So I drink to stay warm and to kill selected memories because I just can't think anymore about that, or about him tonight


Inatt gör det ont, väldigt ont.
Hjärtat känns som om det förblöder och jag avskyr att det alltid blir såhär när något får mig att tänka på dig. Att det på mindre än en sekund blir så plågsamt att man inte står ut och bröstkorgen är tyngre än man borde klara att bära utan att gå sönder.

Jag avskyr att så mycket relaterar till dig och att jag inte kan få ut dig ur mina tankar när något väl satt igång minnen och saknad. Att du aldrig kommer kunna försvinna ut ifrån mitt huvud och mitt hjärta. Jag önskar att du gjorde det, att du kunde försvinna härifrån för det gör så ont och varje gång det är en period som inte får mig att minnas dig så känns det så mycket bättre men det blir aldrig långvarigt. Du finns här inne och jag vill ha bort dig. Jag vill ha dig ut ifrån min ledsna själ eftersom jag inte står ut med att vara så olycklig över dig och att behöva känna all ångest och mekaniskt tvingas in i att tänka varför jag inte gjorde allt på ett annorlunda sätt. Varför jag alltid gjorde fel, varför jag aldrig sa alla ord jag ville säga. Men jag skäms ju så. Jag var aldrig värd dig och jag skulle aldrig kunna vara det. Du var så mycket bättre och förtjänar någon som är bra, någon som kan göra dig lycklig. Någon som jag aldrig kan vara men som jag hatar att jag inte är, aldrig var.

Men det gör så ont att det aldrig går över, att du aldrig kommer ut ifrån mitt inre. Att jag aldrig någonsin kommer kunna känna så starkt för någon annan. Jag har aldrig gjort det innan dig och kommer aldrig göra det efter dig.
Tiden går men du går aldrig härifrån. Trots att jag försöker att skjuta bort allt som påminner om dig så kommer det ändå tillbaka. Jag förstår inte varför allt inom mig vägrar låta dig gå när jag själv försöker. Det vill inte men jag vill. För det har pågått i så många år och det gör för ont. Så många gånger jag genom åren nu skrikit åt Döden att nu får du ta mig härifrån för jag klarar inte att bära på hjärtat som bara värker. Men varje gång har Döden svikt mig där också. Det är alltid någon som hittar min medvetslösa kropp och rusar till sjukhus där de inte förstår att jag måste bort. Jag var alltid menat att vara borta och aldrig menad att vara här.

Inatt så dör jag inombords och jag vill inte känna att jag saknar dig så. Känna mig så hemsk som var tvungen att göra allt jag kunde för att jag inte klarade av hur insidan brast varje gång jag såg ditt namn, hörde din röst eller såg in i dina ögon. Jag vill inte behöva... ha dig inuti. Jag vill inte behöva bli påmind om att jag aldrig kan få dig och hela tiden bli påmind om att jag aldrig kommer bli bra nog för någon men jag bryr mig inte om det, bara att jag aldrig kan bli bra nog för dig. För det har bara varit du, alltid du. Och hade jag kunnat så hade jag gjort om hela mig inifrån och ut för att bli bättre men sådan magi finns inte i världen och därför kommer det alltid vara såhär. Jag kommer alltid ha kvar dig i hjärtat fastän jag inte vill och jag kommer alltid skämmas för allt jag gjort och inte gjort och jag kommer aldrig att ge upp min rätthet att få slippa leva mer när allt i mitt liv bara bränns och när jag utöver det inte kan slippa dig inuti.
Förlåt till dig och förlåt till mitt yngre jag som inte visste då att jag var dömd för livet att känna såhär. Du skulle aldrig lärt känna den som bara fått ditt hjärta att gråta på grund av att du är så vidrig när han själv var första solskenet efter vinterns mörka dagar.

"Now, I sing and drink and sleep on floors, and try hard not to be annoyed by all these people worrying about me. So when I'm suffering through some awful drive you occasionally cross my mind. It's my hidden hope that you are still among them.
Well are you?"

Ett svart får i en värld av vita rosor


Blev inte att jag gick till mottagningen idag heller. Hade glömt att det skulle vara reparationsarbete i området så att vattnet var avstängt i tre timmar och om jag inte kan borsta tänderna eller ens få tvätta mina händer så kör allt ihop sig när jag inte får göra mig iordning.
Ringde och berättade det för sjuksköterskan som väl vet om att jag måste fixa till mig innan jag går ut och fick en tid imorgon klockan elva istället.
Ser inte fram emot att gå dit. Allting den senaste veckan har känts som ett enda stort hål i universum. Jag har överätit dagligen och därmed gått upp 4 kg och då mår jag ännu sämre nu när jag varit duktig och gått ner. Äckliga skabb.

Känner inte för att göra någonting alls, vill bara vara ensam och helst sova bort varje sekund av livet. Jag är misslyckad och vidrig och skonar gärna omvärlden ifrån att behöva se mig.
Men jag måste faktiskt gå imorgon. Ska ändå ut för att hämta mina BUP-journaler jag skickat efter och så ska jag traska iväg till en frisörsalong som fått bra omdömen för att kunsultera lite med dem och eventuellt boka tid om det känns bra där.
Egentligen hade jag tid bokad förra veckan på en salong men jag vaknade inte när mina alarm gick utan först av att mormor ringde en halvtimme innan min bokade tid. Panikslagen ringde jag direkt till salongen och bad om ursäkt och förklarade att jag inte vaknat förrän nu och därmed kommer missa min tid och frisören gav mig en enorm utskällning och sa att jag inte är välkommen tillbaka. Någonsin.
Brast ut i storgråt över hur fel jag är som bara förstör hela tiden och som aldrig kan göra något bra.
Spenderade hela onsdagen med tabletter och sprit och hade planerat att nu är det fan slut på min eländiga existens men så däckade jag i soffan och det blev ingen tur till himlavalvet för min del denna gången heller.
Sen dess har jag mått ännu sämre och på en vecka har jag bara lämnat huset två gånger. Varför gå ut när man är så patetiskt fel och äckligt ful?

Det ska bli intressant att läsa BUP-journalen men jag kan inte förneka att det är med nervös spänning jag kommer öppna den eftersom jag aldrig läst den tidigare och inte har en aning om vad som står där.
Antingen bryter jag ihop totalt eller sitter likgiltig över hur ingenting förändrats. Men jag är väldigt nyfiken på innehållet oavsett.

Säger härmed godnatt till er och lägger mig i sängen framför min nyinköpta bok Girl, Interrupted. (Det är lustigt hur mycket filmen skiljer sig ifrån boken, inte mycket stämmer överrens.)

Ny psykolog, samma trasiga jag



Idag skulle jag egentligen träffat sjuksköterskan på psykosmottagningen men jag hade så mycket att göra att jag fick ringa och fråga om vi kunde ta det imorgon istället.
Hon lät inte så jätteglad över det, sa att hon hade pratat med psykologen som kommer ta över efter min förra nu när hon är mammaledig och att han skulle komma till vårt möte idag. Men hon skulle prata med honom ifall han kan komma imorgon istället.

Jag är väldigt nervös inför att träffa den nya psykologen. Att än en gång sitta med en ny människa som vill veta samma saker som man fått berätta gång på gång när jag avskyr att prata om det psykiska.
Jag vill inte sitta där och låta som om jag kräver att andra ska lyssna. Jag vill inte känna att jag tar plats, att jag finns. Jag vill inte att någon annan ska behöva lyssna på allt som är och allt som varit fel. Jag känner mig så vedervärdig, självisk och smutsig inombords. Och jag har så otroligt svårt med människor, att känna mig trygg och inte så överdrivet paranoid och sitta och rycka till för minsta rörelse de gör eller tolka varje ord de säger till någonting elakt, hotfullt eller med någon dold mening.
Mänskliga relationer är fruktansvärt svårt för mig, och särskilt när jag ska prata om det som jag har allra svårast för; mitt inre.
Jag har inga problem att skriva för det är inte lika personligt som att behöva vara i samma rum som någon och säga allt man tänker på och allt som gjort att hjärtat gått sönder. Det blir ännu mer själviskt då, för då tar man plats men när man skriver är det fritt för den som läser när den vill läsa eller om den vill läsa överhuvudtaget. Inget tvång att lyssna som det blir med muntligt sagda ord.

Helst av allt önskar jag att jag kunde få slippa samtal av olika slag, slippa psyk helt. Men det kan jag inte av olika skäl varav inget jag kan göra någonting åt. Jag är tvungen.
Dessutom har min läkare tagit bort min frihet igen och jag får inte längre ha hand om mina insomningstabletter själv. Som det varit sjuhundrafemtioåttamiljoner gånger tidigare, fast då gällde det alla mediciner.
Det är nu personalen här på boendet som har hand om mina insomningstabletter och jag vet inte vad jag ska göra. Går isär och finns inte mer. Meningen är ju att man ska ta dem precis innan man går och lägger sig, men eftersom jag inte går och lägger mig förrän mitt i natten/tidigt på morgonen så kan jag inte gå ner och be om dem för jag tror inte personalen tycker det är så roligt om jag gör det varje natt, sen tror jag inte heller de skulle anse det lämpligt att ta sömntabletter (de kommer ju se dem som det och inte insomning) såpass sent även fast jag inte har några problem att gå upp en någorlunda "normal" tid på morgonen.
Och hur ska jag kunna överleva när jag behöver mina tabletter för att slippa ruttna inifrån och ut? Det spelar ju ingen roll om jag skulle gömma undan dem under tiden personalen tror att jag tar dem för det tar en evighet att spara ihop till en dag av lycka.
Jag hatar alla dessa läkare som berövar mig det enda jag har i livet som kan få mig att känna att  a l l t  ä r  o k e j  j u s t  h ä r  o c h  n u.

Jag hoppas jag slipper jag vänta i fyra år innan jag får eget medicinansvar igen, som det var sist gång.
Jag lever nog inte ens om fyra år. Förhoppningsvis kan jag få slippa göra det och jag ber till alla högre makter i världen att jag ska få tillbaka medicinansvaret snart och även att jag kan få någon behandlingsmedicin utan att min läkare vägrar bara för att

“det är ingen idé att medicinera dig, man vet mer och mer om att det inte går att medicinera patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning för ingenting hjälper och då är det bara onödigt att ta preparat som inte fungerar. ”

Men ångestdämpande då? Nej, det får jag inte det heller.
Får ingenting, bara fler och fler tyngder i bröstkorgen.

När mina revben delats på mitten och alla inälvor ramlar ut tänker jag strypa er med mina tarmar medan jag tvingar er se på hur mitt hjärtat slår sitt sista slag.

Jag har damm i mina vener, daterad som ett skämt


 

 

Döden pekar finger och viskar tätt intill mitt öra att det är alla mot alla i en regndans utan slut


Vill inte lämna sängen idag. Använder mitt mjuka täcke som snuttefilt och gömmer mig ifrån allt. Till och med Döden spottar på mig och jag är ett monster.

Fick sms om att ett bud var på väg till mig med paket.
Ställde mig på trottoarkanten med argsinta vindar genom håret och väntade på leverans. Signerade, återvände hem och öppnade lådan med ljusblå kamera och framkallningsfilmer.
 
-- ♥♥♥ --

Önskar att jag aldrig behövde lämna min säng. Att jag kunde vara här föralltid bland gosekuddar, trygghetstäcket och katterna som spinner lugn in till själen.
Bara vara här, föralltid.

En ynklig rad av fotspår, en oändlig kontinent.

I promise to stay in the shadows where I belong


Mega ångest två dagar i rad, tömda maginnehåll och ett försök att visa ingenting någonsin gentemot omgivningen.
Bakat mjuk kaka som jag bjudit de andra på, försökt verka obrydd och glad medan insidan skriker ångestnerven hes.

Ångesten kokar inom mig likt ett ilsket tåglok i full fart förbi hysteriskt blinkande rödljus som vädjar "stanna, stopp!"
Och jag är som en kolsyrad dryck man skakat om för mycket, där korken far iväg med all världens fart och innehållet pöser ut och blöter ner mina kläder.

Ur mig bubblar självförakt, skam, hjärtesorg och rädslor. Orkar inte med det här, att vara så fel. Att vara så vidrig på alla sätt och vis. Orkar inte, vill inte. Jag har aldrig, kommer aldrig och kan aldrig duga till eller för någonting.

Case closed. The jury finds the defendant guilty of eternal worthlessness and sentence her to death

Polaroid Håkan


Jag tänkte att eftersom jag ändå inte har något bättre för mig kan jag göra ett inlägg med lite saker jag beställt och som jag ser fram emot att få hem.
 
Den här fina ljusblå polaroidkameran ifrån Fujifilm. Perfekt att kunna klistra in foton direkt i min lilla bok utan att behöva hålla på med kablar och skrivare! Och hur fint är det egentligen inte med polaroidbilder?

 

Den här skönheten och fina "Känn Ingen Sorg" filmen. Underbart!  

Jag längtar efter att få hem detta!

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärken


Idag, flera månader senare, öppnade jag ett brev jag fått med posten utav finaste Kevlarsjälen Rebecca.

Det var så fint, små stjärnor och hjärtan, konfetti och en svala ifrån Kent-konserter och ett brev som fick ögonen att tåras. Orden, de fina orden. Jag blev fullkomligt överväldigad, kände mig så oförtjänt dessa fina ord hon skrivit. Men så oerhört berörd och glad.
Tårarna var en blandning av självförakt över att inte vara värd detta brev, och glädjetårar. För att hon finns, för att hon är så bra och för att hon är så snäll. För att hon ansåg mig vara värd dessa fina saker och värd hennes ord. Och nu har jag äntligen köpt en ram till Kent-svalan och därav kunde jag öppna det lilla kuvertet som för mitt svaga hjärta och min döende själ innehåller magiskt glittrande ting som får mig att kunna andas lite till.
Tack Rebecca, tack så mycket. Jag har inga ord, men jag är så tacksam och glad!

 
Jag köpte en liten bok idag. Mörkblå med helvita papper redo att fyllas med de där fina minnena jag vill ha.
Nu behöver det bara bli så också, men man vet aldrig. Kanske väntar man på ingenting, kanske väntar man på allt.
 
(Jag hade velat ta bild på allt idag, men jag kom hem när det var mörkt och jag har fortfarande inte fått upp alla lampor här hemma, så det får bli vid ett senare tillfälle. Imorgon kanske, vi får se. Ta hand om er allihop.)

Planering och summering


Försöker ta och organisera och strukturera upp saker och ting. Skriver många anteckningar, listor och kikar runt efter inspiration till hemmet och mig själv. Försöker få till det bra och fint.
Lägenheten kan bli ganska så fin när den är färdigpiffad men sådant vet man aldrig säkert, och jag blir aldrig helt nöjd med någonting heller. Jag tror helt enkelt hjärnan ser småfel som inte borde tänkas på bara för att självhatet finns och inte kan tillåta att acceptera att något jag gjort är bra.
Jag är pedantisk och är inte det jag gör perfekt så räknas det inte som dugligt. Därmed blir det aldrig heller dugligt, men jag försöker så gott jag kan i alla fall. Det är viktigt att man trivs i sitt hem.

Gällande mig själv så går det väl sådär. Har hamnat på lite rätare spår nu (tack och lov) gällande det yttre.
Jag vet åtminstone på ett ungefär hur det ska bli med kläder och hår, accessoarer etc. Inte 100% men det är en början och beroende på hur det känns när jag kommit en bit så får jag se hur det blir, om jag ska ändra något eller fortsätta med det jag påbörjat.
Det vore ju fint om det blev bra första omgången så man slipper göra om processen igen, det tar mycket på de psykiska krafterna och även pengar. Det är ett helvete att aldrig känna sig hel och hemma med sig själv, att aldrig veta vem man är. Att ständigt pendla mellan olika stilar för att man inte kan hitta rätt. Att vara kluven, att alltid känna sig splittrad. Frustrationsångest och sammanbrott. Jag vill slippa mer sånt nu. Jag vill hitta rätt - en gång för alla.

Gör en liten kort summering av andra saker som hänt senaste tiden här under:

     Förrförra veckan:  
■ Beställde biljetter till Harry Potter utsällningen som är i Norrköping mellan 29 maj och 7e september.

■ Självmordsförsök - akuten - slutenpsyk. Bröt ihop konstant inne på avdelningen eftersom min störning gör att jag hör alla prata om mig, viska om mig och stirra på mig och endast med negativa och ondskefulla intentioner. Krävde utskrivning söndag kväll, bakjouren kom klockan två på natten men jag fick inte komma hem förrän avdelningsläkaren anlände på morgonen.

     Förra veckan:  
■ Köpte ny mobil, beställde saker till lägenheten, vägde mindre, hade årets första riktiga vårsol, beslutade om vilken frisyr och hårfärg som ska fixas.

     Helgen:  
■ Misstankar om hjärtsvikt blir allt mer oroande. Organ som inte fungerar som de ska och kroppen som är konstig har pågått under en längre tid men efter att jag nu fick andnöd och sökt mer på symptomen så verkar det som hjärtsvikt är problemet.
Överväger om man ska berätta för någon. Jag har ju lovat mig själv att inte låta någon sjukdom ta mitt liv. Men det är så svårt att ta plats, berätta för andra om problem. Det är... själviskt. Jag är inte värd att ta plats, yttra mig. Komplex situation.

     Idag:  
■ Hade sista mötet med min psykolog innan hon går på mammaledigt. De har fortfarande ingen ersättare men de tror att tillsvidare kommer en psykolog ifrån allmänpsyk (jag går på psykosmottagningen) att ta sig an mig, eller så blir det någon ifrån DBT-teamet, med en kommentar ifrån min psykolog: "Dem är inte lika främmade för självskadebeteende som andra psykologer kan vara."
Jag avskyr att det alltid byts ut personen för mig inom vården eftersom jag har så oerhört svårt att känna mig trygg och lita på andra.

Mer än så har det inte varit, det är ganska stillsamt just nu. Imorgon ska jag ringa till frisören och boka tid någon dag nästa vecka. Är som vanligt ångestfylld över att klippa mig men den frisörskan jag hade sist var förstående och bra så jag litar lite mer på denna salong. Blir första gången jag färgar håret på salong och inte själv, det är också lite nervöst men det måste ju bli bra mycket bättre än att stå och göra sönder håret på egen hand då det är ganska mycket som ska göras i färgväg och jag vill inte ta den risken när håret är som det är.
Ska även ringa till BUP och be om mina journaler därifrån. Kan bli intressant läsning.

Jag skriver här en annan dag. Valeant.

2.6°


I.
Det är samma sak. Sammasaksammasak.
Dricker samma förgiftade vatten och känner samma stickande känsla i ögonen av det starka ljuset utanför skyddande murar och instängda burar.
Samma, samma, samma.

II.
Ondskefulla sagodrottningar lägger samma tragiska förbannelser och styr upp samma trasiga öden för prinsessor som alla förväntas hitta sin prins men som kanske dör på vägen. Dör vi på vägen? På vägen vart?
Bortåt, där, åt det hållet kanske. Ser du? Jag pekar.


III.
Andas in samma rökluft ner i halsen som gör ont. Ont. Smärta.
Inuti och utanpå mig finns det alltid smärta. Men den känns och är inte alltid samma. Nästan, oundvikligen nästan, men den har variation.
Och då kanske det är bra att den finns där. Plågan i alla dess former.

IV.
Borde jag tacka smärtan? För att den finns när inget annat finns.
Nej här finns ju ingenting kvar. Det finns ju för i helvete ingenting kvar.

V.
Bara samma. Allting samma. Likadant, livet. Skutor och kanoner, hissade flaggor på skepp som seglar farväl en allra sista gång.

Det är samma sak, bara samma samma sak.