Hjärnan trött och less får sig bara mera stress

Spenderar dagarna med att skriva texter som jag inte riktigt vet ifall de är dikter eller låttexter. Vissa har jag kommit på melodier till men för det mesta är det bara allt som finns i huvudet som skrivs ner på ett lite mer flödande sätt.

Jag har fruktansvärt svår ångest dygnet runt som titt som tätt går över till hemska panikångest attacker, och varje dag går i övervägande till att försöka begå självmord.
Min värld har rasat samman och jag vågar inte gå utanför dörren eller sitta bland de andra i basenheten våningen under eftersom det har varit mycket hemskheter ifrån min granne i dörren mittemot, vilket verkligen fått mig att sluta mig som en mussla och som än en gång påminner om att ingen vill mig väl utan bara illa.
Jag bör hålla mig undan alla bekantskaper som kan tänkas utöver min familj, det blir alltid såhär.
 
Idag fick jag läsa igenom krisplanen som min kontaktperson skrivit ihop för hur personalen ska känna igen tidiga tecken och hur de ska agera gällande olika situationer. Den var kortfattad men konkret och det är huvudsaken.
Det har gått två månader sedan jag flyttade till boendet och när det väl började kännas lite tryggare så ska det givetvis bli outhärdligt.
Trots att personalen pratat med min granne hur många gånger som helst innan det ens urartade fullständigt så blev det ingen förändring alls och när det väl blev som det nu blivit har de pratat med grannen varje dag om att låta mig vara ifred och sluta skicka sms, ringa, skriva meddelanden på Facebook, knacka på min dörr och stanna mig när jag går förbi i trappen. Men det blir inget resultat ändå, och när min kontaktperson var uppe hos mig ikväll för att kolla läget så frågade hon ifall jag fått vara ifred under helgen och när jag berättade att jag inte får det så sa hon att det är på gränsen till trakasserier och att om det nu inte blir bättre så får de ta upp detta med sin chef, då det inte är hållbart eller rättvist att jag ska vara livrädd för att gå utanför dörren och inte bli respekterad och att grannen vägrar acceptera att den måste låta mig vara ifred.
Jag skriver inte vad som hänt mer detaljerat än så då det är ett väldigt känsligt ämne för mig, men jag mår betydligt mycket värre efter allt det här och har även tagit upp med personalen att om jag alltid kommer ha sådan här ångest inför att gå utanför dörren och inte kan vara i basenheten, vilket är något man måste vara minst en gång om dagen, så måste jag flytta härifrån för det är så otroligt påfrestande att vara fången i sin lägenhet på grund utav att man har en granne bara två meter ifrån sin egen dörr som vägrar lämna en ifred. Det förstår dem, men säger att jag inte ska behöva flytta utan att det här måste upphöra. Men det vägrar min granne bry sig om.

Det enda positiva som varit det senaste är att jag åkt och hälsat på min älskade mormor och att jag efter många om och men vågade skicka ett sms till en fin person som jag velat skriva till jättelänge, och som till min stora förvåning svarade. Givetvis ska jag gå och bli ett vrak dagen efter och jag känner mig så elak som inte har några krafter kvar till att smsa eller svara på meddelanden just nu, men jag blev i alla fall otroligt glad över att den fina personen tog sig tid att svara på det jag skickade.
 
 
Avslutar med en liten text jag skrev häromdagen.
 
Fanns ingen tid då allt var bra
levde bara varje dag som den var
Alla hinder spärrade för mig
och ingen rädda' mig

Kunde aldrig göra nåt'
varken litet eller stort
Fanns bara brister överallt
som öppna sår fyllda med salt

Tiden gick och sorger kom
Man ger upp såsmåningom
Inga vägar leder hem
så nu dricker jag igen
 
 

Den vita ambulansen - diktarkiv 2009

Vinterkvällen känns i luften och vindarna står still
Vad är vitsen med livet, när vi bara skapar oro, sorg och bråk?
Är det mening att leva livet när allt bara är tråk?
Kärlek som sviker, vänner som lämnar, föräldrar som hånar
Om och om igen, samma gamla visa
Jag kan dansa till den här melodin även utan den repiga skivan

Doften av blod svävar i luften likt en tunn slöja
Är det kanske din påklistrade mask jag nu lyfter bort som blottar ditt inre hat?
Eller var det den inbitna rädslan som bosatte sig i dina gester och ordval?
Oavsett så har jag fått nog
Jag står inte ut
Jag kan inte plöja igenom, det måste ta slut

Jag lägger mig ner på den vinterkalla marken
Och inväntar ett ljus från den vita ambulansen
Vaknar gör jag aldrig mer
Och ner på mig du aldrig mer ser
För jag är borta, vad spelar det för roll?
Mitt liv var ju ändå bara en sorglig sång som någon sjöng en gång
Så är det inte rättvist nu att jag dog medan du lever vidare?
Du som bara lekt med mitt inre
Du som dödade mig långt innan jag var död

Vem är du?

 Tog vinden dina andetag
och natten dina tårar
Eller var det hjärtat som gav sig ut
till vem som än ville ha det?

Har du slut på krafter
Har du slut på ord
Vet du inte längre vart du hör hemma?

Vem är du nu
Vem var du förr
Vet du någonting om dig själv
Eller är du en gåta?

Mysterier finns alltid, min vän
och legender slutar olika
när de berättas från person till person

Är du en saga
Är du en myt
Vem är du egentligen?

Vem är du nu
Vem var du förr
Vet du någonting om dig själv
Eller är du en gåta?