You have a ghost inside your head and all your visions end up dead

Det är snart mars. Vart tar tiden vägen?
Egentligen skulle jag vid det här laget ligga på omkring 7kg mindre än jag gör eftersom jag noga och väl strukturerade upp det så att jag skulle nå min målvikt i april, men det blir lite försenat om det fortsätter i samma takt som nu. Eller så har jag tur och får till det ändå, jag hoppas på det.

Om det inte vore för att min hjärna är som deg och att kroppen och hjärnan inte kommunicerar alls längre så hade jag rört mer på mig men jag är alltid omedvetet någonstans långt borta i min egen värld, fast där finns ingenting längre. Det är bara tomt och inte en enda tanke, känsla eller medvetenhet finns kvar. Det är fullständigt
blankt, som en blackout fast på ett annat sätt och därför blir det inte någon motion eftersom jag är en sekund här och en sekund där och med varje ögonblink så har jag glömt att jag håller på med någonting och går över till en annan, runt, runt och ibland håller jag på med en och samma sak i flera timmar utan att ta blicken ifrån det eller en enda paus, för jag är liksom inte rikigt "där".
Jag ser vad jag gör men all tankeverksamhet är inaktiv medan kroppen motoriskt rör sig. Och eftersom tankarna inte finns där så finns inte heller något tidsbegrepp vilket gör att den allra enklaste sak kan ta enormt lång tid. När jag är på väg att göra någonting så glömmer jag bort vad jag gör där (kanske lyfter armen halvvägs mot en skåpslucka och ska öppna) och direkt efter så blir det samma sak när jag då märker att jag har handen precis framför skåpet utan att minnas att jag ens gått dit, och när jag väl är framme och öppnar skåpsluckan för att sträcka mig mot ett glas så har jag än en gång glömt varför jag är där och vad jag håller på med. Ser att jag är i skåpet och på väg att ta tag i något men rycker förskräckt till när jag ser att jag är i rörelse utan att ha en aning om att jag gått dit och inte ens vet vad jag gör där, och blir orolig över vad för andra saker jag kan ha gjort omedvetet.
Sedan blir det helt blankt innanför pannbenet, kroppen rör sig men jag är borta psykiskt.

Men nu är det snart mars i alla fall, våren kommer och allt blir så mycket finare.
Sen blir det april och jag ska träffa en Göteborgsprinsessa och det är något jag ser fram emot, men samtidigt är jag orolig och stressad för jag har sådana krav på mig själv och jag når inte upp till dem och så är jag alltid så skamsen över att umgås med andra eftersom jag konstant känner mig som en belastning för dem, som en fotboja de tvingas släpa efter sig.
 
Jag övertolkar allt de säger och gör till att de försöker få mig att förstå att de vill ha bort mig.
Minsta tonfallsändring eller ansiktsmuskel som ändrar sig blir en tung sten i bröstkorgen på mig då jag direkt tar det som ett tecken på att personen stör sig på mig och jag får dåligt samvete över att jag är där och stjäl personens tid.
Sen har jag ju planeringspanik eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret och allt sådant.

I ett par års tid har jag alltid tänkt att det är just april som gäller för mig. Att det är sista chansen att bli vacker till april månad. Det var alltid en dröm med många tappra försök utan framgång, men förra våren sa jag till mig själv att det är nu eller aldrig, det måste bli nästa april.
Sedan dess har jag planerat allt jag ville ha gjort och försökt komma på allt jag behöver, hur jag får det och vad som går att ändra utan kirurgi.
Jag gjorde tidskalkuleringar med daglig protokollföring för att hela tiden uppgradera versionen utav den färdiga produkten som en gång för alla skulle stå färdig i april. Men jag blev kluven igen och halkade av spåret.
Det som snart är tid för slutresultat är inte ens på långa vägar i närheten av att kunna vifta med segerflaggan.

Eftersom det nu är just i april som jag ska träffa Göteborgsprinsessan så blir det extra krävande i och med att det faktiskt är den tiden det är, plus att jag alltid vill se ut på bästa möjliga vis när jag ska till Göteborg eftersom jag annars känner att jag är respektlös och hånar staden jag älskar. Det känns lika fel som om jag skulle vara bjuden till en stor gala och inte brydde mig om att respektera att man ska vara finklädd utan går dit med en sliten t-shirt, mysbyxor och halvtrasiga skor och inte duschat på en månad. Liksom hånfullt peka långfinger och säga "Nanananana jag skiter fullständigt i detta, titta på mig så ska ni ska ni förstå att jag medvetet går hit sånhär för att förtydliga att jag inte bryr mig ett piss."

Det är viktigt för mig att försöka se någorlunda acceptabel ut eftersom jag älskar min hemstad och blir glad av att vara där, och då är det viktigt för mig att känna att jag visar respekt så att staden kan tycka att det är roligt att jag kommer tillbaka, så det inte blir egocentrerat ifrån min sida.
Även fast städer inte har känslor så spelar det ingen roll i min värld, det och dem som betyder mycket för mig och som jag älskar helhjärtat gör jag mitt allra bästa för att de ska känna likadant, att jag faktiskt bryr mig.
Jag vill inte ta fördel av någon och min allra största svaghet och rädsla här i världen är just att vara orsaken till att någon annan blir ledsen, tar illa åt sig eller mår dåligt på grund av mig.

Så ja, det blir mycket kaos inför allting. Särskilt nu när hjärnan är någon annanstans lär det bli extra jobbigt. Men jag måste få ordning på utseendefronten i god tid, bara bestämma en färgskala eller passform eller något speciellt plagg jag vill ha. Jag måste köpa nytt allting oavsett, för ingenting jag har i garderoben är okej. April skulle ju vara nytt och fräscht, bestämt och färdigt. Jag måste ju prestera någonting som kan vara en glimt utav det som egentligen skulle vara klappat och klart tills dess. Annars är det bevisat för hela jävla världen att jag verkligen är totalt misslyckad i precis allting, och då kan jag lika gärna sätta ett brännjärn mot pannan som lämnar ett permanent märke med texten "Patetisk loser."

Varför måste jag vara så totalt fel och vidrig för. Och snart även bokstavligt hjärndöd, verkar det som.
För min egen del är det inte lika illa, men att jag förstör och är jobbig mot alla andra genom min existens är det som verkligen spränger sönder insidan. Att jag är så ful inuti och ut och är som ren ammoniak över andra bara de ser mig, medan för de som faktiskt måste vara närmre - typ går på samma gata, står på samma plats som jag och måste stå ut med mig en bit längre än att bara skymta förbi, de önskar att de hade en pistol så de kunde skjuta sig själva för att de inte står ut en sekund längre av att tvingas vistas i min närhet, och värst av allt är det för dem stackarna som faktiskt pratar med mig och som träffar mig mer regelbundet, som familjen, psykiatrin och om man periodvis har en vän. För ärligt talat vet jag inte om det ens går att beskriva vilket hemskt lidande de måste känna på grund av mig. Jag hatar det, att jag förpestar precis alla. För jag vill ju bara väl, men jag kan aldrig vara väl när hela jag orsakar flyktinstinkt som vid en dödlig katastrofhändelse hos andra.

Imorgon är det mars och jag vill att min hjärnfunktion ska komma tillbaka ifrån semestern nu.

Weight for a fat whale

Idag visar vågen samma siffror som när jag strax efter årsskiftet 2008/2009 började vårterminen under mitt första år på gymnasiet. Ändå ser kroppen ut att väga minst 15 (säkert 20) kilo mer än vad den gjorde då.

Jag ser ärligt talat inte någon direkt skillnad på min kropp idag jämfört med hur den såg ut då jag vägde som mest. Andra påpekar det och klädstorlekarna är mindre men ögonen ser i stort sett precis samma figur som tidigare när de ser kroppen eller tittar i spegeln. Att jag är 27 kilo lättare än för ett år sedan är helt omöjligt att se.

Mina drömmar om pinnsmala ben, nätta små armar och en välmarkerad midja utan en tjockisbula på magen verkar precis lika långt bort som tidigare.
Det är min lott här i livet, att vara olycklig och miserabel i alla sammanhang och att aldrig lyckas med någonting. Men jag tänker nå min drömvikt oavsett, även fast jag aldrig kommer få den där fina kroppen jag suktar efter och försökt få i alla dessa år. Det är någon högre makt som vägrar låta storleken på mina kroppsdelar bli mindre fastän de logiskt sätt borde vara det när vikten minskar, och så länge den här högre makten inte vill tillåta mina lemmar att bli smala så kommer jag fortfarande vara lika fet när jag nått drömvikten.
Jag är en råtta och livet en hånfull vildkatt.

Jag väger 7 kilo mer än min lägsta vikt och 15 kilo ifrån min drömvikt. 15 kilo, det fixar jag.
Om så än himlen brinner upp och alla änglar blir till aska tänker jag fortfarande göra allt jag kan för att hålla mitt löfte gentemot mig själv.

The fat cow

 Varför kan man inte ha såna här fina ben för..?
 
Jag har beställt hem tre böcker nu så jag hoppas de kommer fram snart så jag kan börja läsa. Jag har fortfarande inte läst klart "Inte som andra döttrar" som jag lånat på biblioteket men jag har läst den förr så jag vet hur den slutar och så. Måste lämna tillbaka den nästa vecka senast, så jag vet inte om jag ska fortsätta läsa det som finns kvar eller om jag tar med den imorgon när jag ändå ska till stan för att träffa psykologen. Jag får se, men jag tror nog jag lämnar tillbaka den faktiskt.
Jag har inte varit på så bra humör den senaste tiden och därför har jag inte orkat läsa. Jag får sova alldeles för lite eller ingenting alls och jag är förkyld sen en vecka tillbaka vilket också påverkar mitt humör plus att jag mår psykiskt dåligt i allmänhet. Ingen bra kombination.

Jag beställde hem "Zebraflickan", en bok jag också läst tidigare som jag tycker väldigt mycket om. De andra två böckerna heter "Decembergatans hungriga andar" och "Wintergirls". Jag har hört om Wintergirls ett par gånger men aldrig läst den, så nu har jag i alla fall tre böcker på väg hem som jag kan läsa ur när jag känner för det utan att ha pressen på att lämna tillbaka dem inom en viss tidsgräns.

De senaste dagarna har jag varit så himla deppig och jag är säker på att jag gått upp i vikt. Det är inte ett dugg roligt så nu får jag ta stenhårda tag och bli av med denna vidriga övervikt en gång för alla. Jag har ju trots allt lyckats, på något vis, att gå ner nästan 13kg (12.8kg för att vara exakt) från min högsta vikt så jag vägrar, vägrar, vägrar hamna där uppe igen. Nu ska jag ner mot målet på 45-47kg och stanna där. 

Idag har jag ätit en skål med yoghurt samt fyra (suck... ja, fyra stycken) mackor med Bregott. Det blir definitivt ingen mer mat idag utan bara te och vatten. Imorgon tänker jag inte äta alls och får försöka mitt bästa för att fasta ett tag. Tre dagar låter okej tycker jag, det måste jag väl ändå klara av?

Taxmannen

 Jag har precis lämnat min gosiga säng för dagen, även om jag egentligen skulle vilja ligga kvar, men jag blev väckt lagom till soluppgången av extremt störande ljud som medvetet framkallades just för att väcka mig utav min ena tokstolle till katt. Jag vaknar alltid på detta sättet och alltid hur tidigt som helst. Ibland är det inte ens ljust ute när jag blir väckt första gången, och när jag då gått upp för att ge nytt vatten, fylla på torrfoder och lägga upp blötmat till frukost, göra rent kattlådan och sedan lägger mig igen så är det genast öronbedövande oväsen igen som inte går att ignorera eller somna till. Jag får riktig maktlöshetsångest efter ungefär en halvtimme med oväsen efter oväsen och vad jag än gör så slutar han inte. Jag säger till på skarpen, jag går dit han kraffsar och tar honom därifrån, jag markerar strikt med både tonfall och att ta tag i honom och säga "nej" och "fy" men han bryr sig inte. Han har aldrig brytt sig när man säger till honom oavsett vad det gäller, men när man bara fått sova i ungefär tre timmar och sedan blir väckt på sådana här vis så tar det tillslut på psyket, det också. Dessutom har jag oerhört svårt att somna om när jag väl vaknat och det gör inte saken lättare. Nu kunde jag i alla fall få sova i ungefär två timmar efter att jag först blev väckt, även om det tog ungefär lika lång tid innan tokstollen lugnat ner sig och slutade hålla på med oljuden...

Idag är det väldigt kallt här hemma. Ute blåser det ganska kraftigt och himlen är trist och täckt av gråa moln.
Jag har inte varit ute än men jag fryser bara av att vara här inne så jag kan tänka mig att det är väldigt kallt ute också.

Igår var det som nämnt i tidigare inlägg familjemiddag. Det var obekvämt för mig men när alla på min mammas mans sida åkt hem var det bara jag, min syster, hennes pojkvän samt mamma och hennes man kvar. Då var det inte lika ansträngande och jag pratade till och med då och då. Mest om skräckfilmer, teknik och lite speciella saker som ingen annan riktigt förstår hur jag ens kan komma på. Jag har en förmåga att komma på ord, fraser och underliga blandningar av varelser som jag sedan kan utbrista mitt i ett skrattanfall medan alla omkring tittar lite sådär snett på mig och frågar hur jag kommer på allting. "Jag har en fantasifull, fantastisk hjärnfabrik" svarar jag ibland. För mitt talspråkbruk är ganska ovanligt, jag blandar svenska med andra språk, använder gammaldags ord och rättar alltid alla som använder fel grammatik eller uttalar något ord på ett alldeles för tokigt sätt, plus att jag lägger till en hel del egenskapade uttryckssord i mina meningar. Tillsammans bildar dem väldigt udda meningar som jag själv kan sitta och skratta åt för att de är så väldigt underliga, samtidigt som jag ibland kan tycka lite synd om min familj som får utstå när jag pratar eller skriver så. Det är ju inte konstant utan bara någon gång här och där i ett passande sammanhang, men tänk vad tråkigt det vore om vi alla pratade och skrev på exakt samma sätt. Jag är en udda person och då går det bra ihop med ett udda ordförråd.

På kvällen var det egentligen min tanke att slurpa i mig vodka men jag var inte alls på humör för det så jag satt istället och såg på film. Det blev tre filmer i rad varav den första jag såg var väldigt annorlunda men samtidigt trevlig att titta på. 3 Geezers heter den och ska se ut som en slags dokumentär av ett ålderdomshem där personen som filmar de boende är skådespelare och har fått en roll som en 80-årig man och vill ha lite research av hur gamla människor egentligen är. Dock är det ålderdomshem han besöker inte riktigt som alla andra.
Den var faktiskt okej trots allt, jag blev ganska förvånad när jag startade den och såg stilen på filmen och gamla män sitta och läsa manus, jag tänkte att "jaha... vad sjutton har jag laddat ner för något egentligen?" men det var ett tidsfördriv åtminstone, ingen film jag skulle se igen men ändå inte en utav de sämsta jag sett.
Såg även på Monsters Inc och någon annan film som jag inte kommer ihåg någonting utav. Jag laddar även ner TV4's program som gick 1997-1999; På Rymmen. Jag älskade det programmet när jag var mindre så jag kom att tänka på det tack vare att jag sökte på ett annat program som jag fick en tanke på helt från ingenstans; Rally Planeten. Jag ville alltid själv delta i deras slime-banor för det såg så himla roligt ut. Det blev aldrig så.

Hur som helst, idag ska jag bara sitta och tråka bland filmer och YouTube. Jag ska även försöka att inte äta någonting idag då jag ätit så himla mycket de senaste dagarna och jag vill verkligen inte gå upp de 12 kg som jag lyckats gå ner hittills. Då vet jag inte vad jag gör, då blir det nog ett abrupt hejdå till livet.
Jag har 31 kg att gå ner tills jag når min drömvikt och jag tänker inte ge upp. En smal Eliana är en fin Eliana. Eller ja; finare.

Familjemiddag imorgon

Idag är det fredag, jag har tvättid och håller på att torktumla. Utanför fönstren vräker regnet kraftigt ner och det är grått och trist vart man än fäster blicken.
Jag har ätit en skål med min favorityoghurt, vilket är Yoggi med Samoa. Till den hade jag gröna vindruvor så nu håller jag mig mätt ett tag. Det blir en mugg vaniljte snart också tror jag, det känns som det passar bra i detta tråkiga väder på denna tråkiga dag.

Imorgon är det familjemiddag hos mamma och hennes man. Jag vill egentligen inte gå dit, då mammas man's barn, partners och deras barn också kommer dit och antagligen hans mor också. Det innebär ett fullsatt bord på tolv personer utöver mig om alla kommer. Jag känner redan nu hur jag får ångest bara jag tänker på det.
Hade det bara varit jag, mamma, hennes man, min syster och hennes pojkvän så hade det inte varit så farligt, även om det hade varit obekvämt. Men nu är det dem plus alla andra och jag klarar inte av det.
Varje gång det blir någon sådan sammankomst, som en vanlig middag eller om mamma eller hennes man fyller år, så sitter jag med ångest och stirrar ner i bordet, rädd att se någon i ögonen eller ens ge dem en blick överhuvudtaget. Värre blir det när det man måste be om att få någonting skickat till en, som salladen eller någon sås exempelvis. Det tar mig alltid en lång stund innan jag vågar öppna munnen och oftast blir det så tyst att ingen hör mig ändå. I de allra flesta fall märker min syster att jag tittar på något jag vill ha och ber personen som sitter närmast att skicka vidare till mig. Det uppskattar jag men det är inte så ovanligt att jag ibland sitter med endast det som stått bredvid mig på tallriken och endast får andra tillbehör när mamma efter en tid råkar titta på mig och märker att jag inte har fått någonting skickat till mig. Jag avskyr sociala sammankomster, särskilt när det är en måltid. Att äta inför andra människor är något jag känner mig ordentligt obekväm med, det känns som alla dömmer mig för vad jag äter, hur mycket jag äter och hur fort jag äter. Jag har alltid ätit upp snabbast i familjen. Jag slänger i mig maten och ger varje munfull ungefär tre tuggar var. Det är ingenting jag gör direkt medvetet utan det har alltid varit så, men när det är middag med många personer så är det en ganska bra sak då jag på något vis känner att jag "döljer bevisen" på att jag ätit, för mat ger mig skuldkänslor och ångest, så det känns som att om jag äter upp snabbt så hinner ingen märka att jag ens ätit från början. Jag vet ju gott och väl att det inte är så, de ser ju att jag äter även om de inte direkt tittar på mig så sett, men det är lugnande för mig att tänka i lite knepiga banor. Allt för att undvika extrema ångestanfall där jag spyr för att jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ja, det händer faktiskt då och då. Ångestkräkningar.

Nu har regnet tagit en paus så jag får passa på att ta dagens första cigarett ute på en genomvåt balkong. Jag tycker inte om att stå upp och röka, jag gillar att sitta ner och ta det lugnt. Jag blir alltid superstressad när jag står upp och röker, det känns som om jag är på väg någonstans och inte har tid att röka färdigt så jag inhalerar som en tokstolle trots att jag absolut inte behöver för jag har all tid i världen. Min hjärna har många sätt att stressa upp mig på, den är en mästare på att få mig att tro och tänka saker som inte stämmer...

Nåväl, jag avslutar här och beger mig ut i korridoren med musik i öronen och förhoppningar om att ingen annan vistas i närheten medan jag är ute på öppen mark. Rovdjuren får inte ta mig.