Vördnad av bortgågna och sex timmar i tvättstugan


På lördag far jag till Göteborg för att hälsa på mormor och lägga blommor i minneslunden för våra kära som ligger där och på familjegraven. Stackars mormor som är ensam släkting att bo kvar i Göteborg, men vi bara väntar nu på att det ska komma en ledig plats på ett boende för henne här, turligt nog står hon först i kön så det är bara att vänta. Men när man är 90 år gammal och ensam och inte kan sköta någonting på egen hand längre så är det inte lätt.

Packningen går framåt. Jag har tre stora lådor klara och det är bara att packa vidare. Annars händer inte så mycket alls i vardagen. Jag fick hålla på med tvätten i sex timmar för tortumlaren blev inte varm, så efter den avsatta torktiden på en och en halv timme när tvätten borde varit torr var lika dyblöt som när jag la in den, fick jag hänga den i torkskåpet. Dock blev den inte torr efter tiden jag ställde in där heller, så jag fick öka på tiden flera gånger tills min tvättid tog slut, men alla mina textilier var fortfarande inte helt torra och turligt nog var det ingen som skulle tvätta efter mig trots att det var bokat.
Tio över sex på kvällen gav jag tillslut upp, jag hade varit i tvättstugan sedan klockan tolv och orkade inte springa upp och ner för trapporna mer så jag har fått hänga upp det som inte torkat på mina få ytor jag kan hänga. Jag tycker bara det är så tråkigt att det ska vara sånt krångel med detta lägenhetshus hela tiden. Sist jag tvättade blev inte torktumlaren varm heller, men då trodde jag att det berodde på att jag hade för mycket tvätt och därför la jag inte ner någon större tanke på att kontakta vicevärden, men denna gång hade jag normal mängd och då blev jag så arg för jag antog att efter två veckor så borde de andra som bor här ha kontaktat vicevärden och bett om att få fixat tumlaren, eller åtminstone satt upp en lapp om att den inte fungerar så man slipper slösa så mycket tid på att den bara ligger där och rullar runt utan värme... Jag avskyr att kontakta vicevärden eftersom att jag har haft så himla mycket problem med min lägenhet och fått kontakta honom otroligt många gånger under mina år här och eftersom jag har problem med att prata i telefon och föredrar sms-kontakt så smsar jag honom alltid, men trots att jag tillägger att jag inte vill att han ringer upp, och bara nämner att det är ett problem med något, så ska han alltid ringa upp och jag tycker att när det gäller en sådan sak som torktumlaren som faktiskt alla som bor här använder så är det löjligt att jag ska vara den som tar tag i det för det känns som att det alltid är jag som får säga till när det är något som är fel. Kanske är det bara jag som bryr mig om saker och ting, vad vet jag, men i och med att jag inte har några utrymmen att hänga upp min tvätt så behöver jag en fungerande torktumlare, och om de nu märkt att den inte fungerat på två veckor så är det väl bara ren hyffs att sätta upp en lapp?
Annars har jag bara dammsugit, diskat och gjort rent i köksskåpen och lådorna efter att jag packat ner de saker jag inte använder mig utav dagligen samt bäddat rent i sängen, så katterna har legat där större delen av dagen då de älskar rena sängkläder. Men vem gör inte det?

Jag längtar till våren. Så som jag tänkt ut det i huvudet kommer det bli fantastiskt. Det gäller bara att allt spelar enligt hur jag skissat upp det.

Världens tråkigaste dag för favorithögtiden


Morgondagens efterlängtade Halloween kommer firas på det mest tråkiga sätt, men jag har inget val så det är inte något att göra åt saken. Istället för att fira med en fantastisk outfit och vara i ett väldekorerat hem som liknar något från den läskigaste spökfilm man kan tänka sig, men de där bästa vännerna man fantiserar om och har hur roligt som helst med bland drinkar och spooky Danny Elfman melodier så ska jag tvätta och städa och sedan ska jag i vanlig ordning bara sitta här och stirra på datorskärmen där ingenting någonsin händer utan flikar byts ut för att sedan komma tillbaka, om och om igen för kanske, kanske händer det någonting någon gång, tänker man. Men det gör det i regel aldrig.
Det blir en tråkig dag, extra tråkig eftersom Halloween är den enda högtid jag faktiskt riktigt ser fram emot och bryr mig om och alltid planerar inför. Någon gång ska jag hyra ett riktigt läskigt gammalt hus mitt ute i ingenstans och dekorera det så det ser ordentligt skrämmande ut med ljuseffekter och piffpiff. Skriva ut massor av inbjudningskort och bara sätta upp på anslagstavlor runtom i stan så vem som vill kan komma dit och ha en riktigt awesome Halloweenfest för en gångs skull. Ingen skulle veta att det var jag som anordnat festen och antagligen hade inte någon pratat med mig ändå men då hade jag åtminstone fått mig ett spökhus och så länge jag har massvis med drinkar så går det bra. Det vore fint, faktiskt. Men det skulle kosta mycket pengar och pengar är ingenting jag har mycket utav, så det får bli ännu en dröm att lägga på hyllan och ta fram och titta på när man känner för det. Sånt är livet.

Rätt blir rätt


Jag får behålla mina Imovane i min vanliga 15mg dos. Om några månader vill hon dock sänka till 10mg och det kan jag acceptera.
Läkarsamtalet varade i en och en halv timme så nu är jag helt slut. Imorgon är det terapi och om tre veckor ska vi utvärdera om vi ska fortsätta med terapin eller inte men jag känner att inte får ut någonting utav den. Jag tycker det är roligt att läsa ur pärmen och fylla i papper men det ger ingenting mer än att det stimulerar mitt intresse för att läsa och skriva. Sedan är jag inte något vidare förtjust i min psykolog, jag saknar min förra för hon var så himla klok och bra. Hon var en utav två människor jag träffat under åren på psyk som jag faktiskt tyckt om.

Jag har börjat packa nu men får ta tag i att rensa garderoben någon gång snart. Vill bara få flyttat nu och komma igång med att göra fint i nya lägenheten.

Jag är hur trött som helst efter flera dagar med total sömnbrist så jag ser fram emot att få sova inatt, nu när jag fått hämtat ut Imovane.

Satan själv


Två psykmöten på rad imorgon. Först ett med sjuksköterskan för att gå igenom den behandlingsplan de gjort upp för mig för att se att jag tycker den "låter bra", vilket jag med all säkerhet inte kommer tycka låter bra för fem öre men min åsikt har aldrig haft någon som helst betydelse för psykiatrin så vad spelar det för roll? De lyssnar inte, jag pratar för döva öron. Jag kommer ändå säga vad jag tycker, trots att jag inte kommer bli lyssnad på.
Efter det har jag läkarsamtal med satan själv eftersom hon bestämt att jag inte längre ska ha Imovane, vilket kom helt ur det blå. För två veckor sedan när vi faktiskt hade läkarsamtal sa hon ingenting om Imovane och när jag upptäckte att hon skrivit ut ett 30-pack med "1 - 2 tabletter vid behov" när jag alltid haft tre som dos på ringde och frågade vad hon håller på med fick den hutlösa förklaringen att "Ja men du tar ju ändå bara 2 och sparar resten så det gör ingen skillnad om du får utskrivet den dosen när du redan tar två och inte tre." Jag blev så arg! Hon har inte en jävla aning om hur många tabletter jag tar, hon kan inte veta om jag tar en eller två eller 75 om dagen. Sedan om jag nu hade velat spara tabletter så hade jag inte tagit någon för jag sover inte på två så vad hade vitsen varit med att ta dem om man inte har någon effekt av dem? Jag förklarade mycket noggrannt för henne hur det faktiskt är, att jag inte sparat tabletter på flera månader för att jag sover så dåligt att jag inte kan spara något för jag behöver alla tabletter jag har för att få sova, och jag bad henne att förklara hur hon kommit fram till denna mycket intressanta teori om att jag tar just två tabletter varje dag och sedan sparar den tredje men det ville hon inte lyssna på det örat utan började prata om andra saker. Hon är så skamligt dålig och kan inte ta en diskussion. Hon kan inte stå för det hon säger och att hon vräker ur sig sådana påståenden är fan inte rätt. Att då gå från att först inte ens nämna att jag ska få minskad dos när vi faktiskt har läkarsamtal från början till att sedan skriva ut minskad dos och dessutom skriva EN till två tabletter vid behov, alltså ha med en överhuvudtaget, då är det ju precis som att jag inte behöver dem alls, till att sedan säga att "Nej, du ska inte ha Imovane längre för dem är farliga för dig, hade du inte haft dem när du flyttades över till vår mottagning så hade jag aldrig skrivit ut dem till dig! De påverkar ditt resultat i terapin och dem är jättefarliga!" Jag började bara skratta för hon är ju inte riktigt klok. Vi pratar om en insomningstablett som inte sitter i på morgonen. Det är ingen sömntablett utan en insomningstablett. Men nej usch den är såååå farlig för att det är en benzodiazepin och ååh jag är i stoooor fara, trots att jag haft den dagligen i tre år. Men då var det ju givetvis helt "skräckinjagande" att jag haft den så länge, för det är bara en medicin man ger tillfälligt och det faktum att det är den enda medicin som får mig att kunna sova hjälper inte, för den är så farlig och då måste den bort, trots att jag aldrig haft några problem med den men nej, den påverkar ju mitt resultat i terapin och oj vad farlig den är. Satan själv, är vad hon är.
 
Sedan jag bytte till psykosmottagningen i juni har jag bara fått problem med denna läkaren och blivit utsatt för hemska situationer på slutenpsyk för att hon inte kunnat skriva in min vid-behovs medicin i min medicinlista trots att jag påminnt henne flera gånger innan och sedan efter första katastrofbreaket då jag inte fick något lugnande för att det inte stod i listan och jag ringde henne när jag kom hem och sedan när jag kom till slutenpsyk två veckor därpå och fick ett svårt ångestanfall igen så fanns fortfarande ingen vid-behovsmedicin i listan. Den finns säkerligen fortfarande inte där.
Och så säger hon när vi pratar i telefon nu i veckan efter att jag går i taket efter hennes hutlösa vansinneshistorier om Imovane och dess påverkan på mig och hennes fanatiska rädsla för att jag ska ha medicin: "Men om du inte är nöjd med dina mediciner så får vi boka ett nytt möte!" Jag visste inte vad jag skulle säga för det är ju hon som inte är nöjd med mina mediciner. Det är ju hon som tar bort min Imovane och jag försöker bara ta tillbaka den för jag behöver den! Jag kan inte sova utan och jag har inte kunnat sova på flera dagar mer än några små tillnickningar hit och dit.
Hon frågade vilka andra sömnmediciner jag haft och jag svarade att jag haft varenda jävla en, och då ville hon ha namn och jag sa att jag kan omöjligt komma ihåg alla sömnmedels namn, så hon gav mig några namn och jag svarade ja, de har jag haft och de funkar inte men hon vill pröva Circadin igen och jag blir bara så arg på henne. Hon kan inte göra såhär, huxflux som hon vill. Hon är ingen jävla diktator, jag är en människa och det är mitt liv. Om jag bara kan sova med hjälp av Imovane så behöver jag Imovane. Den påverkar inte mig på något sätt under dagen eller är farlig. Jag tycker det är väldigt lustigt att man blir läkare när man är helt emot mediciner och säger att "man ska inte använda mediciner, man ska använda sig av terapi." Jaha men varför är du inte terapeut då?
Så det ska bli intressant att se hur morgondagen ser ut. Jag tänkte visa henne min bästa psykopatiska sida och jag är trött på att hon hela tiden ska trampa över mig som en äcklig översittare. Trampar hon på mig under samtalet imorgon så får hon ett skrivbord över sig. Jag blir väldigt, väldigt sällan arg, men man kan inte tåla hur mycket som helst och med allt annat som som raserar är jag inte på humör för att att vara den snälla lilla slagpåsen alla tror jag är.

Ett långfinger åt allt


Härmed avsäger jag mig allt. Man klarar inte av hur mycket sorg och skit som helst och nu orkar jag inte med det längre.
Du har blod på dina händer och jag har förlorat ännu en älskad till döden. Jag tänker inte spela efter era regler längre.

Sådant som är fint II


Ett avtal med döden


Det finns alltid i mina tankar, det förflutna. Framtiden korsar sällan vägarna mellan mina tankar eftersom jag vet att jag är fast här.
Jag vet att jag aldrig kommer komma ur det förflutna och att i framtiden kommer jag fortfarande vara kvar där jag är idag. I framtiden kommer nutid vara dåtid, men situationen förblir densamma.
För många blir det bättre, men jag kommer alltid vara kvar här i mörkret. Jag kommer alltid att leva i det förflutna även om det är nutid eftersom ingenting någonsin kommer att bli bättre med tiden. Det finns inget sådant som en ljus framtid för mig. Och kanske borde jag vara mer upprörd över det än jag är, men jag gjorde ett avtal med döden och saken är att oavsett vad som händer så kommer jag ändå vara den som kastar sista stenen. Oavsett vad så kommer jag vara kvar där jag är nu och då spelar tidsmarginaler ingen roll för slutet skrevs en dag i maj för elva år sedan och ingenting annat har någonsin varit ett alternativ. Hur historien än fortskrider så kommer finalen ändå se likadan ut.

Jag har aldrig velat ha något eller någon som försöker ändra på det de inte kan ändra. Jag har bara velat ha personer som ser mig för den jag är och inget annat. Jag har aldrig bett om hjälp eller skrikit efter nåd för att få leva ett långt liv, utan för att jag velat få en chans att göra något av mitt liv innan dagen kommer. Kortfattad så har jag försökt knuffa undan det onda för att få uppleva det goda så att jag ska kunna ta farväl med bra minnen och inte bara dåliga. Men för det mesta har jag låtit mörkret sluka mig och jag har väldigt sällan bett om någon hjälp. Jag har tvingats på den, utan resultat.
När demonerna anfaller säger jag ingenting utan skänker döden en tanke och hoppas på att han ska ta mig. För när man vet att slutet blir detsamma oavsett och att ingenting ändå kommer bli sådär bra som man vill ha det innan man går bort, och man vet att man är fast i denna sinnestortyr tills döden faktiskt svarar, så spelar ingenting egentligen någon roll.

Jag vill inte uppleva roliga saker för att få ett långt och bra liv. Jag vill uppleva roliga saker så jag kan dö med lycka i själen istället för sorg.

Ersätter text med en tråkig video av randomness


En dag i augusti, en dag i april


Det är så tungt att andas. Bördan är för stor. Idag tänker jag inte på annat än frid. Den kommer, när allt är i rätt position och kan släppa lös fågeln ur sin bur. 

Kometen kommer mot mig i rusande fart och jag är likt en mygga på väg att bli inget mer än en fläck


Var ute på stan idag en kort stund. Syster skulle in till polishuset och fixa nytt ID-kort och jag skulle hämta medicin på Apoteket. Min buss kom fram tjugo minuter innan systers så jag gick till Apoteket och det var ingen kö till recept så jag kom fram direkt. Av någon anledning fanns inte Topimax kvar i listan fastän den legat där sedan över en månad och jag skulle hämta ut den för att höja till 75mg från och med idag, och det var fel dos Imovane utskrivet då det stod "1-2 tabletter för sömnen vid behov" istället för 3 tabletter som jag alltid haft, och det var bara 30 tabletter och då får jag hämta ut var tioende dag vilket känns väldigt jobbigt. Dessutom blev kassörskan irriterad på att min läkare inte tagit bort Apodosen så hon skulle ringa dit och då fick jag sätta mig och vänta. Det tog en lång stund, närmare tio minuter innan jag fick komma fram till disken igen. Hon hade pratat med min sjuksköterska eftersom min läkare i vanlig ordning inte är på mottagningen och inte kommer dit förrän nästa vecka, men enligt sjuksköterskan så är det krångel med det nya Apotekssystemet som tagit bort Topimaxreceptet och inte min läkare, vilket låter skumt men i och med att jag hade läkarsamtal förra veckan och pratade medicin så tycker jag ju det vore oerhört konstigt om hon tagit bort receptet. Angående Imovanen hade inte kassörskan ens frågat så hur det kunnat ta såpass lång tid vet jag inte riktigt. Hur som helst fick jag mina ynka 30 Imovane och mina nya B-vitaminer med mig hem och mötte upp systers buss som kom fram precis när jag nådde busstorget. Vi gick till polishuset och syster fixade foto och att alla uppgifter stämde och sedan tog vi bussen hem till mamma. Jag såg ut som något från en mardröm idag, det var verkligen inte alls acceptabelt. I och med att mitt hår blivit så påverkat utav Topimax att jag tappar enorma mängder vilket skrämmer ihjäl mig och det har blivit extremt skört, så kan jag inte ha i hårspray längre, och det är fruktansvärt för mig eftersom jag är en hårspraysfanatiker. Jag kan inte sätta i löshår eftersom jag inte kan tuppera håret på grund av att jag helt enkelt inte kan bortsta ur det utan att få panik när jag får överfulla nävar med hår efteråt, oavsett om jag har i spray eller inte men har jag i spray så blir det dubbelt så mycket håravfall. Därför måste jag nu alltid ha håret i toffs och det hatar jag, men idag så hade jag det inte i toffs och det såg hur fult ut som helst ihop med mina kläder och jag skämdes när jag var ute och ville bara vara osynlig.
Topimaxen har verkligen gjort min kropp helt konstig men det är den enda medicin som behärskar mitt mående någorlunda och jag har liksom gått ifrån att självskada dagligen i sju år till att självskada väldigt sällan och mina impulser är mycket mer behärskade och det känns otroligt, men det är så mycket i kroppen som tagit stryk men håret är det som skrämmer mest för håret är ändå håret. Jag kommer dock att behöva bli tvungen till att offra Topimaxen om det inte blir bättre med B-vitaminerna och Siliceakapslarna för så som jag kämpat för att spara ut mitt hår eftersom det tar så lång tid för mitt hår att växa, är jag inte villig att förlora det. Och jag vägrar bli tunnhårig eller tappa mer hår nu. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall jag slutar med Topimax och hamnar tillbaka i det gröva självskadeträsket som mycket väl kan ta mitt liv, för jag lever hellre med självskada och en fungerande kropp i övrigt än med en kropp som blivit väldigt konstig och med hår som ramlar av, även om det innebär att jag inte är lika aktivt destruktiv på kroppen. Så är det bara. Ingenting är värt det priset.

Vi kom hem till mamma och syster kommenterade "Fan vad smal du blivit!" när jag tog av mina jackor och stod där i en svart t-shirt med gamla fläckar från hårblekmedel överallt. "Det är klart, hon äter ju inte" svarade mamma. Jag blev bara irriterad. Mamma bor inte i samma lägenhet som jag och har ingen koll på hur mycket eller hur lite jag äter. Visst, jag har i princip alltid tom kyl, frys och absolut ingenting att äta när hon kommer hem till mig och i regel äter jag väldigt lite nu för tiden, men hon säger alltid allting på sådana elaka, nedlåtande sätt. Mamma är alltid så okänslig i allting och efter 21 jobbiga år tillsammans borde hon veta bättre. Men mamma är väldigt känslokall av sig och har alltid varit och oavsett vad hon gör nu så ser jag ändå det förflutna bakom, för det går inte att glömma.
 
Vi åt middag, syster hade med sig kaka som hon bakat och sedan pratade vi om lite allt möjligt. Det har varit en jobbig dag, påfrestande. Jag har sovit riktigt dåligt i flera dagar i rad så det påverkar också och sedan allt annat omkring en. Sjuksköterskan ringde upp under eftermiddagen och sa att hon antecknat medicinfelen och att hon ska be min läkare ringa upp mig när hon kommer tillbaka så vi kan fixa detta. Jag är trött på allting, det ska vara krångel hela tiden. Det är bara för mycket på samma gång nu.

Kollapsade inälvor


Det har verkligen inte varit några bra dagar sen jag skrev sist. Tog tabletter och drack i fredags och dagen efter trodde jag att jag skulle dö. Jag har aldrig varit bakfull i hela mitt liv och jag har konsumerat enorma mängder alkohol i mina dagar så att det skulle vara bakfylla är inte tänkbart. Dessutom var det så konstiga känslor i kroppen och det höll i sig i tre dygn. Det första dygnet kunde jag inte sova alls, jag spydde åtta gånger och det kändes som mina inälvor gick sönder samtidigt som huvudet sprängde på alla ställen som fanns. Jag trodde garanterat att det var kroppen som inte klarade av att hantera intaget av alkohol och tabletter ihop längre och tänkte vid två tillfällen att jag skulle ringa 1177 men sedan tänkte jag att jag struntar i det trots att jag aldrig haft sådana plågor i hela mitt liv för jag brydde mig inte om jag sakta skulle dö av kollapsade organ. Hela den dagen låg jag där och tänkte att om jag dör nu så är det i plågor för att jag ska straffas för mina synder och det kan jag lika gärna förtjäna.

Dagen efter hade jag fortfarande kvar samma symptom bara i lägre grader men det blev värre när jag försökte äta men jag hade inte ätit på tre dagar så jag var hungrig och tänkte att jag kanske skulle må lite bättre så småningom. Jag fick i alla fall behålla maten och sedan sova, även om det tog lång tid och jag vaknade flera gånger nästan varje timme under natten. Det var inte så lätt att sova men jag fick åtminstone sova något för första gången på två dagar och det behövdes.
Kroppen hade tagit stryk och jag har fått rejält med hudutslag. Det är delvis vad som ser ut som myggbett och sedan enorma finnar, vilket är något jag normalt sett sällan får annars. Dessa äckliga saker är överallt på kroppen och uppstod dagen efter jag druckit och tagit tabletter så det känns väldigt skumt allting, att det skulle påverka såpass med det eftersom jag har tagit så himla mycket större mängder med piller förr, dock aldrig Topiramat ihop med alkohol men jag tycker det vore väldigt konstigt att den mängd Topiramat jag tog skulle få mig att bli såhär sjuk jämfört med när jag stoppat i mig över 80 stycken mer utav andra tabletter och dessutom druckit mer. Normalt sett blir jag bara medvetslös och hamnar på sjukhus efter vodka och piller men jag har aldrig blivit fysiskt sjuk i den här bemärkelsen. Visst tar kroppen mer och mer stryk för varje gång men det här var ju löjligt och något annat vet jag inte vad det skulle kunna vara, det känns som ett väldigt lustigt sammanträffande om det vore något helt annat i och med att det höll i sig som kraftigast ett dygn och sedan avtog mer och mer.

Nu har jag inga känslor kvar av att mina inälvor kollapsar och huvudet exploderar inte men jag är så otroligt deppig och less på allt och alla. Jag känner att jag vill göra något helt extremt och radikalt men de saker jag får upp i huvudet är alldeles för mörka för att kunna göras utan att hamna i fängelse med förmodat livstidsstraff så jag får hålla mina tankar till att förbli just tankar. Livet är redan ett livstidsstraff så det räcker.

Smärtan, identitet och sanning


Ondskan bor under stadens alla stenar och smärtan håller oss obemärkt i handen och river till. Vissa av oss lär oss tillslut att tränga igenom alla huvuden för att vi känner direkt igen tecknen och vi ser igenom alla fördragna ridåer och de som tror de döljer sin identitet så bra kan misslyckas radikalt men vi säger inte ett ord fastän vi vet sanningen.

Det är en evig loop som aldrig tar slut. Smärtan följer mig vart jag än går och hittar alltid nya sätt att stiga i graderna, för precis som jag vande mig vid andras beteenden eftersom jag studerade alla så noga så vande jag mig vid smärtans alla grader, så den fick alltid stiga för att komma ikapp så att den fortfarande skulle göra ont. Och den lyckades alltid för det slutade aldrig plågas och helveteseldarna slukade min insida bit för bit men aldrig visade jag något utåt. De få gånger min insida ramlat ut för någon att se har jag blivit mer upprörd över att ha fallit sönder inför någon än över hur dåligt jag mådde för att behöva ramla sönder överhuvudtaget.
Men för några år sedan var det okej att vara i loopen för då man var inte ensam även fast man var ensam ändå. Men man hade vänner, eller kanske inte i plural men åtminstone någon. Oavsett om man satt bredvid varandra eller chattade så hade man någon. Nu finns ingen så nu är loopen bedrövlig. Nu har smärtan ännu en öm punkt att bita i för det är kanske det som svider allra mest i hjärtat; ensamhet, att vara övergiven. Det ger direkt återblickar till alla andra gånger jag blivit övergiven. Lämnad av pappa två gånger varav sista var föralltid, övergiven av hela släkten på pappas sida och så småningom slutade alla andra släktingar, de på mammas sida höra av sig likaså. Blev utkastad hemifrån och givetvis övergiven av varenda människa som kallats för vän, hela livet. Ja, den punkten är den som svider mest och där har smärtan något att gotta sig åt ett bra tag. För oavsett om jag har någon temporär vän eller inte så har övergivenhetskomplexen blivit så gröva med åren att jag ständigt går och väntar på att bli lämnad, så även om jag alltid dyrkar vännen jag har för stunden så är jag fullkomligt livrädd och ångestfylld och väntar på domen om att bli ensam igen. Sådana som jag är inte menade ha någon i sitt liv förutom smärtan. För även om den gör ont så finns den ändå alltid där, och jag är alldeles för godtrogen mot sådant som finns med länge. Om något alltid finns hos mig så betyder det väl att det älskar mig? Är det inte så kärlek fungerar?

Vissa lär sig se igenom andras väluppbyggda identiteter medan andra kan gå igenom hela sina liv utan att ana att personen de trodde sig känna bäst utav alla var någon helt annan inuti. Det är lustigt hur sanning och ärlighet fungerar, att vi kan välja en sanning mot oss själva och en sanning som vi visar utåt. Att vi helt övertygar vår omgivning att vi är på ett visst sätt och bygger upp ett väldigt komplext system för att bibehålla all information som inte får läcka ut. Jag är alltid ärlig, jag drar en vit lögn då och då men endast för beskydd. Men hela min person när jag är ute i allmänheten är en lögn. I ärlighetens namn så finns det ingen icke-psykiatrisk person som någonsin pratat ansikte mot ansikte med den jag är, bara den jag jag byggt upp mig till att vara. Det är nästan lite tragiskt men smärtan håller oss alla i handen, fast min hand blir snarare hårt sönderkramad och blöder.

Som en elektrisk chock genom skelettet


Tittat på lägenheten. Det var hantverkare överallt. De har lagt nytt golv, ska måla om i köket och vardagsrummet. Det är ny spis och nytt kylskåp. Jag fick välja en fondtapet till vardagsrummet och den blev vit med svarta slingrande blommor som lite liknar körsbärsblommor.
Inspekterade kort rummen, det blir nog fint sen när man kan se hur det ser ut utan alla hantverkare och verktyg och den starka lukten av målarfärg och minus stressen av att inte vara där ensam.
Jag har lägenheten våningen ovanför basenheten, alltså där den allmäna lägenheten är och även där personalen sover natten. En trappa ner ifall man vill vara social, en trappa ner om man behöver hjälp. En trappa upp för dem om de behöver springa in till mig. Fast jag hade egentligen velat ha en lägenhet i ett hus som inte var i samma som baslägenheten. Jag har väldigt svårt att ta emot saker eftersom jag inte anser att jag är värd det och hade jag bott i huset bredvid så hade jag haft mer avstånd, nu är jag rädd att det kanske blir så att jag kommer att be mer om hjälp just för att den är så nära och det vill jag inte för jag är ju inte värd det och då blir det motsatser som krockar i huvudet och det går inte för sig.
 
Lägenheten är beräknad vara helt färdig i slutet av november så jag hoppas det kan komma någon som kan ta över min gamla så jag kan slippa vänta och framförallt slippa låta de på boendet vänta. Då får jag bara ångest för att jag har en plats men inte kan vara där. Det känns som att jag stjäl och jag känner mig ännu äckligare då.

Jag måste sova en stund nu. Min hjärna klarar inte av att vara vaken så långa stunder längre.

Men även skuggorna blir större nu och inget är sig längre likt


• Idag gick jag till terapin istället för att ta bussen. Hämtade ut paket som kommit till torgkiosken i centrum istället för ICA hos mig medan jag ändå var på väg. Var knappt några andra på de vägar jag gick så det var fint.
• Hade terapi och vi gick igenom hemuppgiften jag gjort förra veckan samt veckobladen. Psykologen märker försämring.
• Skulle haft läkarsamtal i måndags men mådde för dåligt för att möta världen. Hade telefonsamtal istället. Ska höja Topimax till 75mg och har inte längre apodos. "Jag har ju förstått att det är ingen idé att skriva ut apodos med syftet att förhindra att du tar överdoser för jag har ju märkt att du kan spara undan dem lika bra som om du fått burkar" sa hon när jag bad om att få vanliga recept. Det är det jag sagt hela tiden men ingen lyssnar på det man säger så länge det inte är det de vill höra.
• Fick cigg ifrån två främmande människor under två tillfällen när jag var ute. Frågade snällt fastän jag var livrädd och tvekade men jag kom tidigt till psyk och hade ingen lust att sitta i väntrummet, och sedan under pausen ville jag inte bara stå ute och glo. Ibland har man tur.
• Kom hem, tog mina nya Silicea kapslar och trodde jag skulle dö. Kapslar och jag går inte ihop. De här var dessutom enorma, och jag som tyckte Cymbaltan var stor...

• Fick samtal ifrån boendet så ska dit imorgon och titta på tapeter. Mamma ska med för jag vågar inte gå dit själv första gången och sen är jag inte hundra på vart det ligger och vill gärna inte gå till fel hus. Har varit där en gång förut men det var över ett år sedan och husen är nyrenoverade så jag tar inga chanser.
• Har även fått tid till Ortodontimottagningen (de som ska fixa mina mjölktänder som aldrig tappats) och sen händer inte så mycket mer. Ska få flyttlådor av syster så börjar packa om tre veckor. Sedan vet man inte hur lång tid det tar innan man kan få flyttat bara. Beror ju helt på, men jag hoppas det inte dröjer allt för länge. Jag behöver nya väggar att viska hemligheter för.

Dagens sorg: Angel rev sönder den enda överlevande Kent-svalan jag hade kvar. Nu har jag inga alls och den var det enda materiella jag hade kvar som ett minne av något överhuvudtaget. Vila i frid, svalan med Ensamheten.

Sorrow in the rain


Imorgon måste jag bege mig ut i världen men allt jag vill är att gömma mig i min grotta. Fast mest av allt vill jag packa och flytta snarast möjligt, göra fint i nya lägenheten så jag kan gömma mig från omvärlden i en fin lägenhet istället för en minimal och sunkig äcklig sak. Hyresvärden har stängt av värmen och jag vet inte varför. Nu är det iskallt här igen men jag orkar inte tjata. Orkar inte säga någonting till någon längre, öppna munnen. Ingen lyssnar ändå på mina ord så jag kan lika gärna bli tyst igen och inte prata alls mer än vid tilltal.

Oktoberfrost. Dimman ligger tät över Göta Älv. Strömmarna dränker våra sista förhoppningar och regnet döljer våra tårar.

Smärtstillande


Överväldigad av plågande tankar som behöver kvävas. Krossade piller uppsnortade och vodka pulserandes i blodet.
Dessutom står hon lutad mot väggen och hånler mot mig. Jag har inte sett henne på flera år men hon har kommit tillbaka nu. Jag trodde hon var borta för alltid men sen dök hon bara upp igen för några dagar sedan som om ingenting.
 
Jag vill skada men jag vet inte om jag kommer göra det. Det är väldigt kaos i huvudet idag och jag vill bara försvinna just nu. Jag får nog skada trots allt...

Mormor


Vi ska åka och hälsa på finaste mormor imorgon. Det är så svårt, man vet aldrig om det blir sista gången och det gör så ont...
Det har hänt så mycket med mormor den senaste tiden. Hon har blivit sämre så himla snabbt och nu klarar hon inte att bo hemma längre. Hon har blivit hela 90 år gammal men på kort tid har hon blivit väldigt dålig, ramlar konstant och nu har hon inte kunnat bo hemma så hon har varit på sjukhus i över två veckor och bor nu på äldreboendet som morfar bodde på, fast hon får bara stanna i två veckor för det har blivit korttidsboende.
Vi har försökt länge nu att få en plats på ett boende här hos henne, då mormor bor i Göteborg och det gör inte vi, men det tar sån tid med allt och nu är det akut för om två veckor; ja vad händer med mormor då? Hon klarar sig inte med enbart hemhjälp för det hade hon förut och då ramlade hon ändå och slog i huvudet såpass för att hon var sjuk och hemhjälpen hade inte tid att märka att hon var dålig. Nu är mormor jättedålig och vimsig och hon trivs inte alls på korttidsboendet, mamma är hur stressad som helst och ringer till bistånd här stan så ofta hon kan men de är inte snabba på att ringa tillbaka. Det är en jobbig situation och mormor säger till mamma att hon tror det kan vara nära slutet så mamma är orolig och jag är förtvivlad.
När jag fick veta att mormor åkt in till sjukhuset för snart tre veckor sedan skrev jag en låt till henne. Det var mest för min egen skull men jag skickade den till mamma och hon skrev ut den och tog med den till mormor, så hon fick den dagen efter när mamma åkte på besök, utskriven på ett kort med en ängel.

Jag skrev henne ett brev en gång
det lät ungefär såhär:
"Mormor du är min stjärna i mörkret
En ängel sänd från Gud"
Jag försökte skriva en sång
men jag kan ju inte sjunga
Nu gör jag det ändå, till mormor

Ragnhild du är vacker
det doftar sommar i ditt hår
Och trots att du blev äldre
ser du precis ut som igår

Omtänksam och varm

ärlig och alldeles perfekt
Du är min mormor
och jag älskar dig

Som barn var jag hos dig
nästintill varje dag
Vi lekte massa skojigt
morfar, Mona, du och jag
Vi fick oss många skratt
och vi hade alltid kul
Vem kan glömma
tiden som var ljuv

Varje gång vi ses blir jag så glad
när du ler
Du har alltid funnits där för mig
alltid varit rar
Det finns ingen som du och jag hoppas nu
Att stjärnorna på himlen alltid lyser
alltid lyser
för oss

Jag älskar min mormor och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra när hon försvinner. Jag klarar inte av att förlora henne. Varför måste Döden ta ifrån oss dem vi älskar?

Tankar om terapin hittills


Jag tycker om terapin. Det känns lite som när man gick till skolan för första gången; hjärnan suktar efter att lära sig nya saker och man sitter hela tiden och vill ha ut mer än det man får. För vi har inte direkt gjort någonting än i terapin, bara läst igenom några blad ur pärmen och min psykolog har läst lite ur en bok som förklarar lite mer om bladen, men inte mycket. Det är så ytligt, så himla skrapande på ytan och jag tror min psykolog tror jag är ganska... okunnig om saker och ting. Jag får det intrycket och det tar jag illa åt mig utav. Vid ett stycke i ett av bladen förklarades en situation och jag förenklade det och sa att det skulle med andra ord kunna kallas magkänsla, senare kom vi till ett stycke i boken som nämde ordet intuiton och förklarade ganska så detaljerat vad det ordet betydde (lite onödigt för det är ju ingen ordbok vi läser) och sedan direkt efter när vi fortsatte prata använde ändå min psykolog ordet magkänsla istället för intuition precis som om hon inte förstår att jag faktiskt vet vad intuiton är. Åh, jag hatar sådant. Jag känner mig så nedvärderad och smutsig. Varför förutsätter andra att man inte vet saker? Hon hör ju ändå hur jag pratar och vad för ord jag använder och jag har ju ändå ett ordförråd som kanske inte alla dagens ungdomar har, eller åtminstone inte använder sig utav. Det blir så jobbigt när det är kaos överallt man går, det blir ju aldrig bra någonstans. Men ändå; jag tycker om terapin, för som sagt så känns det som när man började skolan och jag längtade ju så för att få börja första klass. I dagis tjatade jag och gnällde på mina fröknar för att vi inte fick lära oss någonting. "Det är orättvist att jag bara ska sitta här och leka. Jag vill inte leka, jag vill lära mig saker!" sa jag ofta, men de sa bara att jag får vänta tills jag börjar i första klass.
Jag har alltid tyckt om att lära mig saker, så nu när jag går i terapin förväntar jag mig att lära mig någonting. Vi ska börja gå mer in i detaljer. Men det är där jag tror det skiljer mycket på mig och min psykolog, för jag har försökt ge lite feedback varje gång vi läst igenom de olika bladen och ur boken om hur de stämmer in på mig och gett exempel men hon har inte direkt pratat igenom det eller sagt att vi ska gå igenom sådant längre fram. Då har jag känt det som att vi inte alls har terapi utan mer... högläsning och pappersifyllning. Nu sa hon dock i onsdags att vi ska börja med att öva på att inte ha en känsla fullt ut eller stänga av den helt, utan kunna ha den i bakgrunden. Det ska bli intressant. Det som jag tycker bäst om terapin är när hon läser högt ur boken för hittills har det varit den enda källa till direkt information och kunskap. Fast i ärlighetens namn så står det ingenting som jag inte redan vet eller tänkt på. Det är ju sådana grundläggande saker som egentligen alla vet och förstår. Jag antar de svårare bitarna kommer längre fram. Men hur som helst så är det ju tur att jag är kunskapstörstig. Mindre bra är väl att jag vet hur fort jag kan tappa intresset, fast psykologi är ju ett väldigt intressant ämne som alltid fascinerar så med turen på min sida kommer jag inte tycka det är tråkigt att gå dit utan se fram emot att lära mig hantera mina tankestormar och känslokatastrofer.

Kort om dagen


Idag vaknade jag som vanligt upp bland mina gosbollar. Prinsessan låg bredvid mig på ena kudden och pussade mig när jag vaknade. Så himla fint, åh.
Tog den här bilden igår, såhär har vi det när vi ska sova:

 
Ringde mamma och vi åkte och handlade kattmat och strö till lådan. Sedan hjälpte hon mig klippa deras mördarklor och sedan åkte hon hem. Jag har sen dess tittat vidare på en play through av ett spel som jag själv velat spela i flera år men aldrig haft möjlighet till. Sen när åren gått så har jag även glömt av att det ens fanns, men så i förrgår ramlade jag utav en ren slump på en play through utav spelet och blev jätteglad, och han som spelar är så himla mysig.

Jag har fullt upp att se klart dessa videos men det är bara roligt. Jag är ändå så otroligt trött i huvudet och har ingen direkt energi. Igår städade jag och diskade och idag har jag duschat men mer än så orkar jag inte göra idag. Ska snart ut på balkongen igen men det är ruskigt kallt idag så det är inte så trevligt.
Ska köpa flyttlådor när jag får pengar om två veckor och börja packa ner allt som bara står och inte fyller någon funktion. Ska även ta och göra något åt de påsar med kläder som står i garderoben som är kläder jag inte använder längre. Vet inte vad jag ska göra av dem, får ångest av att göra mig av med saker för jag är rädd att ångra mig men jag ska nog skänka kläderna till någon second hand butik. Det är bara dumt att slänga för dem är ju inte trasiga, förstår inte folk som slänger saker kors och tvärs.

Nåväl, ber om ursäkt för en lite tråkig uppdatering. It's not all fun and games, you know.

Terapisession 2


Imorgon är det dags för terapisession nummer 2. Innan dess ska jag till Apoteket och hämta ut min apodos så medan jag ändå går förbi de klassiska ciggkioskerna ska jag passa på att köpa ett paket eftersom jag rökte den sista jag hade ur paketet i eftermiddags. Egentligen har jag inte råd, egentligen har jag inga pengar alls för de som sköter kontokrediten för Apoteket drog dubbelfaktura och kan inte se att de gjort det förrän imorgon, skrev kundtjänst när jag chattade med en kvinna därifrån i måndags, och ska jag ha tillbaka det de dragit extra får jag betala 50kr, vilket jag inte förstår hur det kan kosta att skriva en en dragning nu när allt sker elektroniskt. Det är löjligt. Så jag får be att de istället skippar nästa månads faktura för det är ju onödigt att gå minus 50kr för en sådan sak, men det var ännu mer onödigt att de skulle dra dubbelfaktura nu, för det gjorde att jag inte hade råd med sista räkningen som är för mobilen och pengarna som sedan skulle vara över skulle gå till kattströ och kattmat men det blev inget med det. Syster var dock snäll och lånade ut 300kr. Jag frågade efter 250 men hon satte in 50kr extra av välvilja så nu tar jag de femtio kronorna till ett paket cigaretter så jag kan vara lite lugnare när jag är ute bland alla ögon.

Jag har faktiskt varit duktig och fyllt i veckokortet varje dag. Även om vi inte använder oss utav färdigheter inom DBT:n så ska jag fylla i allt annat. Jag gick i DBT ett halvår på BUP men det gick bara inte. Det var kaos med grupp på många plan eftersom jag inte fungerar i grupp och de kände varann sedan innan allihop och de nedvärderade mig för att jag inte kunde äta fikat under fikastunder eftersom jag har bakteriefobi och inte klarar av att äta något som någon annan rört vid. Sedan hade jag ingen nytta utav det vi gick igenom under tiden. Det var så himla löjliga metoder som inte fungerade för fem öre och den kontaktperson jag hade, som även var min kontaktperson utöver DBT:n, var väldigt otrevlig och inte särskilt lämpad för att arbeta inom psykiatrin. Sedan vet jag inte riktigt om min kontaktperson och den andra BUP-tanten som höll i DBT:n var så värst duktiga på det. Oavsett så bet det inte på mig, det gick in i ena örat och ut ur det ena. Att städa rummet eller lyssna på musik avleder inte mina tankar och det var bara sådana saker vi fick lära oss under den DBT behandling jag gick i på BUP.
Det jag och min psykolog gör nu är KBT med DBT inslag eftersom att jag behöver arbeta med bägge delar. Sedan om det gör någon skillnad får vi helt enkelt se, vecka 47 ska vi prata igenom hur vi tycker det fungerar och se om vi ska fortsätta eller inte. Det är bra tycker jag, att inte sätta en jättelång tid fram utan att istället sätta en lite kortare prövotid men som ändå är någorlunda lång så man kan känna av ett resultat.

Nu har jag en skrikande katt att ta hand om, vet inte vad det är med honom. Han har blivit lite knäpp de senaste dagarna.
Här är han inte knäpp, bara charmig.

Vem är du?


 Tog vinden dina andetag
och natten dina tårar
Eller var det hjärtat som gav sig ut
till vem som än ville ha det?

Har du slut på krafter
Har du slut på ord
Vet du inte längre vart du hör hemma?

Vem är du nu
Vem var du förr
Vet du någonting om dig själv
Eller är du en gåta?

Mysterier finns alltid, min vän
och legender slutar olika
när de berättas från person till person

Är du en saga
Är du en myt
Vem är du egentligen?

Vem är du nu
Vem var du förr
Vet du någonting om dig själv
Eller är du en gåta?