You have a ghost inside your head and all your visions end up dead


Det är snart mars. Vart tar tiden vägen?
Egentligen skulle jag vid det här laget ligga på omkring 7kg mindre än jag gör eftersom jag noga och väl strukturerade upp det så att jag skulle nå min målvikt i april, men det blir lite försenat om det fortsätter i samma takt som nu. Eller så har jag tur och får till det ändå, jag hoppas på det.

Om det inte vore för att min hjärna är som deg och att kroppen och hjärnan inte kommunicerar alls längre så hade jag rört mer på mig men jag är alltid omedvetet någonstans långt borta i min egen värld, fast där finns ingenting längre. Det är bara tomt och inte en enda tanke, känsla eller medvetenhet finns kvar. Det är fullständigt
blankt, som en blackout fast på ett annat sätt och därför blir det inte någon motion eftersom jag är en sekund här och en sekund där och med varje ögonblink så har jag glömt att jag håller på med någonting och går över till en annan, runt, runt och ibland håller jag på med en och samma sak i flera timmar utan att ta blicken ifrån det eller en enda paus, för jag är liksom inte rikigt "där".
Jag ser vad jag gör men all tankeverksamhet är inaktiv medan kroppen motoriskt rör sig. Och eftersom tankarna inte finns där så finns inte heller något tidsbegrepp vilket gör att den allra enklaste sak kan ta enormt lång tid. När jag är på väg att göra någonting så glömmer jag bort vad jag gör där (kanske lyfter armen halvvägs mot en skåpslucka och ska öppna) och direkt efter så blir det samma sak när jag då märker att jag har handen precis framför skåpet utan att minnas att jag ens gått dit, och när jag väl är framme och öppnar skåpsluckan för att sträcka mig mot ett glas så har jag än en gång glömt varför jag är där och vad jag håller på med. Ser att jag är i skåpet och på väg att ta tag i något men rycker förskräckt till när jag ser att jag är i rörelse utan att ha en aning om att jag gått dit och inte ens vet vad jag gör där, och blir orolig över vad för andra saker jag kan ha gjort omedvetet.
Sedan blir det helt blankt innanför pannbenet, kroppen rör sig men jag är borta psykiskt.

Men nu är det snart mars i alla fall, våren kommer och allt blir så mycket finare.
Sen blir det april och jag ska träffa en Göteborgsprinsessa och det är något jag ser fram emot, men samtidigt är jag orolig och stressad för jag har sådana krav på mig själv och jag når inte upp till dem och så är jag alltid så skamsen över att umgås med andra eftersom jag konstant känner mig som en belastning för dem, som en fotboja de tvingas släpa efter sig.
 
Jag övertolkar allt de säger och gör till att de försöker få mig att förstå att de vill ha bort mig.
Minsta tonfallsändring eller ansiktsmuskel som ändrar sig blir en tung sten i bröstkorgen på mig då jag direkt tar det som ett tecken på att personen stör sig på mig och jag får dåligt samvete över att jag är där och stjäl personens tid.
Sen har jag ju planeringspanik eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret och allt sådant.

I ett par års tid har jag alltid tänkt att det är just april som gäller för mig. Att det är sista chansen att bli vacker till april månad. Det var alltid en dröm med många tappra försök utan framgång, men förra våren sa jag till mig själv att det är nu eller aldrig, det måste bli nästa april.
Sedan dess har jag planerat allt jag ville ha gjort och försökt komma på allt jag behöver, hur jag får det och vad som går att ändra utan kirurgi.
Jag gjorde tidskalkuleringar med daglig protokollföring för att hela tiden uppgradera versionen utav den färdiga produkten som en gång för alla skulle stå färdig i april. Men jag blev kluven igen och halkade av spåret.
Det som snart är tid för slutresultat är inte ens på långa vägar i närheten av att kunna vifta med segerflaggan.

Eftersom det nu är just i april som jag ska träffa Göteborgsprinsessan så blir det extra krävande i och med att det faktiskt är den tiden det är, plus att jag alltid vill se ut på bästa möjliga vis när jag ska till Göteborg eftersom jag annars känner att jag är respektlös och hånar staden jag älskar. Det känns lika fel som om jag skulle vara bjuden till en stor gala och inte brydde mig om att respektera att man ska vara finklädd utan går dit med en sliten t-shirt, mysbyxor och halvtrasiga skor och inte duschat på en månad. Liksom hånfullt peka långfinger och säga "Nanananana jag skiter fullständigt i detta, titta på mig så ska ni ska ni förstå att jag medvetet går hit sånhär för att förtydliga att jag inte bryr mig ett piss."

Det är viktigt för mig att försöka se någorlunda acceptabel ut eftersom jag älskar min hemstad och blir glad av att vara där, och då är det viktigt för mig att känna att jag visar respekt så att staden kan tycka att det är roligt att jag kommer tillbaka, så det inte blir egocentrerat ifrån min sida.
Även fast städer inte har känslor så spelar det ingen roll i min värld, det och dem som betyder mycket för mig och som jag älskar helhjärtat gör jag mitt allra bästa för att de ska känna likadant, att jag faktiskt bryr mig.
Jag vill inte ta fördel av någon och min allra största svaghet och rädsla här i världen är just att vara orsaken till att någon annan blir ledsen, tar illa åt sig eller mår dåligt på grund av mig.

Så ja, det blir mycket kaos inför allting. Särskilt nu när hjärnan är någon annanstans lär det bli extra jobbigt. Men jag måste få ordning på utseendefronten i god tid, bara bestämma en färgskala eller passform eller något speciellt plagg jag vill ha. Jag måste köpa nytt allting oavsett, för ingenting jag har i garderoben är okej. April skulle ju vara nytt och fräscht, bestämt och färdigt. Jag måste ju prestera någonting som kan vara en glimt utav det som egentligen skulle vara klappat och klart tills dess. Annars är det bevisat för hela jävla världen att jag verkligen är totalt misslyckad i precis allting, och då kan jag lika gärna sätta ett brännjärn mot pannan som lämnar ett permanent märke med texten "Patetisk loser."

Varför måste jag vara så totalt fel och vidrig för. Och snart även bokstavligt hjärndöd, verkar det som.
För min egen del är det inte lika illa, men att jag förstör och är jobbig mot alla andra genom min existens är det som verkligen spränger sönder insidan. Att jag är så ful inuti och ut och är som ren ammoniak över andra bara de ser mig, medan för de som faktiskt måste vara närmre - typ går på samma gata, står på samma plats som jag och måste stå ut med mig en bit längre än att bara skymta förbi, de önskar att de hade en pistol så de kunde skjuta sig själva för att de inte står ut en sekund längre av att tvingas vistas i min närhet, och värst av allt är det för dem stackarna som faktiskt pratar med mig och som träffar mig mer regelbundet, som familjen, psykiatrin och om man periodvis har en vän. För ärligt talat vet jag inte om det ens går att beskriva vilket hemskt lidande de måste känna på grund av mig. Jag hatar det, att jag förpestar precis alla. För jag vill ju bara väl, men jag kan aldrig vara väl när hela jag orsakar flyktinstinkt som vid en dödlig katastrofhändelse hos andra.

Imorgon är det mars och jag vill att min hjärnfunktion ska komma tillbaka ifrån semestern nu.

Jag drömmer om: Vår / Sommar 2014


Till våren och sommaren drömmer jag om att göra en del fina saker, sådant som är roligt, magiskt och bra för själen.

Jag vill fånga alla ögonblick på bild och ha en liten bok där jag klistrar fast fotografier för varje händelse och skriver några rader om varje stund som varit något annat än det vanliga, allt som bara fräter hål.
I min lilla bok skulle jag samla det fina i världen med solskensglimtar och bläckfläckar på pappret och kanske känna en stunds lycka över att jag fått ta del utav någonting så mycket större än jag.
Jag vill:

Ta mig någonstans jag inte varit, bara ge mig av

 
Vakna till soluppgången så ofta som möjligt, promenera på tomma gator över daggfyllda gräsplaner
Ta vara på årstiden och ta vara på allt fint den medför. Fotografera omgivningen, andas morgonluft.


Vara i skogen, andas frisk luft och hitta på äventyr
Känna att allt är okej just här, bland bergen, träden och fågelkvittret.


Hitta en fin vän
Ha myskvällar under innekojjor av täcken och filtar, dricka te trots att det är mitt i natten, gå på upptäcksfärder, lyssna på vacker musik och prata om allt mellan himmel och jord utan att det känns konstigt


Läsa och försvinna bort i en annan värld ett tag
Läsa klart de böcker jag påbörjat och läsa ut de som är nya i samlingen.


Få nätter att minnas
Gå på spelning med fin musik, dansa på hustak, sjunga det högsta man kan så hela världen hör när man lyssnar på låtar som betyder allt.
Ta kvällspromenader med någon och spendera hela nätter på tomma lekplatser med rökfyllda lungor och tömda pet-flaskor.

Försöka leva för stunden
Göra det bästa utav vårsol och grönskande sommarängar. Det är svårt, men jag vill ha något värdefullt att minnas. För vem kan veta ifall det blir sista chansen man får?

Weight for a fat whale


Idag visar vågen samma siffror som när jag strax efter årsskiftet 2008/2009 började vårterminen under mitt första år på gymnasiet. Ändå ser kroppen ut att väga minst 15 (säkert 20) kilo mer än vad den gjorde då.

Jag ser ärligt talat inte någon direkt skillnad på min kropp idag jämfört med hur den såg ut då jag vägde som mest. Andra påpekar det och klädstorlekarna är mindre men ögonen ser i stort sett precis samma figur som tidigare när de ser kroppen eller tittar i spegeln. Att jag är 27 kilo lättare än för ett år sedan är helt omöjligt att se.

Mina drömmar om pinnsmala ben, nätta små armar och en välmarkerad midja utan en tjockisbula på magen verkar precis lika långt bort som tidigare.
Det är min lott här i livet, att vara olycklig och miserabel i alla sammanhang och att aldrig lyckas med någonting. Men jag tänker nå min drömvikt oavsett, även fast jag aldrig kommer få den där fina kroppen jag suktar efter och försökt få i alla dessa år. Det är någon högre makt som vägrar låta storleken på mina kroppsdelar bli mindre fastän de logiskt sätt borde vara det när vikten minskar, och så länge den här högre makten inte vill tillåta mina lemmar att bli smala så kommer jag fortfarande vara lika fet när jag nått drömvikten.
Jag är en råtta och livet en hånfull vildkatt.

Jag väger 7 kilo mer än min lägsta vikt och 15 kilo ifrån min drömvikt. 15 kilo, det fixar jag.
Om så än himlen brinner upp och alla änglar blir till aska tänker jag fortfarande göra allt jag kan för att hålla mitt löfte gentemot mig själv.

Hjärnan trött och less får sig bara mera stress


Spenderar dagarna med att skriva texter som jag inte riktigt vet ifall de är dikter eller låttexter. Vissa har jag kommit på melodier till men för det mesta är det bara allt som finns i huvudet som skrivs ner på ett lite mer flödande sätt.

Jag har fruktansvärt svår ångest dygnet runt som titt som tätt går över till hemska panikångest attacker, och varje dag går i övervägande till att försöka begå självmord.
Min värld har rasat samman och jag vågar inte gå utanför dörren eller sitta bland de andra i basenheten våningen under eftersom det har varit mycket hemskheter ifrån min granne i dörren mittemot, vilket verkligen fått mig att sluta mig som en mussla och som än en gång påminner om att ingen vill mig väl utan bara illa.
Jag bör hålla mig undan alla bekantskaper som kan tänkas utöver min familj, det blir alltid såhär.
 
Idag fick jag läsa igenom krisplanen som min kontaktperson skrivit ihop för hur personalen ska känna igen tidiga tecken och hur de ska agera gällande olika situationer. Den var kortfattad men konkret och det är huvudsaken.
Det har gått två månader sedan jag flyttade till boendet och när det väl började kännas lite tryggare så ska det givetvis bli outhärdligt.
Trots att personalen pratat med min granne hur många gånger som helst innan det ens urartade fullständigt så blev det ingen förändring alls och när det väl blev som det nu blivit har de pratat med grannen varje dag om att låta mig vara ifred och sluta skicka sms, ringa, skriva meddelanden på Facebook, knacka på min dörr och stanna mig när jag går förbi i trappen. Men det blir inget resultat ändå, och när min kontaktperson var uppe hos mig ikväll för att kolla läget så frågade hon ifall jag fått vara ifred under helgen och när jag berättade att jag inte får det så sa hon att det är på gränsen till trakasserier och att om det nu inte blir bättre så får de ta upp detta med sin chef, då det inte är hållbart eller rättvist att jag ska vara livrädd för att gå utanför dörren och inte bli respekterad och att grannen vägrar acceptera att den måste låta mig vara ifred.
Jag skriver inte vad som hänt mer detaljerat än så då det är ett väldigt känsligt ämne för mig, men jag mår betydligt mycket värre efter allt det här och har även tagit upp med personalen att om jag alltid kommer ha sådan här ångest inför att gå utanför dörren och inte kan vara i basenheten, vilket är något man måste vara minst en gång om dagen, så måste jag flytta härifrån för det är så otroligt påfrestande att vara fången i sin lägenhet på grund utav att man har en granne bara två meter ifrån sin egen dörr som vägrar lämna en ifred. Det förstår dem, men säger att jag inte ska behöva flytta utan att det här måste upphöra. Men det vägrar min granne bry sig om.

Det enda positiva som varit det senaste är att jag åkt och hälsat på min älskade mormor och att jag efter många om och men vågade skicka ett sms till en fin person som jag velat skriva till jättelänge, och som till min stora förvåning svarade. Givetvis ska jag gå och bli ett vrak dagen efter och jag känner mig så elak som inte har några krafter kvar till att smsa eller svara på meddelanden just nu, men jag blev i alla fall otroligt glad över att den fina personen tog sig tid att svara på det jag skickade.
 
 
Avslutar med en liten text jag skrev häromdagen.
 
Fanns ingen tid då allt var bra
levde bara varje dag som den var
Alla hinder spärrade för mig
och ingen rädda' mig

Kunde aldrig göra nåt'
varken litet eller stort
Fanns bara brister överallt
som öppna sår fyllda med salt

Tiden gick och sorger kom
Man ger upp såsmåningom
Inga vägar leder hem
så nu dricker jag igen
 
 

Ambitionen var ett långsamt gift, du höll ut länge men du föll till sist


Jag önskar att jag kunde skriva här, få ner mina tankar, känslor och händelser i text.
Det är fullständigt kaos och jag har varit så påverkad av alkohol och tabletter att jag utan att ens komma ihåg det ramlat och fått två massiva bulor i huvudet men värst av allt; en halv utslagen framtand. Bara sådär, borta. Har fått ett plastimplantat som redan börjat lossna efter endast fyra dagar och har en tydlig kant men jag ska på återbesök nästa vecka och förhoppningsvis kan de fixa till den.
Min kropp är i revolt och jag är numera så tunnhårig att jag kan hoppa framför vilket tåg som helst så ledsen jag är. Det bara lossnar och ingen tycks veta varför men de vill heller inte göra någonting för att ta reda på det. Jag är uppriven, förstörd. Snart har jag väl inget hår kvar överhuvudtaget. Mitt hår, varför faller du mot golvet, varför fastnar du i mina händer i stora tussar när jag kammar dig? Kom tillbaka...

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva ner både här och i boken, men det fastnar någonstans. Fingrarna vill inte ta åt sig när hjärnan skickar signaler om att det är dags att skriva och orden tycks försvinna bort med snön som töar och rinner ner genom asfalterade gators brunnar.
Jag är tom samtidigt som jag är överfull men det stannar kvar och kommer ingen vart. Jag släpper inte ut någonting fastän jag vill. Det går inte, det fastnar det också.
Känslorna staplas på hög och når snart upp till rymden. Kanske försvinner de när de väl når dit, för i rymden finns inga känslor. Men det brister nog på vägen, det gör det alltid. Någonting får mitt känslotorn att bli ostadigt och tillslut ramlar allting ner i rusande fart och smällen är som en explosion när den träffar mig och allting brister ännu en gång men då är det oundvikligt att hålla kvar dem. Då trasar jag sönder och känslorna läcker ut ur mitt mänskliga skal och jag den svage blir ett vrak med blödande lemmar som inte orkar vänta på planerade enkelbiljetter utan som måste bort nu, precis nu och ingen väntan är acceptabel.

Det är så mycket som tär och min enda önskan och mitt enda stora mål om att bli den finaste version jag kan bli så att jag kan vara ett fint lik och inte ett fult och äckligt lik, känns omöjligt. Jag kan inte dö fin när jag har hår som ramlar av ifrån rötterna och en trasig tand och jag inte klarar av att nå min drömvikt som är så nära men ändå så långt bort. Därför spelar det inte någon roll längre när min önskan och dröm aldrig kommer slå in.
Jag kommer bli ett fult lik oavsett hur lång tid det går, och med alla odds emot mig så lär tiden inte räcka till att komma någon vart ändå.

Det gör ont och jag vill att det ska vara över. Försvinna, bort. Jag har ingen makt, ingen styrka eller kontroll. Jag vet inte något mer än att jag längtar efter ett slut. När som helst, bara det är över.

       Det finns inga lyckliga slut för någon som fräter bort allting med Thinner.