Det är så svårt att höra vad du säger (vad är det du egentligen vill säga?)




Allt eller inget. Inget eller allt.
Alla mot alla, en för en. Så börjar vi om igen.

In between

 
Hej!

Senaste tiden har varit väldigt upp och ner.
Å andra sidan har jag mått sämsre än sämst, men de senaste dagarna har det blivit lite bättre vilket är skönt.
Hur mår ni?
 

Vi andas, tänker, känner samma sak

För låtar som beskriver allt det där som känns lite extra.  Vi andas, tänker, känner samma sak.
 
 

TILL ER


Ville bara ta tillfället i akt att säga TUSEN TACK för era fina kommentarer, jag blir SÅ himla glad att läsa era ord, ni anar inte! Särskilt nu när jag har en riktigt låg period och inte orkar eller har lust till någonting alls egentligen. Det värmer! 
Bamsekram. Följ mig gärna på instagram för mer frekventa uppdateringar (men typ astråkiga haha) @suicidious

Puss och Kram.


Ny familjemedlem

Hejsan!
Just nu går saker och ting rätt så bra. Har skaffat en hundvalp som heter Chica och livet rullar på.

 
Visst mår jag inte bra så sätt, många nätter har gått åt till frustrerande ångestattacker och sömnbrist men det går ändå bättre, sakta men säkert.
Hur är ni det själva?

Gröngöling


God eftermiddag.

Idag händer inte så mycket. De senaste dagarna har det inte hänt så mycket, men ändå en del. Det är ju det som är livets melodi, mycket sker men man tänker inte så mycket på det. Andra saker kan man inte prata om, inte ens i en blogg.

Jag har färgat håret och det gör mig på lite gladare humör. Lite färg sådär i en annars grå och trist vardag.
Hur har ni haft det? Vad händer i ert liv just nu? Kram

E och B

 
 

Jag saknar dig, bestie.
 

Ihålig men vid liv

 
 
Vill bara uppdatera att jag lever. Fast jag undrar ibland om jag verkligen gör det.
 
Är på en skör tråd, mitt psyke har gått in i ett apatiskt liknande tillstånd och jag kan inte känna någonting i princip. Försöker ändå, att tänka framåt. Att det är en period på obestämd tid, för jag vet att dessa tillstånd kommer till och från och varierar vädigt i längd. Men de går över och jag kommer kunna känna igen. En dag. Någon gång igen. Men inte just nu, just nu är jag lika tom som Titanics skeppsvrak är tom på besättning och passagerare i dagsläget. Som en ihålig spökstad. Men det går över, det går över. Det går alltid / aldrig över.

Ångestkvävning

Har sådan ångest att det känns som att hela jorden går under och allt är kaos.
Dissociationer och en oförmåga att kommunicera utan ständig korrigion.

Det började imorse att jag kände mig konstig och tom och sedan dess har det bara eskalerat och det rejält.
Jag kan inte skilja på fantasi och verklighet och har ingen tidsuppfattning alls. Allt jag vet är att jag inte mår bra just nu men jag hoppas att det kommer gå över. Nån gång. En dag.
Min rädsla är bara att jag ska falla tillbaka till mörkret.

 

Monday I don't care about you


Bleker håret, dricker Skogsbärscider på 7,0 volymprocent och håller på med städningen här hemma.

Mycket händer, samtidigt ingenting.
Imorgon ska jag till psyk för att lämna både drogprov och blodprov och hoppas på det bästa.

Jag tar inte längre droger varje dag
utan då och då med spridda mellanrum så jag får ändå säga congratulations till mig själv som alltid tagit mig ur saker och ting på egen hand, nu med stort stöd ifrån min älskade pojk då.

Hur har ni det? Hur börjar er vecka och har ni några planer för veckan?
Själv ska jag inte göra så mycket mer, åker till Kungälv på onsdag för att träffa min underbara vän Becca och så provtagningen imorgon.

Ha det fint allesamman.

Don't worry, I'll be fine. But not tomorrow, not by 9


Idag är ingen bra dag.
Idag ekar själen utav saknad och sorg och tårarna rinner längs mina kinder i takt med den överväldigande känslan utav kvävande ångest.

Det är nu jag vill stänga in mig i min ensamhet, inte släppa in någon. För ingen ska behöva se mina tårar falla, ingen ska behöva se min sårbarhet. Ingen ska behöva stå ut med någon som mig.

Och det är nu jag önskar att jag kunde hålla käften, dra på den glada masken och låtsas som ingenting. Men sorgen i hjärtat är för stor och livet är så svårt.
Jag klarar inte det här utan mormor. Jag behöver henne nu mer än någonsin, men mormor är borta och jag faller i bitar.

Jag vet att min pojk vill att jag ska berätta allt för honom, men jag vill inte dra ner någon, allra minst honom.
Hur ska jag kunna möta honom med ett leende på läpparna när han kommer hem ifrån jobbet när allt inom mig blöder och jag snart kräks utav ångest?
Jag vill inte förstöra, vara negativ, vara besvärlig. Men det är i slutänden allt jag är, allt jag varit, allt jag kan, allt jag förblir. En kaotisk röra som brister för ofta och skadar andra med min smärta.

Fuck my mindfucking head

You are the heart that beats inside of me, if you give up tonight, you give up on me



Jag älskar er, mina finaste.

Every sad ending has a new beginning.

Bara en av tusen små gåtor som gör att man älskar dig

 
Efter ca fem dygn med non-stop party är jag rätt så utslagen och trött, men jag har haft kul trots att det uppstod en rätt så jobbig situation, men jag vågade för första gången säga ifrån och nu får tiden avgöra resten.
En dag i sänder säger dem, men jag vet inte längre. Jag lever på impuls och tiden existerar inte riktigt då.
Nu är jag återigen hemma och tankarna spökar. Men som jag skrev till min kontaktperson; ingen kan göra någonting för mig. Jag är ett hopplöst fall. Jag lever på impuls och bryr mig inte om konsekvenserna. Och det gör jag inte heller. Jag vill bara bort ifrån verkligheten, dör jag på köpet så vadå då? I don't care.

Och med den lamaste av ursäkter, varken samtal eller brev, så fanns det inget att egentligen säga; det bara blev som det blev

 
 

Då tänker du högt
och skriker tyst
Och håller andan genom monologen
som skrevs för din inre röst

And she whom shall deceive will never seize to dream

 
Det var ett tag sedan nu. Tiden går, klockan tickar. Alltid samma samvetskval och episoder utav orosmoment för det ena och det tredje, femte och hundraåttionionde.

Det har hänt en del sedan sist, för mycket för mig att orka berätta om.
Kan skriva om något roligt istället, såsom att i helgen är det Sci-Fi mässa i Göteborg som jag och en nära vän ska gå på och det kommer bli jättekul!
Vi har planerat det här väldigt länge så det är något jag verkligen ser fram emot. Min vän är någon jag känt i många år och som jag verkligen kan vara mig själv med, så det känns bra.

I övrigt så är allt ostabilt och kaos och världen rasar samman men frågan är väl snarare när den slutar med det, när den började med det och om det någonsin kommer bli stadigt så man vågar kliva ut och ta sig några steg ut utan att falla sönder och samman och slå sig gul och blå på en sekund.

Det är sådär. Sådär kan jag ge det. Det får räcka så, det får helt enkelt göra det.
 

Början och slutet

 
 
 

När stjärnorna dör ut

 
Jag lever. Eller tja, åtminstone genom andras sätt att se på det.
Egentligen är det väldigt mycket tvärtom. I själva fallet är jag helt totalt död och ligger på något golv eller ute på en iskall asfalterad väg och har slutat andas. Det måste ju vara så.

Hon kan inte vara död. Hon får inte, det går inte. Jag klarar mig inte utan henne. Hon är mitt allt, min stjärna på himlen och min förebild.

Mamma har skickat ett par sms och frågat hur jag egentligen mår. HA-HA tänker jag. Varför skulle hon bry sig nu när hon aldrig gjort det innan? Nej, jag vill inte höra mamma eller min syster uttala orden "begravning". "död" och "bortgången." Nej fan heller. Min mormor är inte död. Min mormor lever och är glad och har det bättre än någonsin.
Dit mormor flyttat finns ingen värk, smärta eller ondska. Bara kärlek och fred och vackra omgivningar. Hon är på semester men hon kommer tillbaka. Det måste hon, det lovade hon en gång.
Jag har ingen ork till något. För trött att vara vaken, för trött för att sova. För trött för att existera. Ugh, jävla liv.

Ett svart får i en värld av vita rosor

Blev inte att jag gick till mottagningen idag heller. Hade glömt att det skulle vara reparationsarbete i området så att vattnet var avstängt i tre timmar och om jag inte kan borsta tänderna eller ens få tvätta mina händer så kör allt ihop sig när jag inte får göra mig iordning.
Ringde och berättade det för sjuksköterskan som väl vet om att jag måste fixa till mig innan jag går ut och fick en tid imorgon klockan elva istället.
Ser inte fram emot att gå dit. Allting den senaste veckan har känts som ett enda stort hål i universum. Jag har överätit dagligen och därmed gått upp 4 kg och då mår jag ännu sämre nu när jag varit duktig och gått ner. Äckliga skabb.

Känner inte för att göra någonting alls, vill bara vara ensam och helst sova bort varje sekund av livet. Jag är misslyckad och vidrig och skonar gärna omvärlden ifrån att behöva se mig.
Men jag måste faktiskt gå imorgon. Ska ändå ut för att hämta mina BUP-journaler jag skickat efter och så ska jag traska iväg till en frisörsalong som fått bra omdömen för att kunsultera lite med dem och eventuellt boka tid om det känns bra där.
Egentligen hade jag tid bokad förra veckan på en salong men jag vaknade inte när mina alarm gick utan först av att mormor ringde en halvtimme innan min bokade tid. Panikslagen ringde jag direkt till salongen och bad om ursäkt och förklarade att jag inte vaknat förrän nu och därmed kommer missa min tid och frisören gav mig en enorm utskällning och sa att jag inte är välkommen tillbaka. Någonsin.
Brast ut i storgråt över hur fel jag är som bara förstör hela tiden och som aldrig kan göra något bra.
Spenderade hela onsdagen med tabletter och sprit och hade planerat att nu är det fan slut på min eländiga existens men så däckade jag i soffan och det blev ingen tur till himlavalvet för min del denna gången heller.
Sen dess har jag mått ännu sämre och på en vecka har jag bara lämnat huset två gånger. Varför gå ut när man är så patetiskt fel och äckligt ful?

Det ska bli intressant att läsa BUP-journalen men jag kan inte förneka att det är med nervös spänning jag kommer öppna den eftersom jag aldrig läst den tidigare och inte har en aning om vad som står där.
Antingen bryter jag ihop totalt eller sitter likgiltig över hur ingenting förändrats. Men jag är väldigt nyfiken på innehållet oavsett.

Säger härmed godnatt till er och lägger mig i sängen framför min nyinköpta bok Girl, Interrupted. (Det är lustigt hur mycket filmen skiljer sig ifrån boken, inte mycket stämmer överrens.)

Ny psykolog, samma trasiga jag


Idag skulle jag egentligen träffat sjuksköterskan på psykosmottagningen men jag hade så mycket att göra att jag fick ringa och fråga om vi kunde ta det imorgon istället.
Hon lät inte så jätteglad över det, sa att hon hade pratat med psykologen som kommer ta över efter min förra nu när hon är mammaledig och att han skulle komma till vårt möte idag. Men hon skulle prata med honom ifall han kan komma imorgon istället.

Jag är väldigt nervös inför att träffa den nya psykologen. Att än en gång sitta med en ny människa som vill veta samma saker som man fått berätta gång på gång när jag avskyr att prata om det psykiska.
Jag vill inte sitta där och låta som om jag kräver att andra ska lyssna. Jag vill inte känna att jag tar plats, att jag finns. Jag vill inte att någon annan ska behöva lyssna på allt som är och allt som varit fel. Jag känner mig så vedervärdig, självisk och smutsig inombords. Och jag har så otroligt svårt med människor, att känna mig trygg och inte så överdrivet paranoid och sitta och rycka till för minsta rörelse de gör eller tolka varje ord de säger till någonting elakt, hotfullt eller med någon dold mening.
Mänskliga relationer är fruktansvärt svårt för mig, och särskilt när jag ska prata om det som jag har allra svårast för; mitt inre.
Jag har inga problem att skriva för det är inte lika personligt som att behöva vara i samma rum som någon och säga allt man tänker på och allt som gjort att hjärtat gått sönder. Det blir ännu mer själviskt då, för då tar man plats men när man skriver är det fritt för den som läser när den vill läsa eller om den vill läsa överhuvudtaget. Inget tvång att lyssna som det blir med muntligt sagda ord.

Helst av allt önskar jag att jag kunde få slippa samtal av olika slag, slippa psyk helt. Men det kan jag inte av olika skäl varav inget jag kan göra någonting åt. Jag är tvungen.
Dessutom har min läkare tagit bort min frihet igen och jag får inte längre ha hand om mina insomningstabletter själv. Som det varit sjuhundrafemtioåttamiljoner gånger tidigare, fast då gällde det alla mediciner.
Det är nu personalen här på boendet som har hand om mina insomningstabletter och jag vet inte vad jag ska göra. Går isär och finns inte mer. Meningen är ju att man ska ta dem precis innan man går och lägger sig, men eftersom jag inte går och lägger mig förrän mitt i natten/tidigt på morgonen så kan jag inte gå ner och be om dem för jag tror inte personalen tycker det är så roligt om jag gör det varje natt, sen tror jag inte heller de skulle anse det lämpligt att ta sömntabletter (de kommer ju se dem som det och inte insomning) såpass sent även fast jag inte har några problem att gå upp en någorlunda "normal" tid på morgonen.
Och hur ska jag kunna överleva när jag behöver mina tabletter för att slippa ruttna inifrån och ut? Det spelar ju ingen roll om jag skulle gömma undan dem under tiden personalen tror att jag tar dem för det tar en evighet att spara ihop till en dag av lycka.
Jag hatar alla dessa läkare som berövar mig det enda jag har i livet som kan få mig att känna att  a l l t  ä r  o k e j  j u s t  h ä r  o c h  n u.

Jag hoppas jag slipper jag vänta i fyra år innan jag får eget medicinansvar igen, som det var sist gång.
Jag lever nog inte ens om fyra år. Förhoppningsvis kan jag få slippa göra det och jag ber till alla högre makter i världen att jag ska få tillbaka medicinansvaret snart och även att jag kan få någon behandlingsmedicin utan att min läkare vägrar bara för att

“det är ingen idé att medicinera dig, man vet mer och mer om att det inte går att medicinera patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning för ingenting hjälper och då är det bara onödigt att ta preparat som inte fungerar. ”

Men ångestdämpande då? Nej, det får jag inte det heller.
Får ingenting, bara fler och fler tyngder i bröstkorgen.

När mina revben delats på mitten och alla inälvor ramlar ut tänker jag strypa er med mina tarmar medan jag tvingar er se på hur mitt hjärtat slår sitt sista slag.
LÄS FLER INLÄGG I KATEGORIN