Familjemiddag imorgon


Idag är det fredag, jag har tvättid och håller på att torktumla. Utanför fönstren vräker regnet kraftigt ner och det är grått och trist vart man än fäster blicken.
Jag har ätit en skål med min favorityoghurt, vilket är Yoggi med Samoa. Till den hade jag gröna vindruvor så nu håller jag mig mätt ett tag. Det blir en mugg vaniljte snart också tror jag, det känns som det passar bra i detta tråkiga väder på denna tråkiga dag.

Imorgon är det familjemiddag hos mamma och hennes man. Jag vill egentligen inte gå dit, då mammas man's barn, partners och deras barn också kommer dit och antagligen hans mor också. Det innebär ett fullsatt bord på tolv personer utöver mig om alla kommer. Jag känner redan nu hur jag får ångest bara jag tänker på det.
Hade det bara varit jag, mamma, hennes man, min syster och hennes pojkvän så hade det inte varit så farligt, även om det hade varit obekvämt. Men nu är det dem plus alla andra och jag klarar inte av det.
Varje gång det blir någon sådan sammankomst, som en vanlig middag eller om mamma eller hennes man fyller år, så sitter jag med ångest och stirrar ner i bordet, rädd att se någon i ögonen eller ens ge dem en blick överhuvudtaget. Värre blir det när det man måste be om att få någonting skickat till en, som salladen eller någon sås exempelvis. Det tar mig alltid en lång stund innan jag vågar öppna munnen och oftast blir det så tyst att ingen hör mig ändå. I de allra flesta fall märker min syster att jag tittar på något jag vill ha och ber personen som sitter närmast att skicka vidare till mig. Det uppskattar jag men det är inte så ovanligt att jag ibland sitter med endast det som stått bredvid mig på tallriken och endast får andra tillbehör när mamma efter en tid råkar titta på mig och märker att jag inte har fått någonting skickat till mig. Jag avskyr sociala sammankomster, särskilt när det är en måltid. Att äta inför andra människor är något jag känner mig ordentligt obekväm med, det känns som alla dömmer mig för vad jag äter, hur mycket jag äter och hur fort jag äter. Jag har alltid ätit upp snabbast i familjen. Jag slänger i mig maten och ger varje munfull ungefär tre tuggar var. Det är ingenting jag gör direkt medvetet utan det har alltid varit så, men när det är middag med många personer så är det en ganska bra sak då jag på något vis känner att jag "döljer bevisen" på att jag ätit, för mat ger mig skuldkänslor och ångest, så det känns som att om jag äter upp snabbt så hinner ingen märka att jag ens ätit från början. Jag vet ju gott och väl att det inte är så, de ser ju att jag äter även om de inte direkt tittar på mig så sett, men det är lugnande för mig att tänka i lite knepiga banor. Allt för att undvika extrema ångestanfall där jag spyr för att jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ja, det händer faktiskt då och då. Ångestkräkningar.

Nu har regnet tagit en paus så jag får passa på att ta dagens första cigarett ute på en genomvåt balkong. Jag tycker inte om att stå upp och röka, jag gillar att sitta ner och ta det lugnt. Jag blir alltid superstressad när jag står upp och röker, det känns som om jag är på väg någonstans och inte har tid att röka färdigt så jag inhalerar som en tokstolle trots att jag absolut inte behöver för jag har all tid i världen. Min hjärna har många sätt att stressa upp mig på, den är en mästare på att få mig att tro och tänka saker som inte stämmer...

Nåväl, jag avslutar här och beger mig ut i korridoren med musik i öronen och förhoppningar om att ingen annan vistas i närheten medan jag är ute på öppen mark. Rovdjuren får inte ta mig.

Färdigkodat


Nu har jag suttit framför Photoshop, HTML och CSS alldeles för lång tid i sträck. Men designen är i alla fall klar och även om det är ett par saker som stör mig så har jag helt enkelt inget bättre att komma med just nu.

Idag vaknade jag klockan åtta imorse och kunde inte somna om. Var så täppt i näsan att jag inte kunde andas genom den och jag är så himla trött på att alltid vara förkyld. Jag är helt frisk ungefär tre-fyra dagar om året, utan ironi, och resten är jag för det mesta förkyld eller har någon större sjuka i kroppen.
Man borde ju vant sig efter alla dessa år men jag blir fortfarande överlycklig när jag känner hur nässprayen tar bort täppan så jag kan andas fritt igen. Jag brukar skoja och kalla nässpray för världens bästa uppfinning, för i mitt fall är den oerhört bra att ha tillhands.

Nu behöver jag sträcka på benen så det blir en tur till balkongen för en cigarett.
Ha en trevlig kväll.

Men älskling, vi ska alla en gång dö


Jag är så trött på allting. Jag dagdrömmer och sömndrömmer om sådant jag vill uppleva och med vilka, och det är inte mycket jag drömmer om, men det är något jag aldrig kommer vara med om så det svider i hjärtat oavsett.
Mina dagar är räknade sedan länge, och då blir det extra sorgligt att veta att det enda man faktiskt vill göra innan man dör aldrig kommer bli av. Jag skulle vilja dö en bra dag, en fin dag där jag varit lycklig och skrattat, men jag vet att det kommer vara raka motsatsen. Jag kommer dö lika ledsen och vek som jag är nu, jag kommer dö på grund av smärtan, vetskapen om att det aldrig kommer bli bättre, det kommer aldrig bli bra.
Det skulle ju vara sorgen som tog mitt liv även om jag dog en bra dag, men då hade jag åtminstone gjort någonting och kanske känt det hela på ett annorlunda sätt istället för att bara känna "nu är det fan sista dagen" och istället känna att "nu kan jag dö det lyckligaste jag någonsin varit och någonsin kunnat vara, det kommer aldrig bli så bra igen och då avslutar jag det medan det är fint."

Det är så fruktansvärt svårt allting. Det har alltid varit svårt. Man kan inte fortsätta på en ödslig väg som inte har någon rondell eller andra vägar att fortsätta på. Alla behöver någonting nytt i livet då och då för att uppskatta det, men mitt liv står still. Det har stått still i flera år.
Samma sak om och om igen, nya ansikten men samma scenarion, värre skador men samma utgång, samma sjukhus, samma, samma, samma. Värre tankar, mer intensiva känslor, längre perioder utan känslor, svårare ångest, starkare problem. Väggarna man föds med som ska skydda en ifrån allt som gör ont revs ner för så längesedan och jag har varit så lätt att komma åt, skada. Utan väggarna har jag blivit överkörd av flera bulldozrar och för varje slag har jag känt mer och mer att jag förtjänar det. Jag har alltid varit beredd på nästa smäll, ständigt varit på min vakt och nästan längtat efter krossade lemmar. Jag har bara velat få det överstökat, ta alla smällar på en gång så det inte finns några kvar sen. Men det kommer alltid fler, det kommer alltid komma fler. När man tror man inte kan vara sämre, bli mer trasig, så blir man gång på gång medveten om att psykisk smärta har inga gränser. Oavsett hur förberedd man än är så kommer det ändå göra ont när det väl händer. Man har inget värde, man är bara en slagpåse.

Jag känner sällan någon fysisk smärta längre. Jag kan slå på samma ställe om och om igen och ger endast upp när jag helt enkelt inte orkar slå längre. Men jag får inte ont.
Jag kan skära sår efter sår och endast känna den där konstiga glädjen när bloder sipprar ur såren och jag doppar fingrarna i det för att studera närmre. Att ha en del av sin insida på utsidan är underligt men oerhört fascinerande. Jag har alltid haft någon slags konstig fixering kring mina skador, redan som barn. Jag har alltid undersökt dem noggrant och alltid fått höra att jag är konstig som inte gråtit när jag ramlat och skrapat upp benen eller aldrig reagerade när vi hade nyp-tävlingar i mellanstadiet. Men när jag ser någon annans skador kan jag bli väldigt obekväm. Ser jag på operationsprogram på TV:n så klarar jag inte av att titta, jag får rysningar i hela kroppen och det är olidligt. Dock verkar det endast gälla extrema skador och åtgärder och endast riktiga människor. Jag har aldrig varit obekväm kring filmer med närbilder på halsar som skärs av eller kroppar som blir lemlästade. Men å andra sidan har jag vuxit upp med vetskap om effekter och jag antar det har bidragit till att jag aldrig känt något obehag vid fiktiva händelser. Sedan att jag har en ganska makaber smak i vissas ögon är väl en annan orsak. Jag blev tidigt intresserad av det mörka och horribla, fotografier med dödstema blev snabbt mina favoriter. Smutsiga miljöer med skräckliknande motiv och gärna blodsplatter var något som jag beundrade och återskapade själv tillsammans med en föredetta vän. Vi delade båda smak gällande grunge och gore foton och fick ofta kommentarer om att våra bilder var äckliga, men även mycket positiv kritik av andra som tyckte det var häftigt vad vi åstadkom med en vind, fejkblod, diverse olika föremål, framtänka teman för varje session och framförallt redigeringen. Meningen "beautiful disaster" passade väl inpå mitt sätt att tänka och se på saker och ting och med hjälp av min dåvarande flödande kreativitet fick jag utlopp för min syn på livet och döden genom både bilder, filmskapande och låtskrivande. Men allt var svart eller vitt, precis som det alltid varit för mig, och jag tror många blev ganska förvirrade av mina två sidor som är sådana kontraster där den ena är svårt deprimerad, totalt förstörd och längtar efter döden, beundrar blod och iscensätter mord och zombies som äter människor i fotografier, och där den andra sidan är extremt flummig, vild, skrattar mycket och älskar improvisation och att skutta runt och göra galna saker och som ser ut att älska livet. Jag tror nog att min omgivning hade väldigt svårt att veta vad hur de skulle reagera eftersom jag i sällskap är den galna, roliga personen som de skrattar åt för att hon gör bort sig och är tramsig men så fort jag blev ensam kom min mörka sida fram på en sekund och mina texter var så svarta. Jag tror det förvirrade dem flesta. Faktiskt alla, utom den vännen jag hade som var ungefär likadan. Men tillslut blev det väl för mycket för henne också, då hon precis som alla andra lämnade min sida för gott och jag hade redan dragits längre ner i djupet innan dess men rent spontant kan man säga att efter det tappade jag precis allting. Jag förlorade intresset för allt jag älskat. Jag slutade spela gitarr och bas, slutade skriva låtar och dikter, slutade fota och göra filmer och sedan förföll livet totalt. Min omgivning raserade, jag fick inte bo kvar hemma, jag spenderade mycket tid på slutenpsyk och jag hamnade på intensiven jämt och ständigt efter intoxer. Det blev aldrig bättre. Det stannade. Vägen hade spärrat av alla korsningar och ledde endast runt i en evig cirkel.

Så ja, jag hade älskat att få uppleva min dröm innan jag ger världen ett sista hånflin innan jag går bort, men drömmar är drömmar, och mina drömmar går aldrig i uppfyllelse. Så jag kommer helt enkelt dö med sorg i hjärtat men lugn i själen över att det i alla fall äntligen är över. Eländet tar slut.

Min natt bland vin och nätet


750ml vin nersveptes men jag skulle inte vilja påstå att jag blev något vidare full, bara sådär skönt flummig och glad men det avtog snabbt. Jag har en underlig kropp med hög tollerans och som snabbt "tar kål" på det som inte hör hemma i magen. Alltså försvinner berusningen snabbt på mig, vilket är tråkigt när jag liksom redan är tollerant och behöver mer alkohol i mig av den anledningen, och sedan ännu mer för att behålla ruset. Åh, idiotiska kropp.

Satt inne på Twitter, fixade lite på Instagram samt kikade Tumblr och Gifyo. Till min förvånan skrev en kille till mig på Gifyo och sedan lade han till mig på Skype. Jag förklarade dock att jag inte klarar av samtal som inte är personligt framförda. Han verkade trevlig men sedan nämnde han att han vill se min mage och jag började skratta obekvämt och tänkte att stackars mänskligheten, vad är det som är så intressant med kroppar? Alla på internet verkar ju bara vara ute efter att se och visa hud. Vart är den intelektuella delen nu för tiden? Jag vill kunna chatta med människor om vardagliga saker, lära känna dem. Men alla vill ju bara se hud. Jag blir så ledsen, varför är det så? Det är dessutom avskräckande till att fortsätta leta någon trevlig person att prata med då jag ständigt sitter och väntar på frågor om jag kan visa det ena eller det andra. Vad är det för fel på folk? Allt behöver inte handla om utsidan...

Klockan sex imorse gick jag och la mig efter att ha tagit sex stycken Imovane. Jag tror jag somnade ganska snabbt, ovanligt nog. Dock vaknade jag redan vid tio och känner mig relativt pigg ändå, bara seg i huvudet.

Tänkte börja på en ny design här till bloggen snart också. Den känns tråkig.
Ha det fint, läsare.

Terapiplanering och Smosh


Igår var jag i stans köpcentrum för att leta födelsedagspresent till mormor som fyllde hela 90 år igår. Vi ska hem till henne på lördag och fira och det ser jag fram emot. Jag älskar min mormor hjärtligt.
Efter många timmar lyckades vi tillslut hitta vad vi ville köpa henne och så får vi hoppas hon tycker om dem. Vi köpte varsinn långärmad tröja till henne, den jag köpte är svart och har en stor polokrage som hänger löst ned och syster köpte en vinröd kofta samt ett rött läppstift till lilla mormor.
Jag som har extremt svårt att gå tomhänt ifrån en butik med saker jag vill ha fick tag i en jättegosig tröja på H&M samt en mycket fin skjorta på Cubus rea.
Efter att ha vandrat runt, runt inne på köpcentret fick vi tillslut tag på allting vi behövde och begav oss till varderas busshållplats. Vi hade varit i stan från halv två till klockan sju.
Min buss kom först så vi sa adjö och jag åkte hem, helt mörbultad i kroppen. Jag hade även skoskav så det gjorde ont att gå.

Tröjan ifrån H&M.
 
När jag kom hem blev jag lite ledsen över att jag missat Smosh's livestream, men till min glädje hade jag inte alls gjort det, då jag helt enkelt bara glömt att konvertera tidsskillnaden. Klockan tolv på förmiddagen började de sända hemma i Sacramento medan sändningen började klockan nio här hos mig. I sju timmar satt jag non-stop och tittade på deras livestream, jag skänkte även $25 till deras kampanj, då de håller på att samla ihop pengar till att göra ett riktigt bra spel baserat på en återkommande sketch de har på sin YouTube kanal.
Det var enormt roligt, alla timmar var underhållande. Vid fyra-tiden på morgonen fick jag gå och lägga mig men jag hade sett klart från början till slut och det gjorde mig glad. Jag fick många skratt och man kan inte låta bli att älska dessa grabbar mer och mer.

Från livestream sändningen inatt ↑
 
Idag var jag hos psykologen. Vi ska göra upp en planering inför terapin som vi ska påbörja. Det kommer vara en blandning av KBT och DBT. "Vi får anpassa den efter dig så den blir individuell" sa hon och det låter ju bra. Men hon sa att hennes mål, det vi ska sikta mot, är att jag ska bli helt fri från självdestruktiva beteenden. Det kan jag säga att det går inte. Jag har alltid gjort något destruktivt, även fast jag inte visste om att det var kallat så när jag var barn. Det är en del av mig, och det gäller alltså inte det ytliga, som sår av olika slag eller blåmärken, jag har det inuti. Varje relation jag är i blir självdestruktiv, oavsett om det är en vänskapsrelation eller en kärleksrelation, eller familjerelation. Jag är som en nattfjäril ut och in; de dras till ljuset, jag dras till mörkret.

Efter psykologbesöket gick jag in till centrum, köpte en flaska vin och en flaska vodka, tejp till mormors presentpapper samt en ny bläckpenna. Efter det tog jag bussen till det ICA som ligger i mitt område och köpte två energidrycker, en Sprite till vodkan samt kattmat och strö till kattlådan. Sedan flummade jag runt lite med min webbkamera som jag avskyr av hela mitt hjärta för att den har sån dålig kvalité på bilder. Jag försöker rädda bilderna så gott jag kan i Photoshop men det är inte alltid det går tyvärr.

Klockan tickar på och jag har inte druckit någonting än, men jag tänkte fiska fram min vinflaska. Det är ett vitt vin jag aldrig smakat tidigare, då det är på flaska. Jag köper alltid lådvinsbox när jag handlar vin. Det ska bli intressant att hur det smakar. 55kr för 750ml är ju ganska billigt ändå.

Slutenvård - avdelning 67


Varit inlagd i fyra dagar men kom hem igår. Det kändes otroligt skönt att få sova i sin egen säng. Jag verkligen avskyr sjukhussängar!

Jag orkar faktiskt inte skriva varför jag fick läggas in, det är en ganska lång historia. Men jag har tack vare avdelningsläkaren fått en behandslingsmedicin igen, ÄNTLIGEN! Valdoxan heter den och trots att min läkare, alltså den jag har i öppenvården, inte var förtjust i medicin för att "nej Eliana ska inte ha någon, hon ska ha terapi" så lyckades avdelningsläkaren övertala henne till det. Kan man inte ha den avdelningsläkare som standardläkare istället, då hade man ju kanske kommit någonvart.

Här är ett par slumpade bilder från mitt rum under dagarna som gått:

Jag blev nekad Stesolid när jag verkligen behövde. Min läkare hade inte skrivit in den i min medicinlista trots att jag har den vid behov, så jag blev arg och ristade in "Psykironin." Ser mer ut som ett U än O dock, det är inte lätt att få det fint med en nyckel och en sjudande ångest och rasande ilska inom sig.

Jag hade turen att få eget rum. Jag vägrade totalt att bli inlagd om jag inte fick eget rum då min socialfobi och paranoia gör delat rum till ett helvete för mig.

Det hände en sak som gjorde mig extremt upprörd. Jag fick en 10mg Stesolid men det hjälpte inte. Jag behövde smärta, så jag nöp upp hela handen och slog näven i väggen tills den slutligen blev svullen och blå. Dagen efter såg den ännu värre ut. Bilden är tagen direkt efter att jag satt mig på sängen när jag inte längre orkade slå på väggen.

Och så fick jag då äntligen en medicin igen. Denna innebär dock regelbundna blodprovstagningar då den påverkar levern, något jag inte ser fram emot då jag har sprutfobi. Men jag får stå ut.

Imorgon ska jag till min psykolog på öppenvården och jag hoppas inte det blir något långt, tråkigt samtal som vanligt. Jag har inget tålamod alls.

Nu ska jag göra fruktsallad på äpple, banan och vindruvor. Vi hörs.

Boring day


Vilken tråkig dag det varit. När jag satt i väntrummet inne på psyk kom sjuksköterskan ut och berättade att min psykolog är sjuk, så att jag skulle få prata med henne en stund istället.
Som vanligt var det obekvämt och jag sa ingenting, svarade bara på enstaka frågor som inte ens handlade om mitt mående. Jag avskyr att ta initiativ i samtal, speciellt när det gäller mitt inre. Det känns konstigt att prata om hur man mår och jag klarar inte av det.
Efter ungefär en minut tog sjuksköterskan fram min psykologs kalender och sa att vi kan boka en ny tid till nästa vecka då hon antagligen är frisk till dess. Jag gav förslag på tisdag och onsdag men varje gång jag gav förslag sa hon "jag vet inte om jag vågar det, jag kan inte lova något" och tillslut blev jag irriterad och frågade vad vitsen då är att vi ska boka tid om hon inte kan skriva in någon utan att höra med min psykolog. Till svar fick jag att nej, det är nog ingen vits alls faktiskt.

Jag fick med mig tre stycken Stesolid hem och min psykolog ska ringa när hon är tillbaka på mottagningen så att vi kan bestämma en tid. Väldigt onödigt att gå dit idag, de hade ju kunnat ringa. Men jag fick ju tre Stesolid så det är ju ett plus.

Jag begav mig mot busstorget, tog bussen hem till mamma där syster var på besök. Det var dock ingen vidare rolig träff då mamma är halvsjuk och extremt trött och bara såg på TV medan syster och jag pratade lite mer, men sedan satte vi oss i soffan framför TV:n med mamma då vi fick skuldkänslor över att hon satt själv.

Nu är jag hemma och irriterar mig på min vänstra kindpiercing. Jag tog dem på impuls i natt efter att ha druckit upp min sista skvätt vodka och trots tre olika hål på vänstersidan blev ingen i bra linje med den högra. Dessutom är kinden på den sidan svullen som ett berg efter alla stick. Jag ska så småningom fixa ett bättre hål men jag väntar tills svullnaden är nere. Behöver även andra stavar, skulle gissa 15-16mm. Har 14 i höger och men den trycker lite inne i munnen så det får gärna vara någon millimeter extra, medan vänsterkinden har 20mm och sticker ut rejält, men på grund av svullnaden får jag ha i 20an, då 14 är den näst största längd jag har och inte alls passar med min stackars svullokind.

Nu blir det en kik runt nätet.
 

Psykologtid imorgon


När alarmet ringde kvart över elva kände jag verkligen hur det tog emot att öppna ögonen. Jag var inte trött så, men väldigt seg. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, även om jag sällan går upp just morgonen. Men att vakna överhuvudtaget är något jag har svårt för. Snoozade till halv tolv, fick på mig lite kläder och sedan bar det ner till tvättstugan.
Medan tvättmaskinerna var igång kikade jag runt på nätet, lekte lite i Photoshop och försökte ignorera min mage som vill ha mat. Drygt tre timmar senare var tvätten ren och torr så nu har jag dammsugit och vikt in tvätten i garderob och lådor. Nu vet jag inte alls vad jag ska hitta på, men det lutar mot att göra en mugg vaniljte. Får nog slå en signal till mamma också, vi pratas vid en gång om dagen så ringer jag nu har jag det undanstökat.
 
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen, suck. Hon är väldigt jobbig, nyutbildad och så lätt att förstöra, intrycksvis. Hon har en väldigt skör röst och det känns alltid som minsta lilla man säger kan göra att hon går sönder, precis som en glasflaska. Jag vill inte gå till psyk, jag är så trött på dem. Efter fyra år inom psykiatrin har det inte gjorts några framsteg alls, mer än fastställning av diagnoser, vilket bara det tog dem två och ett halvt år sammanlagt. BUP utredde mig 2010, jag var arton år och hade inte fått släppas till vuxenpsykiatrin än men planen var att göra en diagnosutredning och när den blev klar låta mig börja på vuxenpsyk efter sommaren. Under de två år jag gick på BUP hade det aldrig varit någon utredning eller analys utav min status eller mitt mående, bara något läkarsamtal då och då där de gav mig mängder av preparat varav inget fyllde sin funktion. Jag hade samtal en gång i veckan, ibland två beroende på hur situationen såg ut, alltså om jag varit väldigt svårt självdestruktiv eller gjort något allvarligt självmordsförsök. Jag gick även i DBT men gruppen frös ut mig och hånade mig för att jag inte kan äta något som någon annan rört vid (bacillskräck b.la) så jag fick hoppa av. Dessutom ville jag aldrig gå i DBT, just för att det var gruppsessioner och jag har svåra sociala problem. Hur som helst, två månaders utredning gjordes innan sommarsemestern och jag fick tillslut fyra diagnoser att bära med mig inuti och till vuxenpsyk. Dem var: "dissociativt syndrom, posttraumatiskt stressyndrom, ospecificerad personlighetsstörning som mest kan likna 'borderline', recidiverande depression med psykotiska symtom."

Dock sa vuxenpsykiatrin direkt att man inte "får lov" att ha så många diagnoser, så en ny utredning påbörjades för att fastställa vad som egentligen stämde in på mig. Dock blev utredningen kort då min dåvarande psykolog förklarade att jag var alldeles för svår för henne att diagnostisera. Jag kände mig som en idiot. Är jag för svår för att ens ha en diagnos?
Jag fick gå i vanliga samtal en gång i veckan hos en sjuksköterska, min läkare på vuxenpsyk var hemskt otrevlig och när medicin efter medicin fick sättas ut då jag inte hade någon effekt av dem tog han tillslut bort allihop utom mina sömntabletter. Jag gick på starka preparat, men han lät mig inte trappa ner, det vara bara rakt av bort med dem.
I slutet av 2011 bestämdes det att jag skulle utredas på nytt, denna gång på psykosmottagningen som ligger en trappa upp ifrån allmänpsyk. Jag träffade en psykolog som jag kom att tycka mycket om och efter ett och halvt års utredning, väldigt noggrannt gjord, fick jag mina två diagnoser; Borderline personlighetsstörning samt Asperger syndrom. Som fotnot står det även att "vid kraftig påfrestning och på grund av patientens höga stresskänslighet kan hon hamna i psykotiska tillstånd." Äntligen hade jag namn på det som gör mig knäpp i huvudet, tänkte jag lättat när jag fick resultaten både muntligt och skriftligt.

I och med min Asperger diagnos beslutades det att jag skulle flyttas över till psykosmottagningen då det är dem som har hand om autism, utöver psykossjukdomar då givetvis. Dock har jag inte så mycket problem med mina aspiga sidor då jag inte har några vänner och endast träffar min familj någon gång ibland, däremot har jag väldiga problem med min emotionellt instabila sida. Men de säger att psykosmottagningen ändå är den mottagning jag ska tillhöra hädanefter så jag har inget val. Sedan spelar det ingen roll för mig vart jag går, jag vill ju inte gå dit ändå.
Jag har gått till psykosmottagningen i tre månader nu men läkaren där är värre än den jag hade på allmänpsyk. Hon vägrar skriva ut någon behandlingsmedicin till mig, vill inte låta mig ha hand om min vidbehovs medicin själv och jag får ingen extra sömnmedicin utöver Imovane. Allt för att hon är rädd att jag skall överdosera igen.
Ni förstår, år 2009 tog jag min första riktigt allvarliga överdos. Jag hamnade medvetslös i tre dygn och ända sedan dess har jag inte fått ta hand om min medicin själv. Jag har ju gjort många fler självmordsförsök med tabletter efter dess, även om jag haft bevakning när jag fått tilldelat tabletter, och det lustiga är att jag får sköta mina Imovane själv. Jag har förklarat för min läkare säkert hundra gånger att det är ett korkat argument. Jag kan ju lika gärna överdosera mina Imovane som någon annan medicin. Men hon lyssnar inte. Hon vägrar. Ändå har psykiatrins mobila team som kommit hem till mig under några veckor då jag mått sämre och gett mig Stesolid sagt att de tycker det är bedrövligt att jag inte får någon behandlingsmedicin. De ser mina självskador och de ser mina tomma ögon och hör min sköra röst. Läkaren träffar mig inte så ofta att hon känner mig, men trots mobila teamets rapporter om hur dåligt jag mår så vägrar hon sätta in någon medicin.
En av de som jobbar inom teamet, den snällaste utav dem, sa såhär: "Ja men då tycker alltså din läkare att det är bättre att du skadar dig själv och vill ta ditt liv än att du får en medicin som kanske kan ta bort dessa tankar?" Och han har rätt. Hur tänker hon egentligen? Jag begriper mig inte på det. Jag har haft så många olika mediciner, alla utan verkan. Jag är född väldigt tollerant mot saker som alkohol, tabletter etc. Det krävs alltid mer för mig än för de flesta andra. Men att gå ifrån att lägga till piller efter piller till att bara ha sömntabletter kvar, det är radikalt. Dessutom mår jag sämre än någonsin och det blir bara värre, vilket jag är väldigt tydlig med till min psykolog. Men både hon och min läkare hävdar att nej, medicin är ingenting för dig, med terapi mår du bättre. Men jag måste ju orka ta mig till terapin också, och överleva att komma dit. Terapi tar tid, lång tid. Jag har inte den tiden som krävs, men de lyssnar inte. De bryr sig inte. Alla har gett upp hoppet om mig, kanske de äntligen förstår att jag är född trasig och svag.

Så, imorgon; psykologtid. Om jag bara fick slippa. Psykiatrin gör ingenting för mig, men går jag inte dit så ryker min aktivitetsersätting ifrån Försäkringskassan och då blir jag hemlös - igen. Vårt system är åt helvete.

Veckan som gått


Igår var jag i stan för att hämta ut min apodos nere på Apoteket. Egentligen skulle jag gjort det i onsdags, men tanken var att jag och mamma skulle åkt till Nordens Ark och jag hade inte möjlighet att hämta den på tisdagen. Jag somnade inte förrän efter sex på onsdag morgon och orkade mig inte upp till att åka iväg. Sömnbristen som satt i sedan tidigare dagar gjorde mig sängliggandes i stort sett hela dagen.
Hade det inte ösregnat i torsdags hade jag åkt ner till stan då, men regnet vräkte ner och utan bil och med bussarnas sommartider skulle det bli väldigt tråkigt. Jag åkte tillslut ner igår i alla fall, passade även på att hämta ut mitt paket ifrån Lindex som innehöll ett par svarta, stora runda solglasögon. Med halva priset som gick på 40kr var det inte alls dyrt, synd dock att ingen Lindexbutik här i stan hade dem, utan att jag fick beställa dem ifrån hemsidan till butiken. Blir 29kr i frakt på grund av det men jag ville ha dem så fort jag såg dem och nu är de mina.
      Inför sängdags tog jag sju stycken utav mina Imovane istället för tre, eftersom jag ändå alltid tar omkring sex stycken för att få någon verkan. Men igår tog jag sju bara för att vara säker på att få vila ut. Den senaste veckan har varit bedrövlig med sömnlösa nätter och alldeles för få sömntimmar när jag väl kunnat somna. Det har inte direkt bidragit till ett gladare jag, så att säga. Jag har ju haft sömnproblem sedan jag var barn, men i och med att jag inte får handskas med min egen medicin så som andra människor gör får jag endast medicin för två veckor i taget, alltså två uttag per månad. Jag får heller inte insatt sex stycken Imovane som dos, för det är "för högt" säger dem. Men det är den dos jag kan sova på och då är det klart jag inte tar tre mindre bara för det är skrivet. Så givetvis tar tabletterna slut fortare när jag behöver dubbla dosen, alltså går jag utan sömntabletter under en veckas tid i väntan på att jag ska få hämta ut min apodos nästa gång.
Hur som helst, jag sov ut och vaknade till och med en timme tidigare än jag satt alarmet på. Jag städade, diskade och förberedde inför morgondagens tvättid. Jag gillar inte att tvätta, då jag bor på högsta våningen och det blir spring upp och ner mellan min lägenhet och tvättstugan. Turligt nog är det bara tre våningar i huset men ibland känns det som hundra. Speciellt när tvättpåsen väger så mycket. Det är åtminstone bra när det är gjort.
Jag kommer införskaffa mig en systemkamera om kanske två månader ungefär, det beror lite på hur ekonomin ser ut då men det är något jag önskat mig i flera år men aldrig haft pengar till. Jag studerade media på gymnasiet så foto och film är något jag verkligen gillar. Jag hoppas verkligen det kan bli en systemkamera snart så jag kan ta lite bättre bilder till bloggen. Just nu har jag en riktigt dålig Fujikamera som knappt kan ställa fokus.

Vi får se hur det blir, när det blir. Trevlig kväll.

Ett bekant sjukhus, korridornerna ekar tomt om natten




Psykakutens rökrum. Mental kollaps, sexton stygn och fyra brännsår varav tre gjorda inne i rökrummet. Får åka hem på egen begäran, med sjuktaxi kom jag hem halv fyra måndag natt/tisdag morgon.

Bloglovin'


Följ mig om du vill, min vän