Du är socker, nyfikenhet. Jag är starkt svart kaffe, ambitioner och regn



 


Och så kom det, den oväntade händelsen som jag aldrig trodde skulle hända och som jag gett upp ens fanns.
 
En läkningsprocess har påbörjat i min kroniskt trasiga själ och glimtar av ljus luckrar en bit i taget, dag för dag, upp mörkret inombords.

Jag vill säga att jag är lycklig, men lycklig är ett stort ord som täcker en helhet som inte finns där. Men trots det så vill jag nog ändå använda ordet lycklig för att beskriva det obeskrivbara, det magiskt vackra som växer och växer dag för dag.
 

Jag fann kärleken tillslut, men det är mycket större än så.
Jag fann min andra hälft, mina hjärtslag. Andetagen tas inte längre igenom cyanidförgiftade lungor och kaosartade handlingar utan med framtidstro och glittrande skratt och fjärilar man kan tro råkat få i sig lite för mycket substanser så som de flyger omkring i magen på mig varje gång jag ser in i min kärleks ögon, är i hans famn eller bara hör hans röst i telefon.

Jag har börjat läka, tro det eller ej. Och allt är tack vare min fina pojk.
Vi möttes i en skör period, en period som jag ville vara min sista.
Jag hade gett upp allt för längesedan men det var dags att ta farväl en gång för alla.

Sedan vaknade jag upp, och jag som hade fallit för den finaste pojken i universum och som jag aldrig trodde kunde bli min blev mer än så. Han blev mitt allt.
Anledningen till att vakna upp efter natten som varit, anledningen till att fortsätta trots att det är svårt.
Han är hopp och trygghet, eufori och extas.

Min pojke räddade mitt liv och jag fick äntligen svar på en utav alla livets gåtor som gnagt sönder mina tankar, och pusslet som varit i spillror med stulna bitar läggs om på nytt i en renoveringsprocess.

Jag vet nu att det finns kärlek ren som nyfallen snö, jag vet att det verkligen finns något som kallas för livsglitter och jag vet även hur livsglittret känns vilket jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Jag får vakna intill den jag älskar varje morgon och somna intill lugnande andetag varje natt.
Jag fann något jag aldrig trodde mig finna, jag har upplevt något jag förkastat och spottat på eftersom jag visste att det var en falsk illusion. Kärlek fanns inte på riktigt i min värld förr. Men nu, nu finns den varje dag och varje sekund.

Det är nu resan börjar. Det som en gång varit ett försök att regissera fram ett vackert slut är nu en vetskap om att vi tillsammans kommer regissera fram en vacker framtid, och det med den mest fantastiska människa jag någonsin träffat och älskat så intensivt att jag som annars har lätt för ord inte finner några ord till att beskriva glädjen inom mig.

Jag kommer att älska dig ända in i mina sista andetag. Det är vi två, föralltid.

Döden pekar finger och viskar tätt intill mitt öra att det är alla mot alla i en regndans utan slut

Vill inte lämna sängen idag. Använder mitt mjuka täcke som snuttefilt och gömmer mig ifrån allt. Till och med Döden spottar på mig och jag är ett monster.

Fick sms om att ett bud var på väg till mig med paket.
Ställde mig på trottoarkanten med argsinta vindar genom håret och väntade på leverans. Signerade, återvände hem och öppnade lådan med ljusblå kamera och framkallningsfilmer.
 
-- ♥♥♥ --

Önskar att jag aldrig behövde lämna min säng. Att jag kunde vara här föralltid bland gosekuddar, trygghetstäcket och katterna som spinner lugn in till själen.
Bara vara här, föralltid.

En ynklig rad av fotspår, en oändlig kontinent.

You have a ghost inside your head and all your visions end up dead

Det är snart mars. Vart tar tiden vägen?
Egentligen skulle jag vid det här laget ligga på omkring 7kg mindre än jag gör eftersom jag noga och väl strukturerade upp det så att jag skulle nå min målvikt i april, men det blir lite försenat om det fortsätter i samma takt som nu. Eller så har jag tur och får till det ändå, jag hoppas på det.

Om det inte vore för att min hjärna är som deg och att kroppen och hjärnan inte kommunicerar alls längre så hade jag rört mer på mig men jag är alltid omedvetet någonstans långt borta i min egen värld, fast där finns ingenting längre. Det är bara tomt och inte en enda tanke, känsla eller medvetenhet finns kvar. Det är fullständigt
blankt, som en blackout fast på ett annat sätt och därför blir det inte någon motion eftersom jag är en sekund här och en sekund där och med varje ögonblink så har jag glömt att jag håller på med någonting och går över till en annan, runt, runt och ibland håller jag på med en och samma sak i flera timmar utan att ta blicken ifrån det eller en enda paus, för jag är liksom inte rikigt "där".
Jag ser vad jag gör men all tankeverksamhet är inaktiv medan kroppen motoriskt rör sig. Och eftersom tankarna inte finns där så finns inte heller något tidsbegrepp vilket gör att den allra enklaste sak kan ta enormt lång tid. När jag är på väg att göra någonting så glömmer jag bort vad jag gör där (kanske lyfter armen halvvägs mot en skåpslucka och ska öppna) och direkt efter så blir det samma sak när jag då märker att jag har handen precis framför skåpet utan att minnas att jag ens gått dit, och när jag väl är framme och öppnar skåpsluckan för att sträcka mig mot ett glas så har jag än en gång glömt varför jag är där och vad jag håller på med. Ser att jag är i skåpet och på väg att ta tag i något men rycker förskräckt till när jag ser att jag är i rörelse utan att ha en aning om att jag gått dit och inte ens vet vad jag gör där, och blir orolig över vad för andra saker jag kan ha gjort omedvetet.
Sedan blir det helt blankt innanför pannbenet, kroppen rör sig men jag är borta psykiskt.

Men nu är det snart mars i alla fall, våren kommer och allt blir så mycket finare.
Sen blir det april och jag ska träffa en Göteborgsprinsessa och det är något jag ser fram emot, men samtidigt är jag orolig och stressad för jag har sådana krav på mig själv och jag når inte upp till dem och så är jag alltid så skamsen över att umgås med andra eftersom jag konstant känner mig som en belastning för dem, som en fotboja de tvingas släpa efter sig.
 
Jag övertolkar allt de säger och gör till att de försöker få mig att förstå att de vill ha bort mig.
Minsta tonfallsändring eller ansiktsmuskel som ändrar sig blir en tung sten i bröstkorgen på mig då jag direkt tar det som ett tecken på att personen stör sig på mig och jag får dåligt samvete över att jag är där och stjäl personens tid.
Sen har jag ju planeringspanik eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret och allt sådant.

I ett par års tid har jag alltid tänkt att det är just april som gäller för mig. Att det är sista chansen att bli vacker till april månad. Det var alltid en dröm med många tappra försök utan framgång, men förra våren sa jag till mig själv att det är nu eller aldrig, det måste bli nästa april.
Sedan dess har jag planerat allt jag ville ha gjort och försökt komma på allt jag behöver, hur jag får det och vad som går att ändra utan kirurgi.
Jag gjorde tidskalkuleringar med daglig protokollföring för att hela tiden uppgradera versionen utav den färdiga produkten som en gång för alla skulle stå färdig i april. Men jag blev kluven igen och halkade av spåret.
Det som snart är tid för slutresultat är inte ens på långa vägar i närheten av att kunna vifta med segerflaggan.

Eftersom det nu är just i april som jag ska träffa Göteborgsprinsessan så blir det extra krävande i och med att det faktiskt är den tiden det är, plus att jag alltid vill se ut på bästa möjliga vis när jag ska till Göteborg eftersom jag annars känner att jag är respektlös och hånar staden jag älskar. Det känns lika fel som om jag skulle vara bjuden till en stor gala och inte brydde mig om att respektera att man ska vara finklädd utan går dit med en sliten t-shirt, mysbyxor och halvtrasiga skor och inte duschat på en månad. Liksom hånfullt peka långfinger och säga "Nanananana jag skiter fullständigt i detta, titta på mig så ska ni ska ni förstå att jag medvetet går hit sånhär för att förtydliga att jag inte bryr mig ett piss."

Det är viktigt för mig att försöka se någorlunda acceptabel ut eftersom jag älskar min hemstad och blir glad av att vara där, och då är det viktigt för mig att känna att jag visar respekt så att staden kan tycka att det är roligt att jag kommer tillbaka, så det inte blir egocentrerat ifrån min sida.
Även fast städer inte har känslor så spelar det ingen roll i min värld, det och dem som betyder mycket för mig och som jag älskar helhjärtat gör jag mitt allra bästa för att de ska känna likadant, att jag faktiskt bryr mig.
Jag vill inte ta fördel av någon och min allra största svaghet och rädsla här i världen är just att vara orsaken till att någon annan blir ledsen, tar illa åt sig eller mår dåligt på grund av mig.

Så ja, det blir mycket kaos inför allting. Särskilt nu när hjärnan är någon annanstans lär det bli extra jobbigt. Men jag måste få ordning på utseendefronten i god tid, bara bestämma en färgskala eller passform eller något speciellt plagg jag vill ha. Jag måste köpa nytt allting oavsett, för ingenting jag har i garderoben är okej. April skulle ju vara nytt och fräscht, bestämt och färdigt. Jag måste ju prestera någonting som kan vara en glimt utav det som egentligen skulle vara klappat och klart tills dess. Annars är det bevisat för hela jävla världen att jag verkligen är totalt misslyckad i precis allting, och då kan jag lika gärna sätta ett brännjärn mot pannan som lämnar ett permanent märke med texten "Patetisk loser."

Varför måste jag vara så totalt fel och vidrig för. Och snart även bokstavligt hjärndöd, verkar det som.
För min egen del är det inte lika illa, men att jag förstör och är jobbig mot alla andra genom min existens är det som verkligen spränger sönder insidan. Att jag är så ful inuti och ut och är som ren ammoniak över andra bara de ser mig, medan för de som faktiskt måste vara närmre - typ går på samma gata, står på samma plats som jag och måste stå ut med mig en bit längre än att bara skymta förbi, de önskar att de hade en pistol så de kunde skjuta sig själva för att de inte står ut en sekund längre av att tvingas vistas i min närhet, och värst av allt är det för dem stackarna som faktiskt pratar med mig och som träffar mig mer regelbundet, som familjen, psykiatrin och om man periodvis har en vän. För ärligt talat vet jag inte om det ens går att beskriva vilket hemskt lidande de måste känna på grund av mig. Jag hatar det, att jag förpestar precis alla. För jag vill ju bara väl, men jag kan aldrig vara väl när hela jag orsakar flyktinstinkt som vid en dödlig katastrofhändelse hos andra.

Imorgon är det mars och jag vill att min hjärnfunktion ska komma tillbaka ifrån semestern nu.

På vägarna i natt så jagar vi ifatt med karta & kompass - Ingen vila, ingen rast

Idag har det varit väldigt trögt och nu när jag inte kunnat få sova mer än ca 3 timmar per natt sedan jag flyttade hit för en månad sedan så ville jag verkligen inte gå upp när jag väl somnat men jag var tvungen eftersom mamma och hennes man skulle komma och skruva åt väggfästet till min nyinköpta TV och den hängde så snett mot golvet att jag inte vågade låta det gå längre ifall allt skulle lossna då vi inte kunnat skruva åt den helt när vi monterade fast fästet eftersom jag hade en för tjock rörtång som inte kom åt ordentligt.
Jag kom upp tillslut och mamma hade med sig hembakta kanelbullar och TV:n blev rak och fin. Däremot blev jag förbannad när jag fått till mig av personalen att det är ComHem-hus och då köpt en kabel till det uttaget och så är signalstyrkan så svag att bilden på tv-program är extremt suddig. Först trodde jag det var TV:n och ändrade inställningarna som en tokdåre, men idag satte jag i en film för att se om det verkligen inte var signalen som strulade och visst var det så. Får sedan höra utav kvällspersonalen att de bytt leverantör flera gånger sedan ComHem och att de inte "vet" vad de har nu. Hon frågade varför jag trodde det var ComHem och sa till henne att jag frågat flera utav personalen om det innan jag köpte kabeln just för att vara säker och inte köpa fel och det förstod hon inte alls varför de gjort då de bytt till två andra leverantörer efter att de hade ComHem och även satt dit flera olika uttag, men hos mig finns bara ett uttag till TV:n.
Hon sa att hon skulle ringa någon imorgon och höra vad som kan göras åt det här. Nu tittar ju jag aldrig på TV utan spelar bara och ser film på den, men när man startar den och ser en suddig bild så tänker man ju genast att det är bildinställningarna och ska försöka rätta till, och det ingår ju grundutbud i hyran och då ska det ju fungera på rätt sätt. Blir bara ledsen. Ingenting blir någonsin bra.

Invigde hursomhelst både nya TV:n och framförallt; den efterlängtade 3D-versionen av Jurassic Park.
Det blev dock ingen 3D då jag inte fick med glasögon vilket jag antog man fick och inte tänkte på att kolla upp, men jag fick se den fina filmen i HD åtminstone och det var fantastiskt nog.
Mer har jag inte direkt gjort idag. Det går segt och jag får inte sova som jag behöver vilket gör mig mer och mer lättirriterad varje dag och jag har inte ork till någonting. Sömnen vill bara inte komma och jag kan inte somna om när något väcker mig. Det är jobbigt och inte särskilt vackert att ha gulröda ögon halva dagen efteråt. Det känns verkligen som om alla atomer i hela världen hatar mig och gör allt för att driva mig till någon onämnbar plats i hjärnans mörkaste vrå som inte går att ta sig ifrån. Ingenting är verkligen på min sida och allting går bara runt i en evig livscykel av ondo som förgör och förstör.

Jag tänker lyssna på Kent och se på YouTube tills sömnen kommer framåt gryningen. Det är den finaste vardagssysslan jag har.

Vad som än har gjort mig elak, feg
Vad som än har hänt, är allt mitt fel
Vad som än har gjort dig vänlig, ren
Allting är försent

Det kanske kommer en förändring

Det är så mycket jag måste ändra på och det tar all energi jag har, och jag har ju inte så mycket till en början. Jag ska göra om allting. Flytten blir inte bara en nystart på boendefronten utan för hela mig. Jag har långt och länge gått och velat hit och dit med hur jag ska ha min klädstil och mitt smink och allt sådant, hur jag vill ha min inredning, hur jag vill göra med hela mig helt enkelt och för ca två månader sedan klickade det till och jag fick en slags vision om hur jag vill ha det och det kändes så rätt. Jag har äntligen hittat rätt spår och det känns så otroligt bra, men jag har så mycket planering att göra för att komma dit, det är liksom inte bara att köpa en en ny tröja, en krukväxt och ett läppstift och sedan vara klar utan det är en process och jag jobbar på den fast hittills har jag bara kunnat arbeta på det teoretiska; skissa upp ritningar i huvudet, göra listor, öva på personligheter och kroppsspråk som går hand i hand med det nya jag vill uppnå. Det handlar om insida och utsida och inte bara ett skal.
Jag planerar att ändra och starta om allt, men mitt mående är inte inräknat i detta utan det här gäller mig som person, den jag är utöver mitt dåliga mående. Jag är mycket mer än bara en trasig själ och mitt mående påverkas inte på grund av att jag äntligen hittat en stil jag känner riktigt är "Eliana", även om jag givetvis kände en stor lättnad när det blev uppenbart för mig hur jag vill ha min stil, eftersom jag har alltid varit så ledsen över att jag alltid varit så vilsen och aldrig vetat vad som egentligen är "jag" på samma vis förut. Nu har jag fått en ny synvinkel och det gör mig glad, jag bara längtar tills jag kan börja sätta igång med det praktiska och kreativa skapandet. Jag har ju trots allt ändå suttit och brainstormat, skissat, kollat på färgskalor och tyger, gjort collage för att se vad som passar ihop och inte och ja, Gud vet allt. Utöver det har jag haft teaterspel efter teaterspel i huvudet för att gå igenom olika scenarion som kan uppstå i olika miljöer och med olika outfits och jag försöker öva på lite olika kroppsspråk. Det är fullt upp.

Jag planerar mycket och noggrant för det här och det tar upp den lilla energi jag har kvar efter att sköta hemmet och katterna samt hålla koll så jag inte missar några videos som läggs upp utav de kanaler jag följer på YouTube. Jag är medveten om att min blogg är tråkig men det händer som sagt inte så mycket nu, jag planerar mest och tänker som så att när jag kommit igång och flyttat och börjar med mitt nya "Jag" så ska även bloggen bli bättre, men nu har jag i princip ingenting intressant att erbjuda. Men det här är en chans till en slags omstart i mitt liv och jag har faktiskt aldrig varit såhär exalterad över någonting förut.

Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta allt som allt, förmodligen relativt lång tid eftersom det kostar pengar också, och lägenheten kommer givetvis i första hand och sedan får garderoben komma i andra hand. Men oavsett så ser jag fram emot den dagen jag kan lämna det teoretiska och hugga igång med det praktiska. Jag vill verkligen försöka göra detta värt all den tid jag lagt ner på att visualisera och planera hur jag vill att det ska se ut och för en gångs skull uppleva det där dem säger; att drömmar faktiskt kan slå in. Även för trasiga själar som aldrig har någon tur i livet.

Ersätter text med en tråkig video av randomness

Men även skuggorna blir större nu och inget är sig längre likt

• Idag gick jag till terapin istället för att ta bussen. Hämtade ut paket som kommit till torgkiosken i centrum istället för ICA hos mig medan jag ändå var på väg. Var knappt några andra på de vägar jag gick så det var fint.
• Hade terapi och vi gick igenom hemuppgiften jag gjort förra veckan samt veckobladen. Psykologen märker försämring.
• Skulle haft läkarsamtal i måndags men mådde för dåligt för att möta världen. Hade telefonsamtal istället. Ska höja Topimax till 75mg och har inte längre apodos. "Jag har ju förstått att det är ingen idé att skriva ut apodos med syftet att förhindra att du tar överdoser för jag har ju märkt att du kan spara undan dem lika bra som om du fått burkar" sa hon när jag bad om att få vanliga recept. Det är det jag sagt hela tiden men ingen lyssnar på det man säger så länge det inte är det de vill höra.
• Fick cigg ifrån två främmande människor under två tillfällen när jag var ute. Frågade snällt fastän jag var livrädd och tvekade men jag kom tidigt till psyk och hade ingen lust att sitta i väntrummet, och sedan under pausen ville jag inte bara stå ute och glo. Ibland har man tur.
• Kom hem, tog mina nya Silicea kapslar och trodde jag skulle dö. Kapslar och jag går inte ihop. De här var dessutom enorma, och jag som tyckte Cymbaltan var stor...

• Fick samtal ifrån boendet så ska dit imorgon och titta på tapeter. Mamma ska med för jag vågar inte gå dit själv första gången och sen är jag inte hundra på vart det ligger och vill gärna inte gå till fel hus. Har varit där en gång förut men det var över ett år sedan och husen är nyrenoverade så jag tar inga chanser.
• Har även fått tid till Ortodontimottagningen (de som ska fixa mina mjölktänder som aldrig tappats) och sen händer inte så mycket mer. Ska få flyttlådor av syster så börjar packa om tre veckor. Sedan vet man inte hur lång tid det tar innan man kan få flyttat bara. Beror ju helt på, men jag hoppas det inte dröjer allt för länge. Jag behöver nya väggar att viska hemligheter för.

Dagens sorg: Angel rev sönder den enda överlevande Kent-svalan jag hade kvar. Nu har jag inga alls och den var det enda materiella jag hade kvar som ett minne av något överhuvudtaget. Vila i frid, svalan med Ensamheten.

Hämtat paket idag!

Kom försent till tandläkaren men endast åtta minuter så det var inte så farligt. Missade den buss jag planerat att ta och fick springa till bussen som gick efter så det var en lite kaosartad morgon.
Tandspecialisten tog sig en titt och efter ca tre minuter sa hon att "Ja men då så, då kan du gå hem igen så får du vänta på en kallelse till Uddevalla." Klockan var alltså inte ens nio när jag gick därifrån och jag kände att det här var världens slöseri med tid eftersom jag fått stressa för att ensa komma upp, missat första bussen, fått springa framför folk och velat dö av skam för att hinna med den andra bussen och kommit försent till min bokade tid vilket jag inte tål då jag hatar att vara sen, för att sedan ta samma buss som jag åkte dit med hem igen. Det kändes så himla ovärt, men nu är det gjort ändå.

Ialla fall; tydligen måste jag genomgå dessa saker innan jag kan sätta in de där förbaskade implantaten:
1. Dra ut mjölktänderna.
2. Sätta in tandställning för att "trycka ihop" tänderna så att gluggarna ska bli så små som möjligt. Detta tycker jag personligen låter lite konstigt för om de gör det så kommer ju alla tänder på nedre tandraden tryckas ihop och bli mindre och det kommer ju se jättedumt ut. Om de nu inte menar att jag ska tvingas att ha tandställning på övre tandraden också?! Men då kommer ju istället ALLA tänder bli ihoptryckta och alltså nej, men hur fan... det måste ju se knäppt ut?
Jag har ju faktiskt inget behov av tandställning men nu kommer jag alltså behöva ha det bara för att man tydligen inte kan sätta in implantat direkt. Suck...
3. Tid, tid, tid. Ca 1 och ett halvt år med två gluggar i käften och tandställning. Kommer se hemsk ut. Lever jag ens då liksom? Känner lite som så, att vill jag spendera vad som kan bli min sista tid här med två gluggar och tandställning? Inte riktigt. Jag kan ju alltid hoppas att det tar ett tag innan jag får kallelsen till specialistmottagningen i Uddevalla.

På vägen hem gick jag av bussen vid ICA, hämtade ut mitt paket med böckerna och gick hem i regnet. Turligt nog duggregnade det bara och jag har haft en sådan stressig morgon att jag inte direkt hunnit fixa håret på något direkt ögonvänligt sätt så det fick gå bra ändå. Jag måste införskaffa ett paraply och en svart hoodie så jag kan ha något när det regnar men jag har en tendens att glömma bort att jag behöver det.
När jag kom hem öppnade jag paketet, blev jätteglad och här är mina fina böcker:
Jag försöker samla på mig lite mer fina böcker men hittills har jag dessa samt Jurassic Park av Michael Crichton.
Medan jag försökte ta bild på böckerna så var det en viss skvimp som skulle vara ivägen för kameran, lägga sig på böckerna etc så när han äntligen låg stilla i ett par sekunder tänkte jag att han var så söt så han också fick vara med på bild. Här är min skvimp/panter/fluffboll/bubbu/muffipuffi eller som han faktiskt heter; Angel.
Nu har jag även ätit två smörgåsar och druckit två glas mjölk. Mjölken har bästföre datum idag så jag vill gärna få slut på den innan dagen tar slut, och i och med att mitt strösocker är slut kan jag inte göra te eftersom jag inte klarar av att dricka te utan socker och då har jag ingenting att ha mjölken till, så det blir ett par glas vanlig hederlig mjölk här och där för den sakens skull. 
Tänkte jag skriva in fakturan till Bokus där jag beställde böckerna så att pengarna kan dras på torsdag ifrån mitt konto så att det blir gjort och sedan blir det som vanligt några varv runt nätet och kanske någon film. Jag har faktiskt ett par filmer på datorn som jag inte sett än så vi får se hur det blir.
Ha en fin måndag, allesamman.

Idiot

Varför är jag så jävla dum i huvudet för?!
I flera månader har jag försökt spara ut mina ögonbryn till att bli fina och fylliga vilket jag uppnådde för ca en månad sedan. I förrgår tittade jag på lite bilder tagna i juli då mina ögonbryn var lite tunnare men ändå inte tunna så sett, och jag fick genast en stark impuls och drivkraft att plocka mina bryn så att de blev så igen, trots att jag sparat ut tålmodigt sedan maj månad och äntligen var nöjd. Men när jag väl får en idé så finns varken logik eller andra tankar med i spelet, då är det bara rakt fram med det jag har i huvudet för stunden och det slutar sällan bra.
Turligt nog har jag inte totalförstört mina ögonbryn än en gång, men det kommer ju definitivt ta lång tid att få tillbaks dem så som jag äntligen hade fått dem. Jag som var så nöjd... Fan är felet på mig egentligen? Åh, just det, det går ju inte att räkna upp ETT enda fel av alla tusen miljarder som finns. Äckel.

Passerar snart minnen ifrån gatan som aldrig kommer kunna kallas för "hem"

 



 
Jag har massor att göra nu framöver. Min handläggare på bistånd ringde upp idag och sa att hon får ju inte lova mig någonting eftersom det inte är hon som tar beslutet men hon sa såhär: "Det ska väl inte vara några förhinder såvitt jag kan se, men jag måste som sagt lämna in det här och återkomma. Jag kan dock nästintill garantera att du kan säga upp din lägenhet innan oktober för jag kommer att ringa dig innan september är slut."

Åh, det känns så bra. Så konstigt, annorlunda. Men jag är faktiskt väldigt glad, och tacksam. För en gångs skull går saker och ting inte i motvind utan i medvind. Jag frågade hur det blir om jag inte blir av med min lägenhet snabbt och hon sa att de brukar vara väldigt flexibla på boendet och håller min nya lägenhet utan att jag behöver betala dubbelhyra. Hur bra är inte det då? Får ju bara hoppas det blir så också så det inte blir någon plötslig ändring bara för att det råkar vara jag som kommer in i bilden.
Hon skulle även kolla upp vad hyran går på för det hade hon inte koll på i huvudet och sen lite andra småsaker. Jag ser fram emot detta, men jag vet dock inte riktigt hur jag ska ha råd med möbler bara. Jag behöver faktiskt nya möbler, det är ingen ny bekvämlighet jag tänker införskaffa mig för att det är kul. Min säng har jag haft sedan jag var elva år och madrassbottnen är trasig och sängen är liksom för liten för mig. Jag behöver en större säng nu när jag har två katter och dessutom rör på mig otroligt mycket medan jag sover. Det är inte så ovanligt att jag vaknar av att jag håller på att ramla ur sängen eller faktiskt dunsar ner på golvet. Sedan behöver jag ett nytt skrivbord och en riktig stol att sitta på. Har en otroligt obekväm pinnstol just nu så det är inget vidare roligt. Sen måste jag ha sängkläder, handdukar och nya kuddar och nytt täcke. Innan lillskvimpen var kastrerad kissade han i sängen och förstörde alla sängkläder och även kuddar och täcke. Handdukarna jag har är ofräscha och det är ju faktiskt någonting som man får byta ut successivt oavsett. Men vart ska jag få flera flera tusen kronor ifrån? Jag får ju i och för sig tillbaka depositionsavgiften när jag flyttar härifrån men det är ju bara 3650kr. Det är en bit på vägen men det saknas ändå en stor summa pengar för att jag ska ha råd med allt, och då kollar jag ju givetvis på varor inom min prisklass.
Det får lösa sig på något vis. Jag får ta en bit i taget, pengar växer inte på träd och det har dem aldrig gjort. Förutom det faktum att sedlar är gjorda utav papper som i sin tur faktiskt är gjorda utav träd men ja...

Jag har suttit och gjort collage på hur jag vill ha min lägenhet och bilderna här i inlägget är ifrån några utav de bilder/texter jag ska sätta upp på väggarna sen. Det kommer bli superfint!

Systerdag och GBG drömmar

Idag kom syster hem till mig. Hon hade köpt med sig pastasallad till oss, sån där man plockar ihop själv i butik, samt tropisk dricka och kanelbullar.
Vi hade det trevligt och vi filmade en liten video tillsammans, men jag är tveksam till huruvida jag ska lägga upp den någon dag eller inte, den blev ganska så stel och tråkig. Vi får se helt enkelt.

Det regnade idag och termometern visade endast på 16 grader. Det blev på med en ful tjock ylletröja som sticks så in i bomben, men har man en skjorta under så känns det inte, samt världens mest slaffsiga outfit överhuvudtaget. Precis som vanligt. Det är så min stil ser ut, den ser väldigt laid back ut och det är den också, men jag spenderar ändå en hel del tid med att välja ut vad jag ska ha på mig när jag väl ska iväg.

Förövrigt så längtar jag så otroligt mycket efter att få åka till Göteborg. Jag saknar min fina hemstad, jag behöver andas in storstadsluft, höra spårvagnspling och traska längs gatorna som stal Berggrens ungdom.
Det sorgliga är att jag varken har pengar eller sällskap till finaste staden. Det får vänta, även om jag känner en sådan enorm saknad efter hemtrakterna. Detta är faktiskt det första året någonsin som jag inte åkt till Göteborg en enda gång, undantag för att besöka mormor. Jag har inte haft pengar till resa/nöje, och jag har inte haft någon att umgås med. Då är det inte så roligt att åka, oavsett hur fin staden är och oavsett hurpass mycket bättre man faktiskt känner sig så fort tåget närmar sig centralstationen. Göteborg förblir alltid min stad.

Avdelning 57

Sådär lagom sliten och ful.
 
Är inlagd på 57an. Kom hit inatt. Får endast gå ut med personal och inte själv, dock vet jag inte varför.
Imorgon ska jag träffa avdelningsläkaren, jag har träffat honom många gånger förr och jag kan inte direkt påstå att jag tycker om honom. Han är helt i sin egna värld och man kan nästan tro han är hög på något.

Inatt skar jag på halsen, både höger och vänster sida. Nu har jag irriterad hud där och det är ganska synligt, men ingen ur personalen verkar ha sett det. Tur.
Kommer antagligen skära mer ikväll, jag har ett medsmugglat rakblad och jag behöver skadan. Äckliga, äckliga Eliana.

Håller på att skriva lite mer på min biografi då och då, finns inte så mycket annat man kan göra när man är här. Hittills har jag skrivit 208 sidor men jag tycker den är väldigt fult skriven. Jag har alltid fått beröm för mina texter och mitt språkbruk i skolan. Redan i tidig ålder fick jag höra att jag hade ett väldigt "vuxet" sätt att uttrycka mig och att jag hade ett mer utvecklat vokabulär än de andra i min ålder. Sådant brukade jag bli lite stolt över, men jag anser personligen inte att jag är bra på att skriva. Jag är inte bra på någonting.

Om en halvtimme är det fika, jag ska ta en mugg te tror jag. De har dock inga goda tesmaker men det finns ju saft och vatten annars. Vatten är ju det som är mest hälsosamt, men jag är sugen på något varmt eftersom det är väldigt kyligt här inne.

Imorgon får jag veta hur länge jag planeras stanna men är det inget särskilt så kan jag säkert få komma hem ganska snart.

Hoppas ni har det fint där ute, vart ni än är.

Terapiplanering och Smosh

Igår var jag i stans köpcentrum för att leta födelsedagspresent till mormor som fyllde hela 90 år igår. Vi ska hem till henne på lördag och fira och det ser jag fram emot. Jag älskar min mormor hjärtligt.
Efter många timmar lyckades vi tillslut hitta vad vi ville köpa henne och så får vi hoppas hon tycker om dem. Vi köpte varsinn långärmad tröja till henne, den jag köpte är svart och har en stor polokrage som hänger löst ned och syster köpte en vinröd kofta samt ett rött läppstift till lilla mormor.
Jag som har extremt svårt att gå tomhänt ifrån en butik med saker jag vill ha fick tag i en jättegosig tröja på H&M samt en mycket fin skjorta på Cubus rea.
Efter att ha vandrat runt, runt inne på köpcentret fick vi tillslut tag på allting vi behövde och begav oss till varderas busshållplats. Vi hade varit i stan från halv två till klockan sju.
Min buss kom först så vi sa adjö och jag åkte hem, helt mörbultad i kroppen. Jag hade även skoskav så det gjorde ont att gå.

Tröjan ifrån H&M.
 
När jag kom hem blev jag lite ledsen över att jag missat Smosh's livestream, men till min glädje hade jag inte alls gjort det, då jag helt enkelt bara glömt att konvertera tidsskillnaden. Klockan tolv på förmiddagen började de sända hemma i Sacramento medan sändningen började klockan nio här hos mig. I sju timmar satt jag non-stop och tittade på deras livestream, jag skänkte även $25 till deras kampanj, då de håller på att samla ihop pengar till att göra ett riktigt bra spel baserat på en återkommande sketch de har på sin YouTube kanal.
Det var enormt roligt, alla timmar var underhållande. Vid fyra-tiden på morgonen fick jag gå och lägga mig men jag hade sett klart från början till slut och det gjorde mig glad. Jag fick många skratt och man kan inte låta bli att älska dessa grabbar mer och mer.

Från livestream sändningen inatt ↑
 
Idag var jag hos psykologen. Vi ska göra upp en planering inför terapin som vi ska påbörja. Det kommer vara en blandning av KBT och DBT. "Vi får anpassa den efter dig så den blir individuell" sa hon och det låter ju bra. Men hon sa att hennes mål, det vi ska sikta mot, är att jag ska bli helt fri från självdestruktiva beteenden. Det kan jag säga att det går inte. Jag har alltid gjort något destruktivt, även fast jag inte visste om att det var kallat så när jag var barn. Det är en del av mig, och det gäller alltså inte det ytliga, som sår av olika slag eller blåmärken, jag har det inuti. Varje relation jag är i blir självdestruktiv, oavsett om det är en vänskapsrelation eller en kärleksrelation, eller familjerelation. Jag är som en nattfjäril ut och in; de dras till ljuset, jag dras till mörkret.

Efter psykologbesöket gick jag in till centrum, köpte en flaska vin och en flaska vodka, tejp till mormors presentpapper samt en ny bläckpenna. Efter det tog jag bussen till det ICA som ligger i mitt område och köpte två energidrycker, en Sprite till vodkan samt kattmat och strö till kattlådan. Sedan flummade jag runt lite med min webbkamera som jag avskyr av hela mitt hjärta för att den har sån dålig kvalité på bilder. Jag försöker rädda bilderna så gott jag kan i Photoshop men det är inte alltid det går tyvärr.

Klockan tickar på och jag har inte druckit någonting än, men jag tänkte fiska fram min vinflaska. Det är ett vitt vin jag aldrig smakat tidigare, då det är på flaska. Jag köper alltid lådvinsbox när jag handlar vin. Det ska bli intressant att hur det smakar. 55kr för 750ml är ju ganska billigt ändå.

Boring day

Vilken tråkig dag det varit. När jag satt i väntrummet inne på psyk kom sjuksköterskan ut och berättade att min psykolog är sjuk, så att jag skulle få prata med henne en stund istället.
Som vanligt var det obekvämt och jag sa ingenting, svarade bara på enstaka frågor som inte ens handlade om mitt mående. Jag avskyr att ta initiativ i samtal, speciellt när det gäller mitt inre. Det känns konstigt att prata om hur man mår och jag klarar inte av det.
Efter ungefär en minut tog sjuksköterskan fram min psykologs kalender och sa att vi kan boka en ny tid till nästa vecka då hon antagligen är frisk till dess. Jag gav förslag på tisdag och onsdag men varje gång jag gav förslag sa hon "jag vet inte om jag vågar det, jag kan inte lova något" och tillslut blev jag irriterad och frågade vad vitsen då är att vi ska boka tid om hon inte kan skriva in någon utan att höra med min psykolog. Till svar fick jag att nej, det är nog ingen vits alls faktiskt.

Jag fick med mig tre stycken Stesolid hem och min psykolog ska ringa när hon är tillbaka på mottagningen så att vi kan bestämma en tid. Väldigt onödigt att gå dit idag, de hade ju kunnat ringa. Men jag fick ju tre Stesolid så det är ju ett plus.

Jag begav mig mot busstorget, tog bussen hem till mamma där syster var på besök. Det var dock ingen vidare rolig träff då mamma är halvsjuk och extremt trött och bara såg på TV medan syster och jag pratade lite mer, men sedan satte vi oss i soffan framför TV:n med mamma då vi fick skuldkänslor över att hon satt själv.

Nu är jag hemma och irriterar mig på min vänstra kindpiercing. Jag tog dem på impuls i natt efter att ha druckit upp min sista skvätt vodka och trots tre olika hål på vänstersidan blev ingen i bra linje med den högra. Dessutom är kinden på den sidan svullen som ett berg efter alla stick. Jag ska så småningom fixa ett bättre hål men jag väntar tills svullnaden är nere. Behöver även andra stavar, skulle gissa 15-16mm. Har 14 i höger och men den trycker lite inne i munnen så det får gärna vara någon millimeter extra, medan vänsterkinden har 20mm och sticker ut rejält, men på grund av svullnaden får jag ha i 20an, då 14 är den näst största längd jag har och inte alls passar med min stackars svullokind.

Nu blir det en kik runt nätet.