Sådant som är fint


Jag är väldigt kär i bilden med handen. Jag vill också ha en sådan handdekoration.

57


Imorgon blir det födelsedagsfika för mammas man som fyller 57 år. Jag är inte helt säker på vad jag ska ha på mig men jag tror på ett ungefär i alla fall. Väskan är förberedd med alla saker som ska med och jag hoppas innerligt att mitt hår kan vara snällt mot mig och bli bra. Jag får extrem ångest när jag har en dålig hårdag, vilket jag har nästan jämt och jag måste gå och kolla i speglar med jämna mellanrum för att se att det inte blir värre. Det är en slags tvångsfixering som är oerhört påfrestande och det gäller inte bara håret, utan även sminket och framförallt läpparna. Men det blir ju så att när man redan är ful så vill man ju gärna inte riskera att se ännu fulare ut.
Jag hoppas det inte blir en jobbig dag imorgon, i och med att det ändå ska vara en del folk. Tur att dem har en en gosig hund i alla fall, han är underbar, men han är inte heller så överförtjust när det är mycket folk och särskilt inte eftersom det kommer två ungar som ska vara på honom hela tiden. Han är sju år nu men han kom till familjen 2010.

Jag ska dricka te och se vidare på Buffy nu.

Väckt till rädsla


Jag har haft en konstig dag och är alldeles för trött för att skriva djupgående om den, men jag vaknade av att det knackade på min dörr. Jag öppnade inte för jag öppnar aldrig när det knackar på dörren eftersom att jag inte känner någon ändå och sen är socialfobin så hemsk, men efter fyra knack så satte någon en nyckel i låset och öppnade dörren. Jag trodde det var mamma för det är bara hon som har nyckel till mig, men det var två män jag aldrig sett förr och de frågade om jag kände någon som hette Pontus. Skärrad och livrädd skakade jag på huvudet och kramade åt täcket med ett bultande hjärta. De frågade lite nonchalant om jag inte kände mina grannar och jag skakade på på huvudet igen. Jag har ingen aning om vilka de var, hur fan de har nyckel till min lägenhet eller vad sjutton det är frågan om. När de öppnade dörren så sa de direkt: "Aha oj" precis som om de förväntat sig att se någon annan. Hjärnkaos över hela situationen, förstår ingenting. Den ena mannen visade hastigt upp en bricka som skulle kunna varit en polisbricka, men jag är väldigt närsynt så jag kunde identifiera på avståndet och på de få sekunderna han höll upp den, samt att polisen får ju ändå inte bara öppna folks dörrar och hur fick de nyckel till mig och de måste ju informera folk om vad de gör om de ska hålla på sådär och inte bara öppna folks dörrar och sedan gå därifrån utan att förklara!
Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tänka om någonting för jag har varit med om det mesta nu känns det som så ingenting tycks förvåna mig längre. Men det här var ingen trevlig situation, och de försvann lika fort som de kom så jag hann aldrig få någon förklaring till någonting. Jag ringde mamma och berättade det senare, hon tyckte jag skulle ringa vicevärden och fråga om han gett ut en extranyckel till någon, men jag orkar inte. Det känns bara som om att det är för mycket nu och jag orkar inte lägga ner tid på sånt här. Varför ska det alltid hända mig massa konstiga saker?

Senare under dagen ringde min biståndshandläggare och berättade att jag fått klarbesked och kommer få flytta. Det känns jättebra, vill bara härifrån! Har sagt upp min lägenhet, sista kontraktsdagen är 31 december men om det finns någon som kan flytta in här tidigare så kan även jag komma härifrån innan dess utan att behöva betala dubbelhyra så det är fint.
Pratade med enhetschefen för boendet, lägenheten jag ska flytta till är inte färdigrenoverad än så jag ska få komma dit en dag och få kika få färger och tapeter, skriva på hyreskontrakt, träffa personal etc. Sen är det bara att hoppas att alla småbitar löser sig, livet har ju en lustig försmak för att "råka" slänga in saker i vägen när det väl går i rätt riktning, varje gång. Det finns redan lite saker som dykt upp sådär i samma veva som står i vägen, för det får ju aldrig gå felfritt tycker livet. Nu hoppas jag bara de kan lösa sig och att inga andra uppstår så det här kan bli bra.

Tanketrassel


Det är så himla trist och sårande när man svarat på ett meddelande någon skrivit till en, verkligen lagt ner tid på att skriva tillbaka eller bara skrivit ett meddelande till någon som mår dåligt, gjort det med omtanke. Man ser att det blivit läst och sedan får man inget svar. Dagarna går och man får fortfarande inget svar. Visst har jag vid det här laget inga förhoppningar om att direkt ha någon kommunikation med andra människor, men när någon skriver till mig och jag svarar, då förväntar jag mig faktiskt ett svar tillbaks. Jag tycker helt enkelt det är både logiskt och framförallt artigt. Eller så är det kanske bara jag som fungerar så, jag vet inte. Samma sak om någon uttrycker att de är ensamma och behöver någon, och jag skriver. Jag kräver ingen roman tillbaks, bara ett ord, en rad, någonting. Ett tecken på att det jag skrivit blivit levererat till personen på annat vis än att jag ser det per teknologisk automatik. Kanske begär jag för mycket av min omgivning. Kanske borde man inte ha några åsikter om vad som är rätt och fel. Men för mig är det just så, jag har regler, jag bryr mig väldigt mycket om respekt, att vara artig, att alltid vara så tydlig som möjlig. Och jag vet att alla inte fungerar så, att min hjärna fungerar annorlunda än många andras, men jag blir upprörd över minsta lilla, tar åt mig. Men det blir så tvetydigt där; de skriver, jag svarar, får inget svar tillbaks. Det rör till det i huvudet på mig. Vad är vitsen att skriva ut något eller skriva till någon om man inte vill ha ett svar?

Värdelös


Vad man än gör så känner man aldrig att man duger, att man är bra. Man tycker alltid att man kan bättre eller snarare att man borde kunna bättre. Jag är medveten om att jag har alldeles för höga krav på mig själv i varje situation, att jag omöjligt kan vara perfekt som människa och aldrig göra fel inför andra. Men oavsett om det jag gör blir uppskattat eller inte så känner jag aldrig att jag blir nöjd. Jag kan bättre, varför gjorde jag inte bättre? Jag kunde varit trevligare, jag kunde varit roligare, definitivt så kunde jag varit vackrare. Oavsett vad det gäller.
Varje situation i mitt liv har jag i tankarna förbestämt hur den ska se ut om den händer, hur jag ska agera, ha för kroppsspråk. Jag lever med en sådan konstant rädsla för att bli avvisad och hånad att jag blivit totalt fixerad vid att göra mig själv till den bästa person jag kan vara, men det når aldrig fram. Jag kan aldrig vara den jag vill vara och trots att jag vet om det så är det så inpräglad i hjärnan att vara perfekt och vara alla tillags att det inte går att ändra på tankebanorna. Jag måste försöka ändå, säger jag till mig själv. En dag kanske jag lyckas bli nöjd med mig själv. En dag kanske jag kan ta åt mig av komplimanger om att jag är duktig på någonting eller att jag hade fint hår en dag, eller att jag är rolig att umgås med. Även om jag inte direkt får komplimanger ofta så händer det någon gång ibland, men det spelar ingen roll vad jag hör så länge jag inte känner det själv. Det känns som att de ljuger för mig, eftersom jag aldrig kan acceptera något positivt hos mig själv.
Allt jag gör, verkligen allt, är en tävling mot tidigare prestationer. Jag måste alltid toppa mina tidigare resultat, alltid vara bättre, roligare, mer intressant, finare. Men det når aldrig fram. Jag känner det aldrig. Varje gång känner jag bara skam och ångest och självhatet skrattat åt mig och säger att jag är patetiskt. "Du är inte bra på någonting och det vet du."
Jag har inget värde.

Trött och nervös


Idag är jag så himla trött att jag skulle kunna sova hela dagen, på riktigt. Jag hade väldigt svårt att komma upp och ställde om alarmet en och en halv timme. Slutligen gick jag upp halv två.

Har bara småfixat lite här hemma; lagat två hål i mitt täcke, dammsugit, sett en film, hämtat post (som var en ny skjorta jag beställt och som är hur fin som helst!) och druckit en mugg te. Jag har ingen ork till någonting idag, men ändå har jag gjort någonting mer än att faktiskt bara sova som jag känner för. Måste orka mig upp imorgon till terpain och sover jag hela dagen idag så kommer jag vara väldigt trög imorgon, så jag får hålla mig vaken.

Resten av kvällen ska jag nog fortsätta att se på säsong sju av bästa Buffy. Jag tröttnar aldrig, det är något alldeles speciellt med den serien.
Hoppas ni mår bra eller åtminstone någorlunda okej. Det händer inte så mycket just nu så det finns inte så mycket att skriva om, jag väntar på samtalet om psykiatriboendet och hon skulle ringa denna vecka så då blir det antingen imorgon, på torsdag eller fredag som hon ringer så jag är ganska nervös i och med att jag verkligen hoppas på det här, och bestämmer hennes chef att det blir avslag så vet jag inte vad jag gör. Överklaga kan man alltid göra men det är inte säkert att det leder någon vart, men... Min handläggare verkar ju ganska säker på att jag får flytta, men samtidigt kan hon inget lova, så jag vet inte. Jag bara hoppas. Nej nu blir jag bara ångestfylld och ännu mer orolig över det, bäst att sluta skriva nu.

Vardagshjältar


Idag ligger molnet tätt över himlen, regnet faller mot marken då och då och det är kallt och ruggigt.
Jag har tittat på Buffy och sytt fast clips på löshåret, ätit en halv gurka och tre körsbärstomater, druckit en mugg vaniljte samt två glas vatten. Jag har försökt ringa mamma för dagens samtal men hon svarar inte så hon får ringa upp senare när hon har tid, vi pratar i regel alltid en gång om dagen på telefon.

Imorgon ska jag tvätta båda mina täcken så att det är gjort och jag kan få sova med mitt gosiga täcke igen. Gästtäcket behöver också tvättas så det är lika bra att ta dem på samma gång, och sedan måste jag boka en ny tvättid för vanlig tvätt. Det blir mycket tvättdagar nu tråkigt nog. Jag är inte sådär jätteförtjust i att bära en tung kasse ner till bottenplan där det sist gång var en enorm spindel och jag trodde jag skulle dö eftersom jag har svår spindelfobi, men jag fick ständigt hålla ett öga på den så att den inte skulle komma nära mig. Men det jag avskyr mest med att tvätta är att jag måste gå ut flera gånger på kort tid och det är påfrestande eftersom jag alltid är orolig att jag ska träffa på någon granne i trappen och jag blir så nervös varje gång det händer även om vi bara går förbi varann. För tänk om någon skulle säga någonting? Det är ju alltid det som stressar.

Denna vecka har jag ganska mycket att göra jämfört med en "vanlig" vecka. Det är tvättid imorgon, terapistart på onsdag, träffa syster på torsdag för att köpa present till mammas man, antagligen tvätta igen om det finns ledig tid på fredag och sedan är det kalas på söndag då mammas man fyller år. Bara jag tänker på veckan som kommer så blir jag stressad för jag har normalt sett bara en sak inplanerad på en vecka och det är att träffa psykologen.
För en person utan några större svårigheter i vardagen skulle min kommande vecka antagligen inte vara i närheten av jobbig och jag tycker alltid det är beundransvärt när jag hör folk berätta vad de gjort bara under en dag för det är långt ifrån vad jag skulle klara av. Jag har varit sjukskriven i tre år nu och ärligt talat så tror jag aldrig att jag kommer klara av ett vanligt jobb eller ett vanligt liv. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna arbeta med någonting som inte går i min egen takt eller som jag  inte själv valt. Intresset har aldrig funnits och med mina sociala svårigheter kommer jag aldrig att klara av det. Jag gillar att skapa saker, att underhålla, att göra någonting som jag inte känner ångest inför. Så ja, faktiskt, varje gång någon berättar för mig vad de gjort under en dag, att de varit på vårdcentralen och sedan gått till skolan/jobbet och efter det tagit en runda på stan och kanske avslutat dagen med att städa och sedan suttit framför datorn, TV:n eller med sin familj, så blir jag imponerad. Sådant som de flesta tar för givet ser jag upp till och skulle vilja skicka en stor bukett blommor till och skriva ett fint brev där jag förklarar hur bra de är som klarar allt det där, men de skulle bara tro jag var dum i huvudet för det är deras liv, det är normalt för dem. Men om du är en sådan som faktiskt kämpar och gör alla dessa "vardagliga" saker även fast orken kanske tryter, så ska du veta att jag har ytterst stor respekt för dig och jag tycker det är mer än beundransvärt att du gör detta. För jag hade aldrig klarat det som det ser ut idag och sett ut de senaste åren, så en stor eloge till dig!

Award


Jag blev tilldelad ett Blog Yeart Heart Out Award utav bloggerskan Solus. Tanken bakom Blog Your Heart Out är att man ska svara på fem stycken frågor angående sin blogg och sedan välja ut fem bloggar man tycker förtjänar lite extra uppskattning och tilldela dem detta pris. Bloggarna man ger ett pris till ska ha under 100 följare på Bloglovin'.

Vem eller vad uppmuntrade dig till att börja blogga?
Jag har alltid tyckt om att skriva. Min första kontakt med bloggvärlden kom 2007 men jag glömde alltid av att jag hade en blogg. Under den tiden skaffade jag nog omkring tre stycken bloggar men skrev aldrig på någon utav dem för jag visste aldrig vad jag hade som skulle kunna intressera någon annan. År 2008 skaffade jag en ny blogg. Jag hade slutat nian, flyttat till en ny stad och börjat gymnasiet och jag kände att jag behövde skriva av mig. Jag behövde ventilera, och eftersom jag inte är bra på att prata men desto bättra på att skriva blev bloggandet mitt sätt att få ur mig mina tankar och känslor.

Hur valde du ämne att blogga om?
Jag har alltid skrivit om min vardag, men folk som läser skulle nog säga att jag inrikar mig på ämnet "psykisk ohälsa." Det är ju snarare så att min vardag innehåller psykisk ohälsa så det var aldrig menat att bli sedd för det, utan jag ville skriva om min vardag, mina tankar och känslor och allt som pågår i mitt liv som inte är för privat, men min psykiska ohälsa styr ju i stort sett hela mitt liv så det blir ju det som blir "huvudämnet" så sett. Men ur mitt perspektiv är ämnet ändå min vardag.

Någonting de flesta inte känner till om dig?
Jag hade stora drömmar om att bli musiker. Jag var med och startade upp skolans första skolband och i slutet av nian hade jag startat upp mitt egna band där jag skrev låtarna och spelade bas och jag hade sökt in till estet musik. Bandet fick gå skilda vägar då jag var den enda som tog det på allvar och jag kom inte in på musiklinjen, utan media som var mitt andrahandsval. Jag var jätteledsen men i och med att jag alltid älskat foto och film så blev det ändå bra tillslut och jag läste TV och Film som huvudämne.
 
Vilka tre ord beskriver din stil?
Oversizetröjor, skinnyjeans, skateskor.

Vad gillar du att göra när du inte bloggar?
Det finns mycket jag gillar att göra men inte så mycket som jag faktiskt gör. Men för att ta det jag gillar: Jag älskar att gå på upptäcksfärd efter intressanta platser att fota och filma på eller bara vara vid, gunga, umgås med personer jag tycker om, titta på filmer/serier/videos.

Jag ger ett Blog Your Heart Out Award till:
Jag vet faktiskt inte, det verkar som de flesta redan fått en sådan här.

Gått på stadens gator


Idag var jag och mamma på stan. Det skulle vara loppis och matmarknad men det fanns varken det ena eller det andra när vi kom dit.
Istället kikade vi i butiker och jag blev överförtjust i en silverfärgad prydnad formad som en T-Rex. Priset? 820kr. Den var jättehäftig men ack så dyr. Inredningsbutiker är ju dyra, men 820 kronor för en ihålig plastprydnad? Hade jag haft pengarna så hade jag köpt den, den skulle passa fint i hur jag tänkt inreda när/om jag flyttar. Svart, vitt, silver och lite rosa. Synd att den var så dyr...

Vi köpte med oss fika inne på ICA och åkte hem till mig där vi drack te och mamma fick gosat med katterna. Skvimpen är ju så social medan prinsessan är som jag; gillar inte att vara omkring människor man inte riktigt känner. Hon känner ju mamma så sett, jag har haft prinsessan i två år, men hon har svårt att lita på folk och gömmer sig alltid när det kommer hem någon. Däremot när det bara är vi tre; jag, hon och skvimpen, så är hon hur snuttig som helst och kan vara ett riktigt bustroll.
Efter ungefär en timme åkte mamma hem och då tog jag tag i att diska så det är gjort. Egentligen skulle jag vilja äta något nu men jag har ätit tre kakor och två bitar bulle så det tar emot rent psykiskt. Jag kan göra gurkstavar senare om det blir akut, men jag ska göra mitt bästa för att ignorera. Det brukar funka.

En cigarett och sedan något varmt i kroppen får det bli. Hyresvärden har äntligen satt på värmen. Jag fick skriva ett mejl och be honom göra det eftersom jag inte kunde sova på flera dagar på grund av att det var så kallt här hemma. Det blev imma på fönstren om kvällarna och alla ytor var som i ett kylskåp dygnet runt. Jag kunde knappt somna och när jag väl somnat vaknade jag flera gånger utav att jag skakade så fruktansvärt mycket. Nu är elementen uppvridda till maxtemperatur men hyresvärden har inte satt på värmen på högsta än så det är fortfarande inte så varmt men det är helt klart bättre än i förrgår. Jag fick i alla fall sova inatt utan att vakna av att jag frös.

Psykologleenden och terapi


Nästa vecka sätter jag igång med terapin. Vecka 47 kommer psykologen och jag ha en utvärdering för att se hur vi tycker det fungerar, och om det fungerar bra fortsätter vi men om det inte leder någon vart så får vi hitta något annat sätt att arbeta på. Så nästa vecka börjas det med veckokort, pärmar, kedjeanalyser och allt som hör till. Det ska bli intressant att se hur det går.

Jag berättade för min psykolog att jag känner mig mer intresserad utav saker och ting sedan jag började med Topimax. Jag har återigen viljan till att göra saker som jag tycker om, kanske inte helt fullt ut men jag har åtminstone viljan. Det har jag inte haft på länge, länge.
Jag berättade för henne att det kändes bra men samtidigt så konstigt för jag har varit totalt avstängd ifrån allt positivt men nu kan jag faktiskt se fram emot att göra vissa saker. Hon tyckte det lät jättebra.
Jag måste säga att av alla de preparat jag gått igenom har jag haft oturen att inte ha effekt utav ett enda, men så får jag insatt den här och känner faktiskt skillnad. Det är konstigt, men jag är tacksam.
Jag mår ju fortfarande likadant, men jag har inte ett kolsvart tänkande längre. I och för sig har det bara gått sisådär fem - sex dagar som jag känt mig på samma nivå men det är ju ändå flera dagar i rad, gentemot att inte ens kunna gå en halv dag utan att tänka extremt mörka tankar. Det enda som är skillnaden i måendet är ju det att jag har återfått mina intressen. Jag vill hålla på med det jag tycker om och jag ser fram emot att få göra det. Det saknas bara utrustning och material men så länge ambitionen finns så klarar man allt, och när jag väl är insatt i något så går gör jag alltid mitt bästa och försöker alltid göra lite extra om det går.
Psykologen sa att då är det nog en ypperligt bra tid att passa på att börja med terpain och jag svarade: "Ja, det var lite det jag tänkte komma till." Jag gav till ett lätt skratt.
För första gången fick min psykolog se mig le och skratta och för första gången fick jag också se henne le och skratta. Det var den trevligaste besökstid vi haft tillsammans.

Produktionsfel


Jag har aldrig sagt att jag är sjuk. Aldrig klassat mig själv som det. Jag använder alltid ord som "illa däran" eller "mår inte bra". Ordet "sjuk" är så starkt, så hårt. Det låter för hemskt.
Jag är inte sjuk. Jag är trasig, eller snarare ett produktionsfel som sedan fick utstå hårt slitage som med tiden lämnade permanenta skador. Det är skillnad. De som är sjuka har inte alltid varit sjuka, de blev sjuka. Jag föddes trasig. Jag föddes med Asperger och jag föddes in i en trasig familj där ingen riktigt visade känslor och jag ständigt utsatte mig själv för konstiga situationer endast för att se vem som skulle rädda mig eller om någon ens skulle göra ett försök till att rädda mig. Var jag värd det? Jag ville veta, men jag kände aldrig att jag var älskad, oavsett om jag blev räddad från situationen eller inte. Jag kände mig aldrig älskad och har aldrig gjort det. Jag har alltid varit splittrad inuti, ända från början. Jag föddes trasig.
Livet hemma var alltid kaos. Ingen såg en förutom när man gjorde något fel eller när de ville ha någon att ta ut sina aggressioner på. Råkade man spilla ut ett glas mjölk var man dum i huvudet, en idiot, gjorde det med flit och skulle genast torka upp mjölken och man förtjänade allra helst att slicka upp det för att man var så dum som spillt. Däremot om man var ledsen och grät så var man mesig, blev man arg och skrek, rev sönder sitt rum så var man psykopat, borde in på psykhem och man var störd.
Jag föddes trasig och formades till att förbli trasig. Hemlivet, skolan, vännerna och framförallt självbilden och självkänslan. Jag minns mitt första barndomsminne så väl, hur jag kände mig sviken, övergiven och rädd. Jag var två år och det var där allt började. Det var där som min bild av omgivningen bildades, inte bara min egen omgivning utan bilden utav människor i allmänhet. Jag var rädd. Fastbunden i en stol utan orsak, ingen hjälper mig. Varför hjälper de mig inte? Rädda mig! Pappa varför har du bundit fast mig? Panik, känner gråt i halsen men visar inga tårar.
Redan då hade jag svårt att visa mina känslor inför folk. Jag har alltid använt mig utav talesättet "känslor är ett tecken på svaghet" för det är sant. Känslor är även ett tecken på styrka, det beror helt på vilka känslor man använder, men visar jag utåt att jag är ledsen och upprörd, arg eller sårad så skulle inte en människa i världen kunna vara omkring mig.
Så nej; jag använder mig inte utav ordet sjuk. Jag kallar mig inte sjuk. Jag är trasig.

"Jag sträcker ut handen. Inte helt, bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut att be om det, att få blickarna, orden och konstaterandet. Jag vill inte veta fastän jag inte vill något annat i hela världen.
Men jag är rädd. Rädd för sanningen, rädd för att få den uppkörd i ansiktet. Jag vet så väl vad de skulle säga, jag kan tänka mig och se det hela mitt framför mina ögon här och nu. "Du är sjuk, Eliana. Du är sjuk."
Men jag vill inte, jag vågar inte. Jag vill helt enkelt inte få det konstaterat, att jag är ett problem och att jag är störd precis som mamma skrek åt mig som barn. Jag vill bara vara en människa, någon som folk accepterar utan sneda blickar för att jag är konstig.
Jag vill vara frisk, inte plågas av inre demoner. Inte höra och se saker som ingen annan ser, inte tänka konstiga tankar om mig själv där jag funderar kring min existens: Vem är jag, och vad är mitt syfte här?

Så jag sträcker ut en hand, men bara en liten del. Jag vågar aldrig ta steget fullt ut. Jag sträcker ut en hand, men det kanske bara är ett finger eller så. Jag önskar bara att någon kunde besvara min hand, ta den i sin och berätta att allt kommer att ordna sig, säga: "du är inte sjuk, du är precis den du alltid velat vara" men det kommer ingen någonsin säga för det är inte så verkligheten fungerar.

Jag vill inte veta, men jag måste. Jag måste få veta vad det är för fel på mig."

 Ifrån december 2008 angående att få veta vad jag har för diagnoser och varför jag inte vill använda termen "sjuk".

Tankar och Funderingar


Det är en konstig tisdag. Jag hade ställt alarmet på tio eftersom jag gick och la mig ganska så tidigt då jag ville börja läsa Wintergirls. Läste i två timmar och släckte lampan 22:58. Dock tar det ju alltid sån tid innan jag somnar så jag låg vaken till kanske halv ett men jag satte alarmet på tio för att jag tyckte det vore bra att komma upp och fått gjort iordning lite här hemma.
När alarmet ringde blev jag livrädd eftersom jag hade en väldigt osammanhängande mardröm och vaknade med ett ryck. Jag kände mig väldigt seg, sådär Theralen-seg som jag aldrig i hela mitt liv blivit förut men sedan jag började ta utav den flaskan som läkaren på slutenpsyk skrev ut till mig har jag fått uppleva det som "alla andra" verkar känna av. Ändå har jag haft Theralen nästan dagligen sedan 2009, det har varit lite pauser då och då men jag har aldrig varit dåsig dagen efter oavsett om jag haft en hög dos eller inte. Nu är det dock så att när jag väl somnat så sover jag inte bara, utan jag är snarare halvt medvetslös. Jag vaknar inte en enda gång fram tills jag antingen vaknar naturligt eller blir störd utav något riktigt högt oväsen och det är jättejobbigt att gå upp. Jag vet inte om det till 100% är just Theralenets "fel" eller om det är en ren slump att det har att göra med att jag fick dropparna utskrivet. Oavsett så är det jobbigt, men nu när mina Imovane varit slut i en vecka så måste jag ha någonting för annars sover jag inte alls. Givetvis har jag ju reglerat Theralendosen efter att jag märkte hur jag blev, och i och med att jag testat så många olika doser genom åren så har jag nu i dagarna gått igenom dem men det verkar som jag blir lika seg oavsett vilken dos jag har. Turligt nog går det över efter ungefär två timmar så det är inte så farligt och jag tänker i fortsättningen bara använda Theralenet vid behov när jag inte kan somna på endast Imovane.

Imorgon ska jag hämta ut min nästa apodos så då får jag äntligen tillbaka lite rutiner, även om jag verkligen avskyr apodosen. Rullen tar ju upp halva diskbänken som den är men rullar man ut den så kan den ju gå en rak linje genom hela min lägenhet nästan. Ändå har jag inte mycket tabletter eftersom jag bara får för två veckor åt gången vilket innebär 42st Imovane samt 14st B12 vitaminer. Jag ska ta upp med min läkare nästa gång vi ses om jag kan få ta bort apodosen men jag tror verkligen inte jag får det i och med att hela "jag har efter noga övervägande tänkt såhär att du får hämta din medicin två gånger i månader på Apoteket istället för att komma hit och hämta dina tabletter veckovis" blev insatt eftersom att jag har en sådan fin historia med tablettmissbruk, och innan dess att jag hämtade tabletter på mottagningen fick jag inte ens lov att hämta ut tabletter eller ta dem utan bevakning. I fyra år har jag fått tilldelat mediciner under olika stränga grader av bevakning, men aldrig fått sköta dem i den bemärkelsen att jag fått hämta ut dem och ha dem hemma utan att någon kan anteckna att "Det här klockslaget tog hon sin tablett". Ändå har jag överdoserat mer gånger än jag kan räkna under dessa fyra år.
Konstigt nog tycker jag det är tusen gånger svårare att få tabletterna att räcka till nu när jag faktiskt får ha hand om dem än när jag inte fick det. Det är lite skumt, men samtidigt är det väl inte så skumt, jag hade ju mycket mer mediciner förr.
Men i och med att jag fick detta privilegium att hämta ut medicin två gånger i månaden först i början av sommaren så tror jag knappast att min läkare går med på att ta bort apodosen och skriva vanliga, hederliga och normala recept på större förpackningar. Men samtidigt så hade jag vanligt recept på både Valdoxan och nu på Topimax, men det är ju ingen utav dem medicinerna som blev utskriven utav min läkare så att det är ju inte så otrovärdigt att tänka sig att hon vill lägga in Topimax i dospåse. Men jag hatar dem små påsarna. Dem är bara i vägen. Även om jag direkt när jag kommer hem tar ut alla tabletter och sorterar in dem i mina egna system så är det ändå jobbigt för det tar tid och den där fula rullen stör mig. Sen är ju inte risken att jag överdoserar större om jag får utskrivet askar eller burkar med tabletter gentemot små dospåsar, men det är min läkare 100% insatt på. Det är därför hon inte ens vill att jag ska ha någon medicin överhuvudtaget egentligen. Den enda medicin hon skriver ut till mig är Imovane och det är för att jag ska sova, men jag sover inte på den dosen ändå för jag har haft samma dos i ett halvår nu och som all med benzo vänjer sig kroppen vid en viss dos efter ett tag och kräver mer för att få samma effekt. Därför måste jag alltid dubbla min utskrivna dos för att ens kunna somna och därför tar tabletterna slut dubbelt så fort men hon vill inte höja och hon verkar inte ett dugg intresserad av att byta till någon annan medicin heller. Hon bara tjatar om att hon inte anser att jag ens borde ha medicin utan terapi, men hon förstår ju inte att för att orka gå till terapin så måste man ha något som får en att helt enkelt... orka.
 
På tal om terapi; imorgon har jag tid hos psykologen. Det blir första gången jag träffar henne för samtal på fyra veckor eftersom jag mått alldeles för dåligt för att ta mig ut i vägen och sen har jag varit inlagd två utav veckorna.
Vi ska antagligen börja med vår KBT/DBT blandade terapi nu så vi får se vart det leder. Jag måste även höra med sekreteraren om hon för sjutton gjort rätt med mina kvitton till patientfakturaenheten då jag betalt in sex - eller sjuhundra kronor för mycket i juni månad men när jag lämnade in kvittona då så hade sekretaren råkat glömma ena fakturan så fakturaenheten hade bara fått uppgifter om 70 kronor i överskott och var väldigt otrevliga när jag ringde i augusti för att höra varför det tar sådan tid innan jag får tillbaka mina pengar, och nu när jag lämnade in kvittona på nytt till sekreteraren så var det inte samma person som sist och hon verkade ha väldigt svårt att förstå simpla meningar som: "Dessa räkningar är ifrån juni så givetvis är de inbetalda, annars hade jag ju inte haft kvitton på dem" och "Det är alltså den summan som jag betalade in utöver pengarna som gick till högkostnadsskyddet som jag ska ha tillbaka minus dem pengarna som gick till ambulans" men trots att jag själv ansåg att jag var väldigt tydlig och att hon faktiskt är receptionist och borde kunna sådant här mer än jag gör, som aldrig gjort något sådant här innan, så verkade hon inte veta någonting utan babblade på om "Jag vet ju inte vilka som är makulerade och inte, jag vet inte hur jag ska göra så att det blir rätt..." och jag vill gärna ha tillbaks de pengarna som jag betalt in för mycket utav för de är ju mina. Det jag tycker är så knäppt är att patientfakturaenheten inte själva kan räkna ihop vilka som ska ha pengar tillbaka utan att man måste ringa dem och fråga efter kvitton när man vet om att man kommit upp i summan för högkostnadsskydd och sedan måste man visa kvittona till receptionisten på mottagningen man tillhör och hon/han skriver i sin tur in informationen i systemet och sedan måste man vänta tills fakturaenheten fått informationen ifrån receptionisten så att de kan skicka ett högkostnadsskydd och de pengar man eventuellt kan vara berättigad tillbaka om man betalt in mer än vad man skulle. Så hela grejen är så komplicerad och jag förstår inte varför den ska vara på det viset.
Jag bara hoppas att hon fixat det nu så jag kan vänta på att få in pengarna någon gång snart.

Ber om ursäkt för ett kanske överdrivet långt inlägg men det blev så idag helt enkelt.
Trevlig kväll.

Hämtat paket idag!


Kom försent till tandläkaren men endast åtta minuter så det var inte så farligt. Missade den buss jag planerat att ta och fick springa till bussen som gick efter så det var en lite kaosartad morgon.
Tandspecialisten tog sig en titt och efter ca tre minuter sa hon att "Ja men då så, då kan du gå hem igen så får du vänta på en kallelse till Uddevalla." Klockan var alltså inte ens nio när jag gick därifrån och jag kände att det här var världens slöseri med tid eftersom jag fått stressa för att ensa komma upp, missat första bussen, fått springa framför folk och velat dö av skam för att hinna med den andra bussen och kommit försent till min bokade tid vilket jag inte tål då jag hatar att vara sen, för att sedan ta samma buss som jag åkte dit med hem igen. Det kändes så himla ovärt, men nu är det gjort ändå.

Ialla fall; tydligen måste jag genomgå dessa saker innan jag kan sätta in de där förbaskade implantaten:
1. Dra ut mjölktänderna.
2. Sätta in tandställning för att "trycka ihop" tänderna så att gluggarna ska bli så små som möjligt. Detta tycker jag personligen låter lite konstigt för om de gör det så kommer ju alla tänder på nedre tandraden tryckas ihop och bli mindre och det kommer ju se jättedumt ut. Om de nu inte menar att jag ska tvingas att ha tandställning på övre tandraden också?! Men då kommer ju istället ALLA tänder bli ihoptryckta och alltså nej, men hur fan... det måste ju se knäppt ut?
Jag har ju faktiskt inget behov av tandställning men nu kommer jag alltså behöva ha det bara för att man tydligen inte kan sätta in implantat direkt. Suck...
3. Tid, tid, tid. Ca 1 och ett halvt år med två gluggar i käften och tandställning. Kommer se hemsk ut. Lever jag ens då liksom? Känner lite som så, att vill jag spendera vad som kan bli min sista tid här med två gluggar och tandställning? Inte riktigt. Jag kan ju alltid hoppas att det tar ett tag innan jag får kallelsen till specialistmottagningen i Uddevalla.

På vägen hem gick jag av bussen vid ICA, hämtade ut mitt paket med böckerna och gick hem i regnet. Turligt nog duggregnade det bara och jag har haft en sådan stressig morgon att jag inte direkt hunnit fixa håret på något direkt ögonvänligt sätt så det fick gå bra ändå. Jag måste införskaffa ett paraply och en svart hoodie så jag kan ha något när det regnar men jag har en tendens att glömma bort att jag behöver det.
När jag kom hem öppnade jag paketet, blev jätteglad och här är mina fina böcker:
Jag försöker samla på mig lite mer fina böcker men hittills har jag dessa samt Jurassic Park av Michael Crichton.
Medan jag försökte ta bild på böckerna så var det en viss skvimp som skulle vara ivägen för kameran, lägga sig på böckerna etc så när han äntligen låg stilla i ett par sekunder tänkte jag att han var så söt så han också fick vara med på bild. Här är min skvimp/panter/fluffboll/bubbu/muffipuffi eller som han faktiskt heter; Angel.
Nu har jag även ätit två smörgåsar och druckit två glas mjölk. Mjölken har bästföre datum idag så jag vill gärna få slut på den innan dagen tar slut, och i och med att mitt strösocker är slut kan jag inte göra te eftersom jag inte klarar av att dricka te utan socker och då har jag ingenting att ha mjölken till, så det blir ett par glas vanlig hederlig mjölk här och där för den sakens skull. 
Tänkte jag skriva in fakturan till Bokus där jag beställde böckerna så att pengarna kan dras på torsdag ifrån mitt konto så att det blir gjort och sedan blir det som vanligt några varv runt nätet och kanske någon film. Jag har faktiskt ett par filmer på datorn som jag inte sett än så vi får se hur det blir.
Ha en fin måndag, allesamman.

Idiot


Varför är jag så jävla dum i huvudet för?!
I flera månader har jag försökt spara ut mina ögonbryn till att bli fina och fylliga vilket jag uppnådde för ca en månad sedan. I förrgår tittade jag på lite bilder tagna i juli då mina ögonbryn var lite tunnare men ändå inte tunna så sett, och jag fick genast en stark impuls och drivkraft att plocka mina bryn så att de blev så igen, trots att jag sparat ut tålmodigt sedan maj månad och äntligen var nöjd. Men när jag väl får en idé så finns varken logik eller andra tankar med i spelet, då är det bara rakt fram med det jag har i huvudet för stunden och det slutar sällan bra.
Turligt nog har jag inte totalförstört mina ögonbryn än en gång, men det kommer ju definitivt ta lång tid att få tillbaks dem så som jag äntligen hade fått dem. Jag som var så nöjd... Fan är felet på mig egentligen? Åh, just det, det går ju inte att räkna upp ETT enda fel av alla tusen miljarder som finns. Äckel.

Every suburb looks the same, street by street house by house


Jag är inne i en ganska lugn period just nu. Jag har inte skurit eller bränt mig på nio dagar och endast haft tankar på det en gång. Tankar om andra destruktiva saker har funnits fyra gånger sedan jag blev utskriven, så det är väldigt lugnt med tanke på att jag varit hemma i en vecka nu. Dock kommer ju såna här perioder ibland och jag vet ju att jag om ett tag kommer sitta där med blod pulserandes ur mina vener och ha alldeles för mycket tabletter i kroppen igen. Det är bara så det är. Det är sån jag är.

Pengarna kommer inte förräns på torsdag och jag har bara en cigarett kvar. Fyra dagar rent tekniskt sett men fem dagar om man räknar så som jag gör för jag räknar varje ny dag efter när jag gått och lagt mig, undantag de dagar jag inte sover alls. Då säger jag att det är en ny dag runt fyra-fem på morgonen.
Saken är dock att jag redan lånat pengar utav syster till två paket cigg och jag kan inte begära att låna ännu mer. Ärligt talat så har jag inte råd att låna mer pengar heller, så jag får helt enkelt gå utan även om jag kommer få världens ångestattacker när jag går ut och jag kommer inte kunna röka bort min rastlöshet när jag är hemma och då och då faktiskt vill gå ut på balkongen om jag är modig, eller som jag fått göra på senare tid; röka inne fastän det är emot reglerna. Men jag vågar inte gå ut så jag undviker gärna att göra det mer än nödvändigt. Min socialfobi är mycket värre nu än den var förr och det är så himla jobbigt.
Jag ska till tandläkaren imorgon, har tid redan 08:40. Vet inte riktigt hur jag ska orka ta mig upp vid sju-tiden men jag måste för jag har tid hos tandspecialisten och den människan är tydligen bara på min tandläkarmottagning två gånger om året, så annars måste jag vänta ett halvår vilket jag inte gärna vill göra. Jag har två mjölktänder som jag inte kan tappa på naturlig väg eftersom det aldrig bildats några tänder under dem som vuxit upp och tagits deras plats, därför är teorin att dessa två tänder kan ramla ur någon gång i framtiden, men de kan även sitta kvar, det går inte att avgöra. Detta har lett till att jag under flera års tid har fått frågan om jag vill ta bort dessa mjölktänder och sätta dit implantat men jag har alltid sagt nej eftersom jag har sprutfobi och jag kan tänka mig att sprutor i munnen måste vara fruktansvärt! Men nu har jag dock bestämt mig för att ta tag i det bara för att få det ur vägen, däremot vet jag inte om det blir imorgon som själva proceduren blir gjord eller om det bara är ännu ett besök för att se vad de "ska göra". Jag bytte nämligen mottagning i somras eftersom min gamla slog igen, och de verkar lite veliga på denna så jag får helt enkelt se imorgon vad de säger.

Nu ska jag ta min sista cigarett, lyssna på Broder Daniel och dricka upp den tropiska drickan som syster hade med sig som fräter på tungan precis som surpulver.

Höst


Jag gillar faktiskt hösten. Alla färger blir mättade, precis som jag gillar, samtidigt som de färgstarka löven bildar en stark kontrast till det som är dämpat och grått. Det är fint, jag gillar kontraster.

Mamma sa igår att imorgon räknas det officiellt som höst. Nu går vi mot kallare grader, varmare kläder och snart är det Halloween. Jag älskar Halloween, men i år har jag dessvärre inga pengar till att göra något speciellt, varken ha någon utstyrsel eller gå på krogen. Jag och syster kanske kan hitta på något, göra en liten mysig övernattning eller något. Jag kan tänka mig att hon kommer vilja göra någonting som inkluderar:
1. Drinkar.
2. Det övernaturliga.
Ni förstår, min syster är helt tokig i det övernaturliga och brukar göra egna paranormala undersökningar på kyrkogårdar och sådant. Vi har alltid varit mycket för att hitta bevis på vad som kan tänkas finnas, men för min del blev det helt enkelt lite för mycket när jag faktiskt fick bevis, och det med råge. (Jag gick i sjuan och hade under ett par månaders tid varit väldigt mycket vid Bohus Fästning med mina vänner för att se om vi kunde få uppleva några "coola" saker i och med att fästningen är såpass gammal och varit med om en hel del.
Min grundskola låg på samma område, faktiskt till och med samma gräsplan som fästningen, ironiskt nog, och en dag när jag och mina vänner som vanligt besökte det gamla krutförrådets låsta dörr (det var ett galler som man ser igenom) får vi oss en rejäl överraskning då vi helt plötsligt hör två barn skratta och springa på de brädor som låg på marken inne i själva fästningen, bara en dryg meter ifrån oss, och vi såg även plankorna röra sig lätt i takt med fotstegen. Bara att där fanns inga barn.
..
Vi sprang det fortaste vi kunde därifrån. Halvvägs ner för backen vände jag mig om. Jag vet inte varför, men jag gjorde det. Det skulle jag inte gjort. Ett starkt grönt sken i någon slags stråle lös under en kort sekund bakom gallret när jag tittade bakåt. Jag sprang sista biten det fortaste jag förmodligen sprungit i hela mitt liv.)

Den här händelsen ledde till att jag blev så rädd att jag inte riktigt vågar gå in i det hela än en gång. Jag tycker fortfarande det är intressant, men jag är livrädd för att stöta på något ifrån "den andra sidan" eller vad man nu vill kalla det. Det finns fler historier i bagaget men det är just den här som verkligen skrämde mig och som fick mig att gå till att tro 100 % på det paranormala. Och inte med glädje, får jag tillägga. Jag sa alltid till mig själv när jag var barn att jag kommer aldrig tro på någonting här i världen förrän jag själv har någon erfarenhet utav det. Däremot tyckte jag det var coolt med övernaturliga fenomen och jag "hoppades de skulle vara sanna för det vore ju fränt" men när jag väl stod där face-to-face med det så önskade jag faktiskt att det bara var en dröm. Nu önskar jag att jag inte trodde, eller snarare; att jag inte visste.
Hur som helst; Halloween löser sig nog. Även om jag inte kommer ha någonting att göra så går det ju runt ändå, trots att det är den enda högtid som jag ser fram emot och tycker är rolig, även om den ju inte "officiellt" är ansedd att vara en högtid i Sverige men för många är den ju faktiskt det.

Tvätten är snart klar i torktumlaren och jag har hunnit diska och dammsuga medan maskinerna varit igång. Jag är täppt i näsan igen, vilket måste bero på min lägenhet för jag var blev helt fri från nästäppa på sjukhuset men hamnade direkt tillbaka dit när jag kom hem. Satans otyg.

Nu ska jag hämta tvätten. Se till att fira första höstdagen med en stor mugg te eller varm choklad imorgon. Det är gott.

Ej mina egna bilder.

En riktigt seg dag


Idag är en sån där oerhört seg dag då jag egentligen inte orkar göra någonting. Jag snoozade i en och en halv timme och gick till slut upp vid kvart över ett. Jag slängde skräp, bokade tvättid till imorgon vilket jag inte alls ser fram emot men jag måste verkligen tvätta så vad har jag för val? Hämtade posten och betalade in två räkningar som kommit.
Mina böcker jag beställde finns nu att hämta på ICA så jag får pallra mig dit någon dag och hämta dem. Jag kan ärligt talat säga att det inte lockar särskilt mycket att gå utanför dörren eftersom jag är så orkeslös och ändå aldrig kan se bra ut och då går jag bara där och skäms över hur ful jag är vilket gör att min paranoia bara blir tusen gånger värre än den kanske annars skulle varit.
Pengarna kommer in på torsdag så då kan jag passa på att hämta ut paketet med mina fina böcker eftersom jag ändå ska ut och handla med mamma. Förutom att vi inte gjort det de senaste två månaderna, men det gör vi nog nu tror jag. Ska även inhandla en födelsedagspresent till min mammas man som fyller år om två veckor. Det är så himla svårt att köpa presenter till folk tycker jag, det blir en sådan press på hela situationen, för tänk om de inte gillar det man köpt till dem? Vad vill de ens ha, vad behöver dem, vad gillar dem egentligen? Jag tycker att när det kommer till att köpa en present till någon, så är det faktiskt då det framkommer hur väl man känner personen. Har man lätt att hitta en present till den så vet man mycket om vad personen tycker om. Jag vet att mammas man gillar sprit, så jag får leta present på Systembolaget. Det låter som en plan tycker jag.

Jag gjorde om lite på designen här idag. Jag hade inget bättre för mig. Dock blir jag ju aldrig nöjd men det vet jag ju om, så de spelar egentligen ingen roll hur mycket jag fixar och trixar för det blir ändå aldrig precis som jag vill ha det. I ärlighetens namn vet jag inte ens hur jag vill ha det, jag får aldrig någon bild på hur det ska se ut, jag bara gör saker och ting efter hand som de dyker upp i huvudet. Vad ska man kalla det? Kreativ impuls, impulsiv kreativitet? Det sista låter lite finare.

Jag har varken ätit eller druckit något idag så jag tänkte ta mig en mugg te nu. Ha en fin fredagskväll allihop.

Passerar snart minnen ifrån gatan som aldrig kommer kunna kallas för "hem"


 



 
Jag har massor att göra nu framöver. Min handläggare på bistånd ringde upp idag och sa att hon får ju inte lova mig någonting eftersom det inte är hon som tar beslutet men hon sa såhär: "Det ska väl inte vara några förhinder såvitt jag kan se, men jag måste som sagt lämna in det här och återkomma. Jag kan dock nästintill garantera att du kan säga upp din lägenhet innan oktober för jag kommer att ringa dig innan september är slut."

Åh, det känns så bra. Så konstigt, annorlunda. Men jag är faktiskt väldigt glad, och tacksam. För en gångs skull går saker och ting inte i motvind utan i medvind. Jag frågade hur det blir om jag inte blir av med min lägenhet snabbt och hon sa att de brukar vara väldigt flexibla på boendet och håller min nya lägenhet utan att jag behöver betala dubbelhyra. Hur bra är inte det då? Får ju bara hoppas det blir så också så det inte blir någon plötslig ändring bara för att det råkar vara jag som kommer in i bilden.
Hon skulle även kolla upp vad hyran går på för det hade hon inte koll på i huvudet och sen lite andra småsaker. Jag ser fram emot detta, men jag vet dock inte riktigt hur jag ska ha råd med möbler bara. Jag behöver faktiskt nya möbler, det är ingen ny bekvämlighet jag tänker införskaffa mig för att det är kul. Min säng har jag haft sedan jag var elva år och madrassbottnen är trasig och sängen är liksom för liten för mig. Jag behöver en större säng nu när jag har två katter och dessutom rör på mig otroligt mycket medan jag sover. Det är inte så ovanligt att jag vaknar av att jag håller på att ramla ur sängen eller faktiskt dunsar ner på golvet. Sedan behöver jag ett nytt skrivbord och en riktig stol att sitta på. Har en otroligt obekväm pinnstol just nu så det är inget vidare roligt. Sen måste jag ha sängkläder, handdukar och nya kuddar och nytt täcke. Innan lillskvimpen var kastrerad kissade han i sängen och förstörde alla sängkläder och även kuddar och täcke. Handdukarna jag har är ofräscha och det är ju faktiskt någonting som man får byta ut successivt oavsett. Men vart ska jag få flera flera tusen kronor ifrån? Jag får ju i och för sig tillbaka depositionsavgiften när jag flyttar härifrån men det är ju bara 3650kr. Det är en bit på vägen men det saknas ändå en stor summa pengar för att jag ska ha råd med allt, och då kollar jag ju givetvis på varor inom min prisklass.
Det får lösa sig på något vis. Jag får ta en bit i taget, pengar växer inte på träd och det har dem aldrig gjort. Förutom det faktum att sedlar är gjorda utav papper som i sin tur faktiskt är gjorda utav träd men ja...

Jag har suttit och gjort collage på hur jag vill ha min lägenhet och bilderna här i inlägget är ifrån några utav de bilder/texter jag ska sätta upp på väggarna sen. Det kommer bli superfint!

Flytt?


Jag är lite kluven men samtidigt glad, fast jag är rädd för att vara glad över det här, för om jag har fel så kommer jag bara bli så otroligt jävla ledsen.
 
Det var möte med biståndshandläggaren idag angående psykiatriskt gruppboende. Jag tror till 99% att de idag på mötet sa att jag kommer att få flytta till det boende här i stan som jag tyckter bäst om, och de sa att det var ingen kö just nu och de hade lediga lägenheter (hur sjukt är inte det sammanträffandet om man jämför med förra året då när jag påbörjade min ansökan fick höra att man aldrig kan veta hur lång kön är och det kan ta flera år innan man kan få flytta in?) Men samtidigt så var jag så uppstressad av antalet människor i rummet att jag hade lite svårt att koncentrera mig på det som sades, och trots att jag hade mamma med mig och att hon följde med mig hem efter så kunde inte någon utav oss komma fram till om det var ett hundra procent rakt; Ja, du får flytta och det blir om ett par veckor, eller om det var såhär biståndshandläggaren menade: "Jag hör av mig om ett par veckor med beslut om det blir flytt eller inte."

Anledningen till att det är väldigt svårt att avgöra utifall det är ja eller nej, eller alltså det blev ju ett ja, fast... ändå... nej? Åh, jag vet inte!
Mötet gick såg i korthet ut såhär:
Biståndshandläggaren Marie var där och höll i mötet. Hon hade med sig psykiatrigruppboendets enhetschef samt en annan kvinna som arbetar på boendet. Från min sida var det min psykolog och sjuksköterskan, som kommer att vara den som sköter kontakten mellan psykiatrin och boendet, och så var min mamma med.
Marie ställde lite frågor till min psykolog om hur vi jobbar, eller snarare tänker jobba, i och med att vi endast träffats omkring sju gånger på grund av byte av mottagning och mitt försämrade mående som gjort att jag har fått ställa in så mycket den senaste tiden.

En väldigt konstig sak dock, tycker jag, är att personalen på boendet inte verkar ha någon erfarenhet av psykisk ohälsa. Under mötet pratade sjuksköterskan med personalen från boendet om att "som vanligt kommer Eliana kunna ringa till mobila teamet vid behov och de kommer ha möjlighet att komma hem till henne precis som vanligt. Och det är samma sak med er, om ni märker att hon mår dåligt kan ni alltid ringa dem och få stöd. Det kan vara bra för er att veta det också, att de finns för er också och inte bara för henne."
Jag tyckte det lät väldigt konstigt rentutav. Borde inte personal på ett boende för personer med psykisk ohälsa ha någorlunda erfarenhet av just psykisk ohälsa? Vad är liksom vitsen med psykiatriboenden om de inte kan hantera när man mår dåligt? Varför ska man behöva ringa mobila teamet när man bor på ett särskilt boende? Är man inte där för att får lite utav det stödet man saknar?

Sjuksköterskan förklarade även att jag själv ska ansvara för mina mediciner, vilket gjorde mig otroligt glad och ganska så rejält förvånad.

Sedan skulle tydligen min psykolog komma till boendet och ha "handläggning". Personalen är inte vana att hantera självskada så min psykolog ska gå igenom med dem lite grundläggande faktan och sådant. Jag antar att det var så, jag förstod inte riktigt. Jag hade aldrig hört ordet "handläggning" förut så jag fick fråga min psykolog vad det betydde för i samtalet hon förde tillsammans med Marie pratade hon om att ha med mig i rummet när hon skulle göra detta, eller ha mitt samtyckte till det, så därför frågade jag vad ordet betydde. Jag är inte ens säker på om det var "handläggning" som var det rätta ordet för jag var ganska tankspridd under mötet, det var mycket att ta in plus mycket ångest på grund av mycket folk, så det var inte så lätt att komma ihåg allt.

Mamma frågade personalen som var med från boendet om det var lång kö, och båda utbrast högt i kör: "Nä-ääh!"
Så det var ju väldigt tydligt då att det inte var någon kö alls, om man nu ska tolka deras tonfall.
Strax innan mötet var slut frågade jag enhetschefen för boendet ifall man får måla om sin lägenhet. Hon svarade såhär: "Den lägenheten som är tänkt till dig kommer renoveras ganska rejält så det får du ta upp med Eidar i så fall."
Eidar är bostadsbolaget som äger hyreshusen som bistånd använder till psykiatrigruppboende.
Kvinnorna ifrån boendet frågade om hur lång uppsägningstid jag har på min lägenhet, hur man kan ordna det och allt som allt lät det ju som att det klappat och klart helt bestämt att jag ska få flytta.
 

Mötet avslutades med att vi bestämde att vi ska ha ett möte igen om ett halvår, och då kunde jag inte undgå att ställa frågan: "Är det alltså tänkt att jag ska ha flyttat tills dess då eller ska det vara ännu ett möte där vi bara planerar inför en eventuell flytt?"
Marie svarade att jag ska ha flyttat tills dess och att vi helt enkelt ska följa upp hur det fungerar med boendet. Innan vi gick sa Marie: "Ja, då har jag allt jag behöver. Då återkommer jag om ett par veckor efter att jag pratat med min chef och så ringer jag dig, Eliana."
Jag var tvungen att få veta, så jag frågade: "Men alltså hur... hurpass säkert är det nu att jag kommer få flytta då?"
Marie: "Det är väl i stort sett redan bestämt, men som sagt är det inte jag som fattar besluten."

Jag kom hem och började grubbla. Ringde till Marie och frågade än en gång, och sa att jag måste ha ett ungefärligt svar eftersom jag måste veta om jag behöver säga upp min lägenhet eller inte och isåfall göra det så fort som möjligt. Jag tycker allt var klart fram till den punkten hon nämnde att hon skulle höra av sig "om ett par veckor." Den biten förvirrar mig, och jag har ju tre månaders uppsägningstid vilket innebär att jag kan få betala dubbelhyra fram till december om jag inte blir av med denna lägenheten tidigare. Det är ju säkert inga problem så fort som bostäderna går åt här, och jag kan nog få ner uppsägningstiden till en månad direkt med lite tur, och sedan går det nog inte så lång tid innan någon blir intresserad utav lägenheten. Men jag måste ju veta så att jag kan sätta igång med sådana grejer, och liksom fylla i nya uppgifter till Försäkringskassan, börja packa och fixa allt sådant viktigt. Det är ju dumt att göra det och sedan visar det sig att det var falskt alarm, det blev ingen lägenhet. Jättekul, liksom...
 
Marie hade gått hem för dagen så jag pratade in ett meddelande på hennes röstbrevlåda. Jag hoppas hon ringer imorgon så att jag kan få ett svar. Då fixar jag med uppsägning redan imorgon och sen bokar jag in en dag med mamma som vi åker och tittar på IKEA.
Just nu skulle jag behöva sisådär 10 000kr extra eftersom jag behöver möbler och sängkläder, galgar, handdukar och allt sådant där. I och med att jag haft mina 26 kvadrat i tre och ett halvt år så är de enda möbler jag har min säng, mitt lilla trasiga skrivbord, en stol, ett barbord och två barstolar samt två hyllor och en ranglig garderob som tillhör lägenheten. Om den gör det rent standardmässigt vet jag inte, den var här när jag flyttade in i alla fall. Men den är sönder och faller ihop titt som tätt. Inte så jätteskoj.

Har skrivit en inköpslista på vad för möbler och andra saker jag behöver inför en flytt. Ska göra världens finaste sovrum med spetsgardiner runt hela sängen och en självlysande stjärnhimmel,  superfina bilder och tavlor på väggarna och så ska jag se till att köpa en gitarrhängare till min fina bas så den kommer ut ur fodralet lite. Åh, hoppas jag får något vettigt svar. Under hela mötet lät ju som om det vore bestämt att jag ska få flytta dit och att de redan har en lägenhet åt mig, fram tills Marie nämnde det där med att hon hör av sig om ett par veckor. Ja, vi får se helt enkelt men jag tror nog det kan se rätt bra ut på flytt fronten. Då gör jag såhär till min gamla lägenhet:

Vi avslutar sagan snart. Har du några lögner kvar att pudra dina svar?


De finaste låtarna ur min finaste spellista med de allra sorgligaste melodier spelas och jag sitter här hälften tankspridd, hälften helt tom. Det är lite som ett slags filter lagt sig över tankarna jag har; de finns där men de når inte hela vägen fram. 
 
På ett sätt är det väldigt skönt att ha perioder då jag inte kan tänka så mycket, eftersom jag normalt sett har en överaktiv hjärna som tänker på precis allt och inget. Allt som hänt, varför det hände, hur det hände, vad som kunde gjorts annorlunda, vad som inte hänt, varför det inte hänt, vad som kan hända, hur det kan hända, hur det inte kan hända. Det gäller inte bara mina personliga tankar utan jag tänker såhär om precis allt. Jag analysar varje liten tanke som dyker upp i huvudet och det är otroligt jobbigt, men jag måste för annars blir jag galen, tanken vägrar ge sig av och jag måste tänka ut ett svar på eventuella frågor. Har jag t.ex en tanke på något helt onödigt, som kanske en björn, så börjar tankarna gå över till frågor om allt som kan tänkas finnas om björnar. Hur många olika sorters björnar finns det? Vart i världen förekommer det flest björnar? Hur länge lever en björn? Kan jag då inte svaren på alla frågor som min hjärna så envist besväras med att ställa så måste jag söka reda på det. Jag spenderar väldigt mycket tid framför Google just för att min hjärna är så jobbig och inte kan låta mig vara som en vanlig människa som bara kan ignorera sina tankar istället för att bli plågad av dem.
 
Om jag är ute i en affär och de spelar en låt som jag känner igen men inte kommer på vilken artist/grupp det är och vad låten heter, så blir jag helt galen. Jag får ångestattacker som gör att jag utbrister högljudda klagoljud och inte kan stå still samtidigt som jag nynnar med i låten och försöker på så vis få information eftersom de flesta låtar har sin titel med i refrängen, men om det fortfarande inte går eller om ljudet är såpass lågt att man inte kan urskilja orden så blir jag istället arg och skulle kunna slå sönder hela butiken. Min hjärna är ett helvete att leva med redan som det är med allt annat, men sedan finns det ju saker som dessa tvångstankar (det borde klassas som det, tycker jag) som gör det hela tusen gånger värre.
Nu ikväll har jag ju dock ganska så lugnt just på tankefronten, men istället känner jag mig nästan för tom. Jag känner liksom inte direkt någonting och de enda tankar jag har är orden jag läser högt för mig själv i huvudet medan jag skriver. Sådana här kvällar kan i många fall leda till att jag tar tabletter och dricker, om jag har någon alkohol hemma, bara för att få känna något. På ett vis är det ganska bra, för då utgår man ifrån läget att inte känna någonting, och det borde väl på ett vis vara bättre än att utgå ifrån att må fruktansvärt dåligt? Jag vet inte, men jag inbillar mig att om man mår jättedåligt och försöker kväva smärtan med piller och sprit så är det mer "fel" än om man utgår ifrån att inte känna någonting och sedan tar något för att känna sig bättre. Förstår ni? Vi kan ta en metafor: när man ska måla en tavla, så om man utgår ifrån ett blankt papper så kan man måla fram vad som helst, men utgår man ifrån ett svart papper så blir tavlan oftast ganska så konstig. Däremot kan man på det vita pappret även måla dit dåliga saker, men man har mer att utgå ifrån när man startar på en blank sida än på en svart.
Jag kan ju dock inte egentligen ta några större mängder tabletter idag eftersom jag ska på möte imorgon, men hade det inte varit för att det var ett viktigt möte så hade jag antagligen tagit ett par stycken utöver dagsdosen.
På tal om det; jag har ju inte tagit min Topimax idag. Nåväl, jag ska ju ändå ta mina Imovane sen så jag kan lika gärna ta Topimaxen då. Jag är inte så noga med att ta mediciner på speciella klockslag.

Jag ska fortsätta lyssna på Team Building av Kent nu. Min spellista är superfin.

Systerdag och GBG drömmar


Idag kom syster hem till mig. Hon hade köpt med sig pastasallad till oss, sån där man plockar ihop själv i butik, samt tropisk dricka och kanelbullar.
Vi hade det trevligt och vi filmade en liten video tillsammans, men jag är tveksam till huruvida jag ska lägga upp den någon dag eller inte, den blev ganska så stel och tråkig. Vi får se helt enkelt.

Det regnade idag och termometern visade endast på 16 grader. Det blev på med en ful tjock ylletröja som sticks så in i bomben, men har man en skjorta under så känns det inte, samt världens mest slaffsiga outfit överhuvudtaget. Precis som vanligt. Det är så min stil ser ut, den ser väldigt laid back ut och det är den också, men jag spenderar ändå en hel del tid med att välja ut vad jag ska ha på mig när jag väl ska iväg.

Förövrigt så längtar jag så otroligt mycket efter att få åka till Göteborg. Jag saknar min fina hemstad, jag behöver andas in storstadsluft, höra spårvagnspling och traska längs gatorna som stal Berggrens ungdom.
Det sorgliga är att jag varken har pengar eller sällskap till finaste staden. Det får vänta, även om jag känner en sådan enorm saknad efter hemtrakterna. Detta är faktiskt det första året någonsin som jag inte åkt till Göteborg en enda gång, undantag för att besöka mormor. Jag har inte haft pengar till resa/nöje, och jag har inte haft någon att umgås med. Då är det inte så roligt att åka, oavsett hur fin staden är och oavsett hurpass mycket bättre man faktiskt känner sig så fort tåget närmar sig centralstationen. Göteborg förblir alltid min stad.

Hemma igen


Jag är hemma nu. Det känns otroligt skönt.
Jag har hämtat ut min Topimax och jag hade även av någon konstig anledning fått uskrivet en flaska Theralen. Jaha, där ser man. Det smakar ju inget vidare gott men jag tar gärna emot extra preparat.

Mamma kom och hämtade mig och insisterade på att åka till MAXI och handla lite åt mig eftersom jag har tomt i kylen. Jag sa att det inte behövdes men hon envisades och sa att "Något måste du ju ha."
När jag kom hem fick jag nästan en chock. Det låg små sönderrivna bitar av hushållspapper precis överallt. Överallt! Ingen överdrift! Blev hysterisk och tänkte inte alls på att jag hade kylvaror som skulle in i kylskåpet utan jag började plocka upp och städa som en galning medan jag var uppstressad över skicket på mitt hem. Jag avskyr när det är stökigt och jag hade absolut inte förväntat mig en sådan här syn när jag kom hem.
Mamma plockade in maten i kylsskåpet och frysen medan jag plockade upp alla miljoner pappersbitar och sedan åkte hon hem. Jag packade upp mina saker som jag haft med mig till sjukhuset och sedan tog jag tag i att diska och dammsuga. Det var ju ändå fem dagar sedan jag blev inlagd, så det behövdes städas.

Katterna fick mat, fräscht vatten, rengjord kattlåda och massor av gos. Sedan tog jag mig en skål yoghurt med en skivad banan och såg på Kick Ass 2. Den hade dock kinesisk text så det störde mig ganska så rejält och sen var den inte alls lika intressant som första filmen. Det är ju inte min favoritgenre heller men det är kul att analysera effekterna.

Jag har faktiskt inte hunnit göra så mycket mer, jag såg nyligen klart på filmen så nu blir det en runda på nätet.
Idag är jag fruktansvärt trött och jag har sovit hela dagen framtills att jag blev utskriven. Usch så segt.

Ha en fin kväll.

Sorgsen i själen


 Jag ska försöka sova nu.
Mår inte alls bra, vill bara krypa ihop och lyssna på min musikmapp med de sorgligaste låtarna jag har. Ska göra det så fort jag lagt mig i sängen.

Jag hoppas jag kommer hem imorgon. Jag behöver det. Jag måste ha mitt eget, mitt hem, mina katter, mina saker. Mina rutiner.

Vet inte om det är ångest, för det känns inte riktigt som det, det känns mest ihåligt och sorgset fast inte på ett "jag måste gråta" sätt. Snälla låt mig få komma hem imorgon. Jag vill bara hem.

Videoplaner


 Någon gång i veckan tänkte jag försöka mig på att göra en ny video.
Jag ska göra mitt bästa för att den ska se bra ut, men min digitalkamera hemma är väldigt jobbig då batterierna laddar ur efter inte ens fem minuter, utan överdrift. Men jag ska försöka i alla fall, på något vis kanske det löser sig.

Jag hittade en lista med lite frågor på Tumblr, som är lite om allt möjligt om en själv. Jag tänkte ändra några frågor, ta bort ett par stycken och lägga till ett par andra för att det inte ska bli sådär helt rakt av, och jag hoppas det kan bli underhållande att titta på.

Jag ska verkligen försöka mitt bästa för att spara ihop pengar till en systemkamera som både tar fina bilder och kan filma. Jag saknar att kunna ha en kamera nära tillhands, för man vet ju aldrig när man kan stöta på något som är spännande eller minnesvärt. Det lär ju dock dröja ett tag, om jag inte tar på avbetalning. Men jag har redan stora skulder på avbetalning för andra saker så jag vill gärna inte lägga till ännu mer, det blir väldigt mycket pengar i slutändan.

Nu ska jag ta en kik på frågorna och fixa till dem så de blir bra. Vi hörs.

Förhoppningar om utskrivning och lägenhetsjakt


Imorgon ska jag ha läkarsamtal och jag hoppas det blir utskrivning. Jag saknar mina katter mer än jag kan beskriva och jag vill hem och städa och bara ha det vanligt igen.

Jag håller fortfarande på att söka lägenhet och i förrgår gjorde jag en intresseanmälan på en lägenhet här i stan som verkar väldigt fin. Bra område som är väldigt populärt, 65 kvadrat, tre rum och kök (det är egentligen för stort så sett, men det finns bara tre lediga lägenheter i hela stan just nu och jag klarar inte av att bo kvar i min lägenhet längre så jag behöver flytta och med ett extra rum kan både katterna och jag ha det till något användbart, har ett par idéer redan.) Den kostar bara 1200 kr mer i hyra än vad min nuvarande lägenhet går på, vilket är ganska så sjukt då min lägenhet är 26 kvadrat och så otroligt illa däran, så denna jag sökt är ju rena kapet.

Det finns dock ett par problem med denna lägenhet, och det första är: Jag lär med 99,999999% inte ens få gå på visning med tanke på bostadsbristen och hur många som söker lägenhet. Jag har ju en hel del köpoäng men jag har sökt lägenhet i tre år nu och jag har bara fått erbjudande om visning en enda gång.
Problemen nummer två: Det är inflyttning den första oktober och sista anmälningsdagen för intresse är idag, vilket betyder att de går igenom ansökningarna imorgon eller på tisdag, och då är det alltså bara tre veckor kvar tills inflyttningsdatum och under den korta tiden ska folk hinna gå på visning, avgöra om de är intresserade samt då vänta på besked ifrån fastighetsförmedlingen om de får lägenheten eller inte. Det jobbiga här blir då att man måste säga upp sin egen lägenhet direkt, och det kan vara lite problematiskt i och med att man dels har uppsägningstid (jag har tre månader, men så som folk flyttar in och ut i mitt område är det nog inga problem att bli av med lägenheten fort), men framförallt blir det jobbigast att behöva vänta på besked om man nu får lägenheten eller inte. I och med den korta tid man har på sig blir det hela väldigt kaos. Sen måste man ansöka om nytt bostadstillägg och sådant också.
Men eftersom jag är såpass säker på att jag inte ens kommer få titta på lägenheten känns det väldigt långt bort att behöva planera inför dessa potentiella stressmoment. Men det hade varit underbart att få den, faktiskt.

Jag ska ju ha möte på onsdag med biståndsenheten angående psykiatriskt gruppboende, men även om de nu säger att jag får skrivas in i kön, så kan det ju ta hur lång tid som helst innan det finns en ledig lägenhet för mig att flytta till. Även om det bara skulle stå en person före mig i kön så kanske det inte är någon på boendet som flyttar på ett halvår, ett år, eller ännu längre, och sedan får personen i kön den lägenheten och så får jag vänta på att någon annan ska flytta. Det hela kan ta mängder av tid och jag har inte så lång tid, så jag letar helt enkelt lägenhet vid sidan om, för just nu struntar jag faktiskt i psykiatrin och får jag nu en lägenhet som jag själv sökt, så tar jag den och ringer till bistånd och säger att jag inte vill flytta till gruppboende.

Anledningen till att jag ens från början skulle flytta till ett psykiatrigruppboende är för att jag inte anses vara tillräckligt stabil för att klara av att leva helt på egen hand. Därför tycktes det att en egen lägenhet i ett område med en baslägenhet med dygnet-runt personal vore det bästa man kunde göra utav situationen. Helst ville de att jag skulle bo på ett behandlingshem men i och med att jag har katterna så går det inte, och dessutom vägrar jag bo på ett behandlingshem oavsett.
Dock är inte bistånd lika säkra som psykiatrin om gruppboende så därför har det blivit en väldigt utdragen procedur där det efter flera månader inte ens fastställts om jag får ställa mig i kö. Det enda jag får höra är "vi får prata mer om det här tillsammans med alla inblandade så vi kan se att alla är på samma plan och vara säkra på att ett boende är det bästa för dig, eller om det finns någon annan social insats som kan hjälpa."
Det är precis exakt vad jag får höra varje gång min handläggare ringer. Aldrig något annat. Men nu har vi bokad tid på onsdag och då antar jag att vi kommer komma fram till något, äntligen. Men jag vill ärligt talat inte bo någonstans där jag kanske inte får sköta mina mediciner själv, eller där jag måste göra vissa saker i en viss ordning eller så. Jag har mina egna regler som jag följer och jag klarar inte av att följa någon annans.
Därför vore det bra om jag kunde få napp på en fin tvåa med egen balkong snart. Eller om denna trea jag nu anmält intresse för kunde på något magiskt sätt bli min och att allting ordnade sig med både tidsramen och pengar. Då hade jag kunnat använda det extra rummet som kontor och studio. Åh, jag kan se det framför mig. Nej, nu får jag ångest. Varje gång jag vill ha något som jag inte kan få så får jag ångestliknande abstinens och blir nästan gråtfärdig.

Men det är bara att fortsätta leta. Trots bostadsbrist så dyker det ändå upp någon lägenhet då och då, och någon gång måste jag väl ändå ha turen på min sida också?

...


Det svartnade för ögonen


Jag skulle åka hem en stund idag för att hämta mer kläder, men efter några få minuter vid busshållplatsen blev jag kraftigt illamående, jätteyr och det såg ut som jag hade en halvtransparent svart plastfilm för ögonen. Jag trodde jag skulle spy och svimma när som helst så jag fick snabbt sätta mig på trottoaren.
Jag mådde så illa att jag knappt kunde andas, men jag ställde mig upp trots att jag höll på att ramla ihop och jag började gå tillbaka mot huvudentrén. På vägen dit fick jag hela tiden luta mig mot olika saker för att inte ramla.
När jag kommit in till sjukhuset igen var jag tvungen att sätta mig igen. Allting snurrade och jag kunde nu inte se någonting alls. Det var bara svart.
Jag tänkte att någon vid informationsdisken kunde ringa till avdelningen och be någon hämta mig eftersom jag inte kunde klara mig så bra på egen hand i det här tillståndet, men givetvis var det stängt nu när det är helg.

Efter en liten stund fick jag göra mitt bästa för att ta mig genom sjukhuset och upp till femte våningen igen. När jag kom fram till dörren och ringde på signalklockan föll jag nästan ihop.
En av sjuksköterskorna skyndade snabbt och frågade genast, och ganska ilsket, om jag tagit någonting. "Vad har du gjort, har du tagit någonting?! Du är helt vit i ansiktet!" sa hon med sitt irriterade tonfall.
Jag hade lite svårt att prata för jag var så otroligt yr men jag svarade att jag inte tagit någonting utan att jag bara blev såhär helt plötsligt. Hon hjälpte mig till mitt rum och där frågade hon ytterligare säkert sju gånger om jag tagit någonting och tillslut blev jag så irriterad att jag röt ett starkt nej åt henne, eftersom varje gång jag svarade nej så frågade hon: "Är du säker?" och jag tycker hon borde förstått efter de första tre gångerna att jag inte tagit någonting och att jag faktiskt borde vetat om det om jag nu hade tagit någonting. Liksom skulle jag sagt: "Nej jag är lite osäker, jag kanske tog någonting, jag vet inte" eller vadå?

De tog blodtryck på mig och det visade på 60/80 vilket tydligen var lågt. De sa att det antagligen var den nya medicinen, alltså Topimax. Yrsel och illamående är en vanlig biverkan, men jag hade aldrig förväntat mig att känna av dem redan dagen efter jag tagit min första dos.
Ikväll ska jag få halva dosen istället och hoppas på det bättre. Jag är otroligt trött idag, eftersom jag hade svårt att sova. Jag blev inte alls trött inatt så vid halv två fick jag be om något extra att sova på men fick bara 1ml Theralen, så jag var vaken ett bra tag. Har sovit ett par timmar nu under dagen och jag hoppas jag kan få sova någorlunda okej inatt.

Om ca 45 minuter är det kvällsfika. Jag tänker inte äta men jag behöver något att dricka i alla fall. Jag kan inte äta sådant som andra rört vid (smörgås) och jag äter inte filmjölk. Dessutom har jag redan ätit idag, även om det inte var direkt mycket alls eftersom det var vidrig mat som jag inte klarar av. Men det är bara bra, jag behöver inte mer fett på kroppen.

Topimax biverkningar - inte så... roliga.


Mycket vanliga (>1/10)

Allmänna: Trötthet.

GI: Illamående, diarré.

Immunol.: Nasofaryngit*.

Neurol.: Parestesi, somnolens, yrsel.

Psyk.: Depression.

Övriga: Viktminskning.


Vanliga (1/10 - 1/100)

Allmänna: Pyrexi, asteni, irritabilitet, gångrubbning, känsla av att vara onormal, sjukdomskänsla.

Blod: Anemi.

GI: Kräkningar, förstoppning, övre buksmärta, dyspepsi, buksmärta, muntorrhet, magobehag, oral parestesi, gastrit, bukobehag.

Hud: Alopeci, hudutslag, klåda.

Immunol.: Överkänslighet.

Luftvägar: Dyspné, näsblödning, nästäppa, rinorré.

Metabol.: Anorexi, minskad aptit.

Muskuloskel.: Artralgi, muskelkramper, myalgi, muskelryckningar, muskelsvaghet, muskuloskeletal bröstsmärta.

Neurol.: Störd uppmärksamhet, minnesförsämring, amnesi, kognitiv störning, mental försämring, försämrade psykomotoriska färdigheter, kramper, onormal koordination, tremor, letargi, hypestesi, nystagmus, smakrubbning, balansrubbning, dysartri, intensionstremor, sedering.

Psyk.: Bradyfreni (långsamma förstånds och känslomässiga funktioner), insomni, expressiv språkstörning, ångest, förvirringstillstånd, desorientering, aggression, humörförändring, agitation, humörsvängningar, nedstämdhet, vrede, onormalt beteende.

Urogenital.: Njursten, pollakisuri, dysuri.

Ögon: Dimsyn, diplopi, synstörning.

Öron: Vertigo, tinnitus, öronvärk.

Övriga: Viktökning*.


Mindre
vanliga (1/100 -
1/1000)

Allmänna: Hypertermi, törst, influensaliknande sjukdom*, tröghet, perifer kyla, berusningskänsla, nervositet.

Blod: Leukopeni, trombocytopeni, lymfadenopati, eosinofili.

Cirk.: Bradykardi, sinus bradykardi, palpitationer. Hypotension, ortostatisk hypotension, rodnad, värmevallning.

GI: Pankreatit, flatulens, gastroesofagal refluxsjukdom, nedre buksmärta, oral hypestesi, gingival blödning, uppspänd buk, epigastriskt obehag, öm buk, salivhypersekretion, oral smärta, dålig andedräkt, glossodyni.

Hud: Anhidros, facial hypestesi, urtikaria, erytem, generell klåda, makulära utslag, hudmissfärgningar, allergisk dermatit, svullet ansikte.

Luftvägar: Ansträngningsdyspné, paranasal sinushypersekretion, dysfoni.

Muskuloskel.: Ledsvullnad*, muskuloskeletal stelhet, flanksmärta, muskeltrötthet.

Metabol.: Metabolisk acidos, hypokalemi, ökad aptit, polydipsi.

Neurol.: Minskad medvetandegrad, grand mal-anfall, defekt synfält, komplexa partiella anfall, talstörning, psykomotorisk hyperaktivitet, synkope, sensorisk störning, dregling, hypersomni, afasi, repetitivt tal, hypokinesi, dyskinesi, postural yrsel, dålig sömnkvalitet, brännande känsla, sensorisk förlust, felaktig luktförnimmelse, cerebellärt syndrom, dysestesi, nedsatt smakförnimmelse, stupor, klumpighet, aura, förlorad smakförnimmelse, dysgrafi, dysfasi, perifer neuropati, presynkope, dystoni, myrkrypningar.

Psyk.: Självmordstankar, självmordsförsök, hallucination, psykotisk störning, hörselhallucination, synhallucination, apati, avsaknad av spontant tal, sömnstörning, affektlabilitet, minskad libido, rastlöshet, gråt, dysfemi, euforisk sinnesstämning, paranoia, perseveration, panikattack, gråtmildhet, lässtörning, insomningssvårigheter, flack affekt, onormalt tänkande, förlust av libido, håglöshet, svårigheter att vidmakthålla sömnen, distraherbarhet, för tidigt uppvaknande, panikreaktion, förhöjd sinnesstämning.

Urogenital.: Urinsten, urininkontinens, hematuri, inkontinens, miktionsträngningar, njurkolik, njursmärta.

Ögon: Minskad synskärpa, skotom, myopi*, onormal känsla i ögonen*, torra ögon, fotofobi, blefarospasm, ökad tårproduktion, fotopsi, mydriasis, presbyopi.

Öron: Dövhet, ensidig dövhet, neurosensorisk dövhet, obehag i öronen, försämrad hörsel.

Övriga: Förekomst av kristaller i urin, onormalt tandemgångtest, minskat antal vita blodkroppar. Inlärningssvårigheter. Erektil dysfunktion, sexuell dysfunktion.


Sällsynta
(1/1000 - 1/10000)

Allmänna: Ansiktsödem, kalcinos.

Blod: Neutropeni*.

Cirk.: Raynauds fenomen.

Hud: Stevens-Johnsons syndrom*, erythema multiforme*, onormal hudlukt, periorbitalt ödem*, lokal urtikaria.

Lever: Hepatit, leversvikt.

Metabol.: Hyperkloremisk acidos.

Muskuloskel.: Extremitetsobehag*.

Neurol.: Apraxi, sömnstörning vid dygnsrytmstörning, hyperestesi, nedsatt luktförmåga, avsaknad av luktsinne, essentiell tremor, akinesi, okänslighet för stimuli.

Psyk.: Mani, panik-syndrom, känsla av förtvivlan*, hypomani.

Urogenital.: Uretärsten, renal tubulär acidos*.

Ögon: Ensidig blindhet, övergående blindhet, glaukom, ackommodationsstörning, förändrat djupseende, flimmerskotom, ögonlocksödem*, nattblindhet, amblyopi.

Övriga: Minskat blodbikarbonat.

Egen utevistelse vlogg



Jag måste bara skapa lite rättvisa genom att konstatera att jag inte har någon kamera på framsidan av min mobil, därav kan jag inte se vad som kommer i bild medan jag filmar, vilket leder till konstiga vinklar.
Under redigeringen blev det en del strul med både bild och ljud så jag ber om ursäkt för en kass kvalitét över lag. Mobilkamera utan en aning om vart man filmar + dåligt redigeringsprogram + en dator som hänger sig titt som tätt + dåligt innehåll. Förlåt. Ska försöka göra en bättre videoblogg nästa gång.

Och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn


Idag har jag sex stycken nya skärsår. Sammanlagt med gårdagens har jag kanske omkring 50 sår nu. Dessutom fyra brännsår som alla är i små vätskefyllda bubblor. Jag har även en svullen högerknoge som är alldeles lila.

Jag fick en rejäl ångestattack och bad sjuksköterskan om Stesolid, men min idiotiska läkare har fortfarande inte skrivit in den i min medicinlista, trots att det ska stå sen flera månader tillbaka och det som tippade kanonen ner i havet var det att jag för två veckor sedan var inlagd på en annan avdelning och hade exakt samma problem att jag inte fick någon Stesolid för att den inte står i listan och kontaktade min läkare och frågade varför hon inte skrivit in den ännu och sedan när jag blev utskriven så ringde jag igen och nu hade jag fortfarande inte fått inskrivet den.
Sjuksköterskan kollade upp det i läkarens anteckningar den gången och såg att det stämde så då kunde jag få när jag behövde, men denna gång hade de inte "tid" att kolla upp det, eller ens ringa mottagningen, så jag blev hysteriskt upprörd och arg. Sprang till mitt rum och slog på ena väggen det hårdaste jag kunde tills jag tappade känseln helt. Trots att det måste hörts ut väldigt tydligt så kom inte en enda ur personalen och frågade hur det var med mig. Jag hade ju precis bett om ångestdämpande och nu slog jag sönder min näve i väggen, och de bryr sig inte.

Jag ringde psykosmottagningen och krävde att få prata med min läkare och fråga vad fan hon håller på med. Sekreteraren var dryg och sa att jag får prata med min psykolog. Hon bad om mitt nummer men min psykolog har redan det, men sekreteraren lyssnade inte utan insisterade på att jag skulle rabbla upp det. Med ett argt, ångestfyllt tonfall gav jag mitt nummer men hon hörde inte så jag fick säga tydligast möjligt vilket bara gjorde mig ännu mer irriterad.
Ångesten var så kraftig att jag trodde jag skulle dö, hjärnan skrev instinktivt efter smärta så jag rotade fram mitt medsmugglade rakblad och låste in mig på toaletten närmast rummet.
Jag skar mellanstora sår, som rent tekniskt sett hade behövt sys, men jag ville inte någonting, jag ville bara få utlopp för mina känslor och lugna mig lite.
Det var en stor blodpöl under mig och det tog mig en väldigt lång tid att städa upp allt. Sammanlagt torkade jag upp och tvättade golvet i säkert en kvart. Ingen hade märkt att jag låst in mig i nu ca tjugo minuter.
Så fort jag torkat upp allt blod så droppade det nytt, vilket givetvis drog ut på tiden. Tillslut lyckades jag dra på mig mina leggins igen fastän det gjorde ont men det tryckte åt lite mot såren så blodet inte rann ner under fötterna lika fort i alla fall. Mina strumpor var helt nerblodade så jag fick ta av mig dem och tvätta rent fötterna i handfatet. När allt var klart och det inte fanns några bevis kvar gick jag ut ur toaletten och in till mitt rum. Mina leggins hade blod utanför längs med benen och det var ganska uppenbart att jag precis skurit mig. Men jag sa ingenting utan la mina strumpor i handfatet, bytte till ett par nya och sedan satte jag mig vid datorn.

En av vårdarna kom in till mitt rum och lade märke till mina blodiga leggins, suckade men sa inte så mycket. Hon gick och hämtade vagnen med omläggningstillbehör och var väldigt dryg när hon tejpade ihop mina sår.
En sak jag lagt märke till som är skillnad mot vuxen och ungdomspsyk, är att på ungdomspsyk får man alltid åka och sy när det behövs, men på vuxenpsyk tejpar de alltid såren, även om de glipar för mycket för att kunna hållas ihop av ett par tejpbitar. Jag satt och tänkte på hur dum denna sjuksköterskan var som satte på tejp när såren gled upp igen så fort hon satt fast stripsen. Ändå fortsatte hon.
Sedan började hon disskutera varför jag gjorde såhär nu och jag berättade om att jag hade ångest och inte fick Stesolid trots att jag faktiskt har den, bara att min läkare av någon anledning inte sköter sitt jobb och skriver in den i listan. Då började hon prata om helt konstiga saker, som att "ja men om man tar en överdos dagen innan under en permission så är det väl inte så konstigt". Jag svarade tyket att jag inte varit på permission, jag kom hit inatt, och hon mumlade bara att jaha men då var det väl fel av mig då.
Sen började hon helt osammanhängande prata om att man inte har samma medicin på avdelningen som man har hemma och att jag inte kan begära att jag ska ha Stesolid för jag är på avdelning. Förstod inte alls vad hon pratade om, men hon gjorde mig så himla arg. Vadå, skulle man ha andra mediciner när man är inlagd än man har hemma, och sedan sluta med de medicinerna så fort man kommer hem då eller? Man har ju givetvis sina vanliga mediciner vart man är! Sen är det faktiskt så att läkarna på avdelningarna inte gärna sätter in andra mediciner, eftersom det är ens läkare i öppenvården som i första hand ska ha hand om det. De kan komma med förslag men de måste ändå höra med ens ordinarie läkare innan de kan skriva recept.
Jag blev dåligt omplåstrad och ärligt talat ska jag ta bort alltihop innan jag går och lägger mig. Stripsen håller ju inte ihop såren ändå, och jag vill inte att de ska göra det heller. Jag hatar att bli sydd eller tejpad för jag vill ha mina ärr naturliga. Har jag ändå orsakat dem så kan de lika gärna se ut som de ska.

Imorgon ska jag ha läkarsamtal och sen vet jag inte mer. Jag är så vidrigt trött på psykhelvetet, mest av allt på min inkompetenta läkare. "Hon ligger jävligt risigt till kan jag tala om!" väste jag till min psykolog i telefon när hon tillslut ringde upp. Jag hatar min läkare, hon är helt sjuk i huvudet...

Vill bara hem, hem till min egen säng, mina finaste katter och min vardag. Jag hatar att vara här. Vill inte vara i slutenvården och jag vill inte vara i öppenvården. Men jag får ju fan inte sluta gå till psyk av någon anledning. Kan man inte få sköta sitt liv ifred någon gång?!

Avdelning 57


Sådär lagom sliten och ful.
 
Är inlagd på 57an. Kom hit inatt. Får endast gå ut med personal och inte själv, dock vet jag inte varför.
Imorgon ska jag träffa avdelningsläkaren, jag har träffat honom många gånger förr och jag kan inte direkt påstå att jag tycker om honom. Han är helt i sin egna värld och man kan nästan tro han är hög på något.

Inatt skar jag på halsen, både höger och vänster sida. Nu har jag irriterad hud där och det är ganska synligt, men ingen ur personalen verkar ha sett det. Tur.
Kommer antagligen skära mer ikväll, jag har ett medsmugglat rakblad och jag behöver skadan. Äckliga, äckliga Eliana.

Håller på att skriva lite mer på min biografi då och då, finns inte så mycket annat man kan göra när man är här. Hittills har jag skrivit 208 sidor men jag tycker den är väldigt fult skriven. Jag har alltid fått beröm för mina texter och mitt språkbruk i skolan. Redan i tidig ålder fick jag höra att jag hade ett väldigt "vuxet" sätt att uttrycka mig och att jag hade ett mer utvecklat vokabulär än de andra i min ålder. Sådant brukade jag bli lite stolt över, men jag anser personligen inte att jag är bra på att skriva. Jag är inte bra på någonting.

Om en halvtimme är det fika, jag ska ta en mugg te tror jag. De har dock inga goda tesmaker men det finns ju saft och vatten annars. Vatten är ju det som är mest hälsosamt, men jag är sugen på något varmt eftersom det är väldigt kyligt här inne.

Imorgon får jag veta hur länge jag planeras stanna men är det inget särskilt så kan jag säkert få komma hem ganska snart.

Hoppas ni har det fint där ute, vart ni än är.

Vidrig ångest


 Jag mår extremt dåligt och ångesten spränger sönder min kropp. Det kliar i fingrarna på ett sånt där hysteriskt vis och jag måste agera ut känslorna på något sätt innan jag exploderar.
Rakbladen har redan dragits längs ena armen men den jävla kroppen är ju så totalt sönderärrad att det fan inte går bra någonstans längre. Jag orkar inte det här, jag är så satans trött på mig själv. Ibland tänker jag att jag ska göra laserborttagning av mina ärr bara för att få kunna skära nya sår. Det får ju inte plats längre! Lager på lager med ärr, hård hud och missformade armar efter alla år som gått med självskadan. Ser inte klok ut, vilket bidrar till ännu mer ångest som i sin tur leder till ännu starkare självhat. Jag är så fel man bara kan bli. Vidrig, satans vidrig.

Jag har bara en cigarett kvar och har slut på pengar. Det är hela två veckor kvar tills jag får mina pengar för september/oktober och jag vet inte hur jag ska stå ut tills dess. Jag måste ha cigaretter, annars kan jag inte gå ut. Jag behöver dem för att fokusera på något som inte är "alla stirrar på mig, de skrattar åt mig, de hånar mig, viskar om mig, de tycker jag är ful och fet, de kommer slå mig, de kommer skrika fula ord åt mig, de kommer döda mig för att jag är så ful."
Utan cigaretter och hörlurar klarar jag inte att lämna lägenheten, inte ens för att gå ner för trapporna till brevinkastet. Jag måste helt enkelt ha musik så fort jag går utanför dörren, och om jag måste ut ännu längre bort så måste cigaretterna finnas tillhands. Nu får jag spara den sista cigaretten tills imorgon då jag ska till psykologen, men sen då? Jag har två saker inplanerade nästa vecka; möte med biståndsenheten och psyk för att prata mer om psykiatriskt gruppboende, samt att hämta ut Valdoxan. Jag antar att jag även kommer få en ny tid till psykologen, så alltså tre gånger som jag måste ut nästa vecka, och inga cigg. Jag får panik bara jag tänker på det.

Jag blev tvungen till att bränna mig med en tändare på armen. Jag mår fruktansvärt dåligt. Hjärnan skriker rentutav efter döden. Jag hämtade ut min apodos idag men det är bara tabletter för två veckor, långt ifrån en dödlig dos. Tar jag de tabletter jag har så förlorar jag bara tabletter som annars kunnat gått till en högre dos längre fram. Det är ingen vits, men det skriker inom mig att göra det i alla fall.
Jag har en nästan oöppnad flaska vodka i kylen och normalt sett hade jag slukat i mig den för längesedan men av någon konstig anledning har jag inte gjort det. Hjärnan skriker att jag ska ta de tabletter jag har och dricka upp min 750ml vodka. Jag har verkligen svårt att stå emot, men försöker att tänka ur längre perspektiv. Missar jag tiden hos psykologen imorgon blir det ytterligare 100kr i faktura och jag har redan missat två tider innan. Jag har inte råd att lägga ut 300kr för det. Sen vet jag inte om det kanske blir 500kr, då ena mötet jag ringde återbud till var en läkartid och de brukar kosta 300. Jag blir förbannad, jag fattar inte varför de ska ta betalt bara för man inte ringer 24 timmar innan man har tiden. Hur fan har de tänkt man ska göra på en måndag då? Man kan ju inte ringa på söndagen, de har ju inte ens en telefonsvare på under helgen! Och sen hur sjutton ska man veta minst 24 timmar innan man har sin bokade tid att man inte är i psykiskt eller fysiskt skick att ta sig dit? Det är löjligt!

Helvete vad jag är arg, ångestfylld och samtidigt helt jävla tom. Jag känner ingenting, absolut ingenting annat än den där äckliga ångesten som krälar omkring innanför huden och en sjudande ilska inom mig. Jag måste slå på något, jag måste göra något.
Jag får nog ta den där vodkaflaskan i alla fall... Jag står inte ut att vara i nyktert tillstånd ikväll.

The fat cow


 Varför kan man inte ha såna här fina ben för..?
 
Jag har beställt hem tre böcker nu så jag hoppas de kommer fram snart så jag kan börja läsa. Jag har fortfarande inte läst klart "Inte som andra döttrar" som jag lånat på biblioteket men jag har läst den förr så jag vet hur den slutar och så. Måste lämna tillbaka den nästa vecka senast, så jag vet inte om jag ska fortsätta läsa det som finns kvar eller om jag tar med den imorgon när jag ändå ska till stan för att träffa psykologen. Jag får se, men jag tror nog jag lämnar tillbaka den faktiskt.
Jag har inte varit på så bra humör den senaste tiden och därför har jag inte orkat läsa. Jag får sova alldeles för lite eller ingenting alls och jag är förkyld sen en vecka tillbaka vilket också påverkar mitt humör plus att jag mår psykiskt dåligt i allmänhet. Ingen bra kombination.

Jag beställde hem "Zebraflickan", en bok jag också läst tidigare som jag tycker väldigt mycket om. De andra två böckerna heter "Decembergatans hungriga andar" och "Wintergirls". Jag har hört om Wintergirls ett par gånger men aldrig läst den, så nu har jag i alla fall tre böcker på väg hem som jag kan läsa ur när jag känner för det utan att ha pressen på att lämna tillbaka dem inom en viss tidsgräns.

De senaste dagarna har jag varit så himla deppig och jag är säker på att jag gått upp i vikt. Det är inte ett dugg roligt så nu får jag ta stenhårda tag och bli av med denna vidriga övervikt en gång för alla. Jag har ju trots allt lyckats, på något vis, att gå ner nästan 13kg (12.8kg för att vara exakt) från min högsta vikt så jag vägrar, vägrar, vägrar hamna där uppe igen. Nu ska jag ner mot målet på 45-47kg och stanna där. 

Idag har jag ätit en skål med yoghurt samt fyra (suck... ja, fyra stycken) mackor med Bregott. Det blir definitivt ingen mer mat idag utan bara te och vatten. Imorgon tänker jag inte äta alls och får försöka mitt bästa för att fasta ett tag. Tre dagar låter okej tycker jag, det måste jag väl ändå klara av?

Taxmannen


 Jag har precis lämnat min gosiga säng för dagen, även om jag egentligen skulle vilja ligga kvar, men jag blev väckt lagom till soluppgången av extremt störande ljud som medvetet framkallades just för att väcka mig utav min ena tokstolle till katt. Jag vaknar alltid på detta sättet och alltid hur tidigt som helst. Ibland är det inte ens ljust ute när jag blir väckt första gången, och när jag då gått upp för att ge nytt vatten, fylla på torrfoder och lägga upp blötmat till frukost, göra rent kattlådan och sedan lägger mig igen så är det genast öronbedövande oväsen igen som inte går att ignorera eller somna till. Jag får riktig maktlöshetsångest efter ungefär en halvtimme med oväsen efter oväsen och vad jag än gör så slutar han inte. Jag säger till på skarpen, jag går dit han kraffsar och tar honom därifrån, jag markerar strikt med både tonfall och att ta tag i honom och säga "nej" och "fy" men han bryr sig inte. Han har aldrig brytt sig när man säger till honom oavsett vad det gäller, men när man bara fått sova i ungefär tre timmar och sedan blir väckt på sådana här vis så tar det tillslut på psyket, det också. Dessutom har jag oerhört svårt att somna om när jag väl vaknat och det gör inte saken lättare. Nu kunde jag i alla fall få sova i ungefär två timmar efter att jag först blev väckt, även om det tog ungefär lika lång tid innan tokstollen lugnat ner sig och slutade hålla på med oljuden...

Idag är det väldigt kallt här hemma. Ute blåser det ganska kraftigt och himlen är trist och täckt av gråa moln.
Jag har inte varit ute än men jag fryser bara av att vara här inne så jag kan tänka mig att det är väldigt kallt ute också.

Igår var det som nämnt i tidigare inlägg familjemiddag. Det var obekvämt för mig men när alla på min mammas mans sida åkt hem var det bara jag, min syster, hennes pojkvän samt mamma och hennes man kvar. Då var det inte lika ansträngande och jag pratade till och med då och då. Mest om skräckfilmer, teknik och lite speciella saker som ingen annan riktigt förstår hur jag ens kan komma på. Jag har en förmåga att komma på ord, fraser och underliga blandningar av varelser som jag sedan kan utbrista mitt i ett skrattanfall medan alla omkring tittar lite sådär snett på mig och frågar hur jag kommer på allting. "Jag har en fantasifull, fantastisk hjärnfabrik" svarar jag ibland. För mitt talspråkbruk är ganska ovanligt, jag blandar svenska med andra språk, använder gammaldags ord och rättar alltid alla som använder fel grammatik eller uttalar något ord på ett alldeles för tokigt sätt, plus att jag lägger till en hel del egenskapade uttryckssord i mina meningar. Tillsammans bildar dem väldigt udda meningar som jag själv kan sitta och skratta åt för att de är så väldigt underliga, samtidigt som jag ibland kan tycka lite synd om min familj som får utstå när jag pratar eller skriver så. Det är ju inte konstant utan bara någon gång här och där i ett passande sammanhang, men tänk vad tråkigt det vore om vi alla pratade och skrev på exakt samma sätt. Jag är en udda person och då går det bra ihop med ett udda ordförråd.

På kvällen var det egentligen min tanke att slurpa i mig vodka men jag var inte alls på humör för det så jag satt istället och såg på film. Det blev tre filmer i rad varav den första jag såg var väldigt annorlunda men samtidigt trevlig att titta på. 3 Geezers heter den och ska se ut som en slags dokumentär av ett ålderdomshem där personen som filmar de boende är skådespelare och har fått en roll som en 80-årig man och vill ha lite research av hur gamla människor egentligen är. Dock är det ålderdomshem han besöker inte riktigt som alla andra.
Den var faktiskt okej trots allt, jag blev ganska förvånad när jag startade den och såg stilen på filmen och gamla män sitta och läsa manus, jag tänkte att "jaha... vad sjutton har jag laddat ner för något egentligen?" men det var ett tidsfördriv åtminstone, ingen film jag skulle se igen men ändå inte en utav de sämsta jag sett.
Såg även på Monsters Inc och någon annan film som jag inte kommer ihåg någonting utav. Jag laddar även ner TV4's program som gick 1997-1999; På Rymmen. Jag älskade det programmet när jag var mindre så jag kom att tänka på det tack vare att jag sökte på ett annat program som jag fick en tanke på helt från ingenstans; Rally Planeten. Jag ville alltid själv delta i deras slime-banor för det såg så himla roligt ut. Det blev aldrig så.

Hur som helst, idag ska jag bara sitta och tråka bland filmer och YouTube. Jag ska även försöka att inte äta någonting idag då jag ätit så himla mycket de senaste dagarna och jag vill verkligen inte gå upp de 12 kg som jag lyckats gå ner hittills. Då vet jag inte vad jag gör, då blir det nog ett abrupt hejdå till livet.
Jag har 31 kg att gå ner tills jag når min drömvikt och jag tänker inte ge upp. En smal Eliana är en fin Eliana. Eller ja; finare.