Livets sargliga gång

 
 
Nu har det gått några månader sedan jag skrev här sist.
Jag har blivit tillsammans med Henrik igen efter en månad som separerade och det känns fantastiskt och helt rätt. Vi är helt enkelt menade att vara tillsammans och det känns så fint men också läskigt, för det ÄR läskigt och främmande att bli älskad.

Snart (om de på Soc håller vad de lovar denna gång) kommer vi få träffa vår lilla treåriga dotter Navi i sommar och jag längtar så!
Det känns brutalt att aldrig ha fått se eller hålla sitt barn på de tre år hon levt utan bara sett bilder ibland på henne och fått uppdateringar kring hennes liv via mejl.
Vi har köpt en födelsedagspresent till henne med hennes namn på. Ett gosedjur som studsar som ser ut som en svart katt.
Jag hade lätt velat ha det själv men det är till Navi och jag hoppas hon kommer tycka om den.

Övrigt då?
Mår sådär idag. Är alltid något inom mig som skriker hat och ondska, sorg och förtvivlan.
Jag hatar min ambivalens och mina impulser.

Men jag hoppas det kommer bli bättre. I juli ska jag och Henrik köpa ett tält med tillbehör och bege oss ut med Blaze, vår hund, och gå på äventyr!