Hjärnan trött och less får sig bara mera stress

Spenderar dagarna med att skriva texter som jag inte riktigt vet ifall de är dikter eller låttexter. Vissa har jag kommit på melodier till men för det mesta är det bara allt som finns i huvudet som skrivs ner på ett lite mer flödande sätt.

Jag har fruktansvärt svår ångest dygnet runt som titt som tätt går över till hemska panikångest attacker, och varje dag går i övervägande till att försöka begå självmord.
Min värld har rasat samman och jag vågar inte gå utanför dörren eller sitta bland de andra i basenheten våningen under eftersom det har varit mycket hemskheter ifrån min granne i dörren mittemot, vilket verkligen fått mig att sluta mig som en mussla och som än en gång påminner om att ingen vill mig väl utan bara illa.
Jag bör hålla mig undan alla bekantskaper som kan tänkas utöver min familj, det blir alltid såhär.
 
Idag fick jag läsa igenom krisplanen som min kontaktperson skrivit ihop för hur personalen ska känna igen tidiga tecken och hur de ska agera gällande olika situationer. Den var kortfattad men konkret och det är huvudsaken.
Det har gått två månader sedan jag flyttade till boendet och när det väl började kännas lite tryggare så ska det givetvis bli outhärdligt.
Trots att personalen pratat med min granne hur många gånger som helst innan det ens urartade fullständigt så blev det ingen förändring alls och när det väl blev som det nu blivit har de pratat med grannen varje dag om att låta mig vara ifred och sluta skicka sms, ringa, skriva meddelanden på Facebook, knacka på min dörr och stanna mig när jag går förbi i trappen. Men det blir inget resultat ändå, och när min kontaktperson var uppe hos mig ikväll för att kolla läget så frågade hon ifall jag fått vara ifred under helgen och när jag berättade att jag inte får det så sa hon att det är på gränsen till trakasserier och att om det nu inte blir bättre så får de ta upp detta med sin chef, då det inte är hållbart eller rättvist att jag ska vara livrädd för att gå utanför dörren och inte bli respekterad och att grannen vägrar acceptera att den måste låta mig vara ifred.
Jag skriver inte vad som hänt mer detaljerat än så då det är ett väldigt känsligt ämne för mig, men jag mår betydligt mycket värre efter allt det här och har även tagit upp med personalen att om jag alltid kommer ha sådan här ångest inför att gå utanför dörren och inte kan vara i basenheten, vilket är något man måste vara minst en gång om dagen, så måste jag flytta härifrån för det är så otroligt påfrestande att vara fången i sin lägenhet på grund utav att man har en granne bara två meter ifrån sin egen dörr som vägrar lämna en ifred. Det förstår dem, men säger att jag inte ska behöva flytta utan att det här måste upphöra. Men det vägrar min granne bry sig om.

Det enda positiva som varit det senaste är att jag åkt och hälsat på min älskade mormor och att jag efter många om och men vågade skicka ett sms till en fin person som jag velat skriva till jättelänge, och som till min stora förvåning svarade. Givetvis ska jag gå och bli ett vrak dagen efter och jag känner mig så elak som inte har några krafter kvar till att smsa eller svara på meddelanden just nu, men jag blev i alla fall otroligt glad över att den fina personen tog sig tid att svara på det jag skickade.
 
 
Avslutar med en liten text jag skrev häromdagen.
 
Fanns ingen tid då allt var bra
levde bara varje dag som den var
Alla hinder spärrade för mig
och ingen rädda' mig

Kunde aldrig göra nåt'
varken litet eller stort
Fanns bara brister överallt
som öppna sår fyllda med salt

Tiden gick och sorger kom
Man ger upp såsmåningom
Inga vägar leder hem
så nu dricker jag igen
 
 

Inga vägar leder hem (Jag måste härifrån)

 
Jag är fast i en mardröm. Jag är missplacerad här på boendet, det går inte men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har tagit upp det med min psykolog men allt hon säger är att jag får ge det lite tid, utan att ens lyssna på vad det är jag säger.
Min problematik är för avancerad för ett boende som är till för att ge stöd och trygghet i vardagen och egentligen inriktar sig på att hjälpa till med sådant man inte ska klara av själv, som städ, tvätt, hygien, skriva scheman så man har koll på dagar och tider för att man inte klarar det själv och precis allting som boendet är till för är sådant jag inte har problem med. De punkter boendet kan göra någonting åt i mitt fall är ingenting som kommer bidra till någon förändring för mig varken långsiktigt eller kortsiktigt. Det som finns är socialt stöd, men de har ingenting mer att erbjuda än att någon gång om det finns tid ta en promenad eller följa mig ner till stan om jag ska göra ett snabbt ärende. Det gör ingen skillnad på sikt, det är alldeles för lite men det är den enda punkt där de har något att erbjuda alls eftersom jag klarar allt annat som de normalt sett är till för att stötta en i. Och ännu svårare är det i och med att jag är självdestruktiv och boendet har nolltolerans mot alkohol, vilket jag inte ens fick veta om förrän veckan innan jag skulle flytta in då jag själv ringde och ville ha ett möte eftersom ingen hade kontaktat mig och jag ville få veta detaljerat ifall de har några regler så att jag inte skulle göra fel. Det här med nolltolerans emot alkohol skärrade mig att jag inte fått veta om då det ändå är en väldigt stor del av mitt liv och att inte psykiatrin tagit upp kändes elakt.
Min självdestruktion kan ju inte bara försvinna eller säranpassa sig helt sådär. Den styrs av mitt dåliga mående och jag kan inte bestämma hur jag ska må, det går inte att kontrollera. Hade jag kunnat det så hade jag inte behövt vara självdestruktiv och jag blir så upprörd att ingen nämnde någonting om det här till mig innan. Jag har alltid druckit för att kväva hur jag mår och det kommer ju inte att kunna försvinna bara för att det finns en regel om att alkohol inte är tolererat. Att ingen pratade med mig om det gör mig så ledsen. Jag antog ju att det var en regel om att man inte får vara påverkad på gemensamma utrymmen för det är ganska uppenbart, men att inte få lov att ha i sin egna lägenhet hade jag aldrig kunnat tro för varje gång jag frågat om någonting annat så har jag alltid fått svaret "Det fungerar precis som i en vanlig lägenhet, du har ditt egna bara att du har tillgång till personal och gemensamma utrymmen" och då får jag inte ihop det med varför man inte får lov att ha alkohol hemma, om det nu ska vara "precis som en vanlig lägenhet."

Jag får ångest av att bara ta upp en plats på boendet som inte är funktionell för mig, och jag har extrema skuldkänslor över att personalen inte kan bidra med någonting. Det känns så fel, för jag får inte ut någonting här och inte personalen heller. De är inte intresserade av att lyssna när jag berättar om någonting relaterat till mitt mående utan kan avbryta mitt i en påbörjad mening och säga "du behöver inte gå in på det" utan att ens ha hört vad det är jag ska säga. De kan ju inte veta vad som är relevant för mig att ha med när jag ska berätta om någonting ifall de inte varit där och upplevt det med egna sinnen. Man ska vara kortfattad och beskriva saker med en enda mening och det går inte när man ska förklara varför man mår dåligt. Det är också sårande när är uppe hos mig och vi pratar för de byter alltid ämne till något vardagligt fastän jag precis sagt att jag mår jättedåligt och förklarat ifall det är något speciellt. Jag får hela tiden känslan av att de inte är bryr sig, att de bara behöver få veta om att man mår dåligt men sedan inte har något som helst intresse till att höra varför man mår dåligt.

Jag hör inte hemma på det här boendet, jag blir undertryckt och har skäms över att jag bara är ivägen och inte kan bidra med någonting. Men mest av allt blir jag ledsen över att ingen förklarade tydligare för mig och gick in mer på hur det är på det här boendet. Då hade jag direkt vetat att det inte skulle gå ihop istället för att tro att det skulle bli ganska bra för sedan få mig en smäll på käften.
Jag känner mig lurad och för varje dag som går känner jag att jag lurar personalen genom att fortfarande bo kvar då de inte kan bidra med någonting alls. Jag stjäl en plats som någon annan är mer lämpad för och jag tynger ner mig själv genom att vara fast i den här miljön som inte fungerar.
Jag klarar av att bo själv men det som sades när gruppboende ens kom på tal var ju att i och med att jag egentligen skulle flyttat till ett behandlingshem i Göteborg men kommunen sedan ångrade sig och inte ville betala, så tog de upp gruppboende som ett alternativ. Då sa jag tvärt nej, men två år senare var psykiatrin inte alls bekväma med att jag hade bodde ensam så de pratade om behandlingshem på nytt, men i och med att jag hade katt så vägrade jag flytta ifrån henne och då sa de att alternativet i så fall är gruppboende.
Jag hade kunnat fortsätta bo i min lägenhet men det var tjat ifrån alla håll och kanter eftersom ingen var trygg i att jag bodde ensam när jag var på sjukhuset såpass ofta och psykiatrin tyckte det vore tryggt om jag hade tillgång till personal dygnet runt, och tillslut gav jag med mig eftersom jag har svårt att säga nej och inte klarade av all ångest jag fick när jag hela tiden blev tjatad på.

På biståndenheten sades det att ett gruppboende skulle ge mig ökad social kompetens och möjlighet att komma ut mer och inte vara så isolerad. Mitt dåliga mående skulle fortsätta "behandlas" på öppenvården eftersom ingen personal på boendet har någon psykiatrisk utbildning och att de bara är där som stöd för en. Ingen brydde sig om att gå djupare in på någonting eller min problematik och psykiatrin verkade mest bara intresserade av att jag flyttade dit så de skulle få mig till ett ställe med dygnet runt personal och verkade inte särskilt intresserade av resten eller att ens se till att att boendet verkligen skulle passa mig.
 
Jag blev knuffad hit och gjorde fel i att anta att det skulle bli okej. Jag var för godtrogen emot det som sades, precis som en person som blir lurad utav en telefonförsäljare som intensivt berättar om sin produkt och får den att låta jättebra men när man sedan får hem den är det inte ens i närheten av vad försäljaren påstod.
Jag ångrar verkligen att det blev såhär, att min oförmåga att säga ifrån alltid ska leda till att jag hamnar i situationer jag inte trivs i. Hade jag bara kunnat vara bestämd och inte låta allas tjat få mig att känna mig som svikare som inte säger ja till det dem ber mig om så hade jag sluppit det här.
Jag hatar mig själv så otroligt jävla mycket. Jag vet inte hur jag ska göra, men jag kan seriöst inte bo kvar här. Det är ju inte så lätt att bara flytta heller för det är bostadsbrist och långa köer och jag inte bara har mig själv att tänka på utan även katterna. Fan, fan, fan.

Skjut dig i huvudet, du gör bara allting till kaos och du är väl medveten om att det inte kommer ändra på sig. Det har alltid varit så, du vet ju vad du fått göra genom åren på grund av din patetiska livsform som inte kan säga ifrån.

Smärta, skuld och skam i en trasig själ av damm

Jag vill ut och gå långa mil och stanna till vid varje bro jag ser och skrika det högsta jag kan att jag hatar allt och alla och bara skrika ut hur äckligt falskt allting är.
Bara ställa mig uppe på varje bro jag går förbi och skrika, och de bilister som lägger sig i skulle jag ge den ondaste blick jag kan få fram.

Jag behöver skrika. Jag behöver agera, jag behöver någon gång få min tunga att våga säga alla ord jag tänker på. Få lov att säga att allt är fel istället för att bara kunna skriva om det.
Jag behöver få skrika och få ont i lungorna och ställa till en scen utan att bry mig, bara få vara arg och ledsen, upprörd och vild. Jag tillåter aldrig mig själv att bli arg men när jag är ensam och mår dåligt och då och då blir riktigt arg så känner jag att jag måste skrika och slå sönder allt i min närhet och sparka på vem som helst som kommer nära, men jag kan inte för jag vägrar. Ingen annan ska behöva veta att jag mår hemskt och jag vill inte förstöra saker eller slå någon som inte gjort mig något. Så jag vill skrika, skrika ut allt istället. Men jag kommer inte dit, jag kommer aldrig dit. Jag kan inte för jag tillåter inte mig själv att synas på det viset, att dra till så stor uppmärksamhet för egen vinnings skull. Att ta för mig, fastän jag behöver. Kan det inte finnas någon öde vildmark där man är fullständigt ensam och kan skrika hur mycket man vill?



Ni kanske märker att jag skriver lite konstigt, och tyvärr är det så men jag hoppas det går över. Jag vet inte varifrån det kom men min hjärnaktivitet är lite på sniskan och när jag skriver kan jag utan att märka det upprepa samma ord flera gånger väldigt tätt inpå och själva ordflödet och allting är helt fel. Jag korrekturläser ändå inläggen flera gånger direkt efter publicering och får skriva om massor men hittar ständigt nya fel och det är skrämmande.
Även när jag ska prata och tänka så blir det fel, jag glömmer av vad saker och ting heter och jag "stammar" ganska ofta för att jag måste tänka på vad jag säger för jag har glömt vad jag pratar om/tänker på. Det gör att jag blir väldigt ledsen eftersom jag ville börja skriva igen, både här på bloggen och fortsätta på min bok men nu har jag mer ångest inför det eftersom jag är så otroligt rädd för att det ska bli en ordröra av allting.

Jag håller på att trappa ner Topiramat och det är den enda anledning jag kan komma på till vad som kan vara orsaken till att det blivit såhär, då försämrad skriv och talförmåga är en biverkning utav Topiramat. Det jag inte får ihop är varför jag får den biverkningen nu när jag trappar ner i sådana fall, men det kanske har att göra med att substansen rör till det med signalerna i hjärnan, jag har ingen aning. Jag hoppas bara det försvinner och blir som vanligt snart...



Imorgon ska jag gå igenom handlingsplan med min kontaktperson här på boendet och även skriva en krisplan.
Inatt fyllde jag i en "Självskattningsblankett för en fungerande vardag" men jag kände mig så dum då det mesta är sådant jag klarar helt själv medan de övriga sakerna är sådant jag antingen måste ljuga om att jag gör eller inte gör eller så är det sådant som jag har extremt svårt för och egentligen behöver massor av stöd i, men jag klarar inte av att be om hjälp, ställa krav eller säga att "jag vill ha det såhär", för det är fel.
Jag är inte värd det, jag får inte lov att ta upp andras tid, jag är bara i vägen. Jag kan inte, så jag får sådan ångest när jag ska fylla i för varje sida hur jag vill att personalen ska stötta mig. På varje sida har jag skrivit samma sak fast med olika formuleringar, som t.ex att om de har tid att gå ut på promenad så följer jag gärna med eftersom jag inte vågar gå ut själv, och att de kommer tids nog lära känna mina beteenden mer och lättare kunna känna på sig när jag mår dåligt.
Jag måste gå i omvägar eller svara indirekt hur jag vill ha det via en annan formulering. Förhoppningsvis så kommer de acceptera att det är sån jag är och inte kräva att jag måste säga hur jag vill ha det och våga prata med dem när jag behöver. Jag har ingen kunskap i det. Hade jag fått lära mig att be om hjälp innan jag flyttade så hade det underlättat men samtidigt så är det ju en mental spärr jag alltid haft.
"Det är själviskt att prata om sig själv, det är själviskt att be om hjälp, det är själviskt att ta av någon annans tid. Det är fel att vara självisk, det är fel att vara jag. Att vara jag är straffbart och jag kommer aldrig undan alla fel jag gör för jag består utav 100 % fel och ingenting annat."

 
Jag är nervös inför att skriva handlingsplan, jag kommer göra fel.
Jag kommer säga fel och hon kommer förstå fel av det jag väl får fram och så kommer vi skriva in det i handlingsplanen och krisplanen fastän det är fel och jag kommer sitta där och skrika av ångest inuti över att det inte stämmer.
"Ändra på det, säg att det är fel! Gör någonting! (till kontaktpersonen:) Fattar du inte att jag inte får fram det ordentligt och att du tolkar fel och jag inte vågar säga emot?!"

Jag är så trött på mig själv. Jag kan ingenting, jag är bara... damm.

Det stavas R-Ä-D-S-L-A

Det händer absolut ingenting i mitt liv och jag har ingen inspiration eller ork till något. Jag bara finns, sitter framför datorn, ser på videos och filmer, städar och har i stort sett packat klart. Det är bara det sista som är kvar men det är sådant jag behöver använda fram tills jag faktiskt flyttar.
Mina element har inte haft någon värme i fyra dagar och vicevärden glömde bort att han skulle kommit igår så han ska komma imorgon och det är som Antarktis här hemma. Det är ungefär det enda som är nytt. Så intressant har jag det.

Jag har mycket scenariofunderingar kring hur det kommer bli när jag flyttat in på boendet eftersom jag inte har en aning om hur jag ska bete mig. Det är kruxigt i och med att det finns möjlighet att äta gemensam frukost och middag om man vill men det vill jag gärna inte göra och rent tekniskt kan jag inte göra det heller eftersom jag har bakteriefobi och inte kan äta mat som någon annan lagat utan måste laga min egen och jag känner att det blir trippelångest om jag måste ta med mig egen mat utöver att behöva äta inför andra samt att behöva sitta bland människor när det är just det sociala jag har sådana problem med. Men samtidigt är det ju en av de största anledningarna till att jag ska flytta dit, just för att jag ska få hjälp med mina sociala problem men det är så mycket andra saker i det här scenariot som också spelar in som inte bara handlar om att jag har svårt med folk, och i och med att det egentligen bara är vid frukost och middag som i stort sett alla andra som bor där också är i baslägenheten känns det som att jag har så mycket press på mig och jag vet inte hur jag ska hantera den.
Jag tycker absolut inte om att äta framför andra och speciellt inte människor jag inte känner så hela situationen känns så otroligt jobbig och det är det som stressar mig ännu mer, att personalen inte vet om detta och inte psykiatrin heller och jag vill inte att det ska vara något som kommer till känna eftersom jag inte vill att det ska bli ansett som något problem ifrån deras sida, något som de vill att jag ska prata om och hålla koll på. Jag vill inte adressera det. Min psykolog har ingen aning om mina problem med mat och när vi tagit upp frågan inom terapin har jag alltid ljugit och sagt att jag äter bra eller svarat indirekt. Därför blir det hela så väldigt komplicerat, för jag måste ändå utnyttja min plats på boendet men jag vet inte alls hur och det blir bara kaos i mitt huvud. Det enda jag kommer fram till är att jag kommer gå ner någon gång då och då för att ta en mugg te och sedan är det inte mer med det. Jag är väldigt rädd för att få sneda blickar om jag kommer dit med en liten lunchlåda till middagen med sallad som inte är skuren i baslägenhetens egna kök utan mitt och det blir bara ångest gånger ångest. Men då är det också det där med att gå ner och dricka te, att om jag går ner för att jag känner att jag vill ta en chans att utmana mina svårigheter så kommer jag antagligen inte träffa på någon alls och får gå upp igen. Det är det som är grejen jag oroar mig för; antingen kommer det vara för mycket press eller så kommer det inte vara någon alls och jag vet inte alls hur jag ska hantera det här eller hur jag ska bete mig. Tankarna bara spränger och skriker "Hur sjutton ska jag göra?" Jag vet inte, jag vet inte vilken personlighet jag ska välja och alla scenarion jag försöker pussla ihop blir bara till en enda röra. Det går inte ihop, vad jag än gör eller hur jag än gör. Jag är bara rädd att det kommer sluta med att jag sitter i min lägenhet dag ut och dag in precis som jag gjort de senaste åren och inte alls får någon hjälp att utvecklas och då kommer kommunen att anse att jag inte är i behov ha platsen utan att det var en felbedömning. Alla möjliga sorters hemskheter passerar förbi mina hjärnceller men inte en enda som faktiskt är positiv. Jag är bara så nervös och rädd, för jag kommer in som ny på ett boende och jag känner ingen och jag är en sådan osäker person och jag vet hur jag fungerar. Jag vågar inte säga nej för jag vill inte såra någon och det leder i många fall till att jag får göra saker jag inte alls egentligen vill och jag är alldeles för snäll och står ut med för mycket som jag inte alls tycker om eller håller med om just för att jag inte kan säga emot, jag vill inte såra. Jag hoppas bara att personalen är snäll och kan läsa av hur jag fungerar, för jag är ingen sådan som berättar för någon för jag skäms över mig själv såpass mycket och tycker jag är alldeles för komplicerad och dum för att få yttra mig, men samtidigt så är jag såpass stark i den karaktär jag byggt upp att jag inte visar något av vad jag egentligen känner så det är svårt att läsa av vad mitt riktiga jag egentligen menar och därför kommer det antagligen bli tvärtemot ändå.
Jag hoppas även att de andra som bor där är trevliga och att åtminstone någon utav dem pratar med mig någon gång och att jag med en gång kan bestämma vilken Eliana jag ska vara, för det finns så många. Det finns en Eliana för varje person jag pratar med men sedan är det jobbiga att man ska hitta ett mellanting när man är bland flera människor samtidigt. Det är där det blir så otroligt kaosartat.

Min hjärna är så överansträngd till skillnad mot mitt vardagliga liv.

Som en elektrisk chock genom skelettet

Tittat på lägenheten. Det var hantverkare överallt. De har lagt nytt golv, ska måla om i köket och vardagsrummet. Det är ny spis och nytt kylskåp. Jag fick välja en fondtapet till vardagsrummet och den blev vit med svarta slingrande blommor som lite liknar körsbärsblommor.
Inspekterade kort rummen, det blir nog fint sen när man kan se hur det ser ut utan alla hantverkare och verktyg och den starka lukten av målarfärg och minus stressen av att inte vara där ensam.
Jag har lägenheten våningen ovanför basenheten, alltså där den allmäna lägenheten är och även där personalen sover natten. En trappa ner ifall man vill vara social, en trappa ner om man behöver hjälp. En trappa upp för dem om de behöver springa in till mig. Fast jag hade egentligen velat ha en lägenhet i ett hus som inte var i samma som baslägenheten. Jag har väldigt svårt att ta emot saker eftersom jag inte anser att jag är värd det och hade jag bott i huset bredvid så hade jag haft mer avstånd, nu är jag rädd att det kanske blir så att jag kommer att be mer om hjälp just för att den är så nära och det vill jag inte för jag är ju inte värd det och då blir det motsatser som krockar i huvudet och det går inte för sig.
 
Lägenheten är beräknad vara helt färdig i slutet av november så jag hoppas det kan komma någon som kan ta över min gamla så jag kan slippa vänta och framförallt slippa låta de på boendet vänta. Då får jag bara ångest för att jag har en plats men inte kan vara där. Det känns som att jag stjäl och jag känner mig ännu äckligare då.

Jag måste sova en stund nu. Min hjärna klarar inte av att vara vaken så långa stunder längre.