i april, men det blir lite försenat om det fortsätter i samma takt som nu. Eller så har jag tur och får till det ändå, jag hoppas på det.

Om det inte vore för att min hjärna är som deg och att kroppen och hjärnan inte kommunicerar alls längre så hade jag rört mer på mig men jag är alltid omedvetet någonstans långt borta i min egen värld, fast där finns ingenting längre. Det är bara tomt och inte en enda tanke, känsla eller medvetenhet finns kvar. Det är fullständigt
blankt, som en blackout fast på ett annat sätt och därför blir det inte någon motion eftersom jag är en sekund här och en sekund där och med varje ögonblink så har jag glömt att jag håller på med någonting och går över till en annan, runt, runt och ibland håller jag på med en och samma sak i flera timmar utan att ta blicken ifrån det eller en enda paus, för jag är liksom inte rikigt "där".
Jag ser vad jag gör men all tankeverksamhet är inaktiv medan kroppen motoriskt rör sig. Och eftersom tankarna inte finns där så finns inte heller något tidsbegrepp vilket gör att den allra enklaste sak kan ta enormt lång tid. När jag är på väg att göra någonting så glömmer jag bort vad jag gör där (kanske lyfter armen halvvägs mot en skåpslucka och ska öppna) och direkt efter så blir det samma sak när jag då märker att jag har handen precis framför skåpet utan att minnas att jag ens gått dit, och när jag väl är framme och öppnar skåpsluckan för att sträcka mig mot ett glas så har jag än en gång glömt varför jag är där och vad jag håller på med. Ser att jag är i skåpet och på väg att ta tag i något men rycker förskräckt till när jag ser att jag är i rörelse utan att ha en aning om att jag gått dit och inte ens vet vad jag gör där, och blir orolig över vad för andra saker jag kan ha gjort omedvetet.
Sedan blir det helt blankt innanför pannbenet, kroppen rör sig men jag är borta psykiskt.

Men nu är det snart mars i alla fall, våren kommer och allt blir så mycket finare.
Sen blir det april och jag ska träffa en Göteborgsprinsessa och det är något jag ser fram emot, men samtidigt är jag orolig och stressad för jag har sådana krav på mig själv och jag når inte upp till dem och så är jag alltid så skamsen över att umgås med andra eftersom jag konstant känner mig som en belastning för dem, som en fotboja de tvingas släpa efter sig.
 
Jag övertolkar allt de säger och gör till att de försöker få mig att förstå att de vill ha bort mig.
Minsta tonfallsändring eller ansiktsmuskel som ändrar sig blir en tung sten i bröstkorgen på mig då jag direkt tar det som ett tecken på att personen stör sig på mig och jag får dåligt samvete över att jag är där och stjäl personens tid.
Sen har jag ju planeringspanik eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret och allt sådant.

I ett par års tid har jag alltid tänkt att det är just april som gäller för mig. Att det är sista chansen att bli vacker till april månad. Det var alltid en dröm med många tappra försök utan framgång, men förra våren sa jag till mig själv att det är nu eller aldrig, det måste bli nästa april.
Sedan dess har jag planerat allt jag ville ha gjort och försökt komma på allt jag behöver, hur jag får det och vad som går att ändra utan kirurgi.
Jag gjorde tidskalkuleringar med daglig protokollföring för att hela tiden uppgradera versionen utav den färdiga produkten som en gång för alla skulle stå färdig i april. Men jag blev kluven igen och halkade av spåret.
Det som snart är tid för slutresultat är inte ens på långa vägar i närheten av att kunna vifta med segerflaggan.

Eftersom det nu är just i april som jag ska träffa Göteborgsprinsessan så blir det extra krävande i och med att det faktiskt är den tiden det är, plus att jag alltid vill se ut på bästa möjliga vis när jag ska till Göteborg eftersom jag annars känner att jag är respektlös och hånar staden jag älskar. Det känns lika fel som om jag skulle vara bjuden till en stor gala och inte brydde mig om att respektera att man ska vara finklädd utan går dit med en sliten t-shirt, mysbyxor och halvtrasiga skor och inte duschat på en månad. Liksom hånfullt peka långfinger och säga "Nanananana jag skiter fullständigt i detta, titta på mig så ska ni ska ni förstå att jag medvetet går hit sånhär för att förtydliga att jag inte bryr mig ett piss."

Det är viktigt för mig att försöka se någorlunda acceptabel ut eftersom jag älskar min hemstad och blir glad av att vara där, och då är det viktigt för mig att känna att jag visar respekt så att staden kan tycka att det är roligt att jag kommer tillbaka, så det inte blir egocentrerat ifrån min sida.
Även fast städer inte har känslor så spelar det ingen roll i min värld, det och dem som betyder mycket för mig och som jag älskar helhjärtat gör jag mitt allra bästa för att de ska känna likadant, att jag faktiskt bryr mig.
Jag vill inte ta fördel av någon och min allra största svaghet och rädsla här i världen är just att vara orsaken till att någon annan blir ledsen, tar illa åt sig eller mår dåligt på grund av mig.

Så ja, det blir mycket kaos inför allting. Särskilt nu när hjärnan är någon annanstans lär det bli extra jobbigt. Men jag måste få ordning på utseendefronten i god tid, bara bestämma en färgskala eller passform eller något speciellt plagg jag vill ha. Jag måste köpa nytt allting oavsett, för ingenting jag har i garderoben är okej. April skulle ju vara nytt och fräscht, bestämt och färdigt. Jag måste ju prestera någonting som kan vara en glimt utav det som egentligen skulle vara klappat och klart tills dess. Annars är det bevisat för hela jävla världen att jag verkligen är totalt misslyckad i precis allting, och då kan jag lika gärna sätta ett brännjärn mot pannan som lämnar ett permanent märke med texten "Patetisk loser."

Varför måste jag vara så totalt fel och vidrig för. Och snart även bokstavligt hjärndöd, verkar det som.
För min egen del är det inte lika illa, men att jag förstör och är jobbig mot alla andra genom min existens är det som verkligen spränger sönder insidan. Att jag är så ful inuti och ut och är som ren ammoniak över andra bara de ser mig, medan för de som faktiskt måste vara närmre - typ går på samma gata, står på samma plats som jag och måste stå ut med mig en bit längre än att bara skymta förbi, de önskar att de hade en pistol så de kunde skjuta sig själva för att de inte står ut en sekund längre av att tvingas vistas i min närhet, och värst av allt är det för dem stackarna som faktiskt pratar med mig och som träffar mig mer regelbundet, som familjen, psykiatrin och om man periodvis har en vän. För ärligt talat vet jag inte om det ens går att beskriva vilket hemskt lidande de måste känna på grund av mig. Jag hatar det, att jag förpestar precis alla. För jag vill ju bara väl, men jag kan aldrig vara väl när hela jag orsakar flyktinstinkt som vid en dödlig katastrofhändelse hos andra.

Imorgon är det mars och jag vill att min hjärnfunktion ska komma tillbaka ifrån semestern nu.
LÄS FLER INLÄGG I KATEGORIN