Får man någonsin de roller man vill ha? Vi ställer upp på led i någon annans uniform. Det är så svårt att säga nej, att stå emot. Men jag är lugn och karg - jag är bortom all kontroll


Nattliga tankar och ångest. Jag har så mycket jag behöver göra, ingenting som egentligen är måsten mer än ifrån mig själv men som ändå är saker jag vill få gjort eller göra men aldrig blir av eller som påbörjas men sedan får pausas för att det alltid ska vara något som gör att det inte går att komma vidare, såsom att det inte går att göra på egen hand men man har ingen att göra det ihop med, eller att inspirationen bara dör ut och vägrar komma tillbaka.
Det är så otroligt påfrestande att jag inte kan göra någonting längre, att alla idéer och viljor man brinner för bara blir till tankar man stänger in och som man inte kan göra någonting av.

Den passion jag alltid haft för det kreativa är sedan en lång, lång tid inte lika stark men jag får fortfarande en hel del tankar om vad jag vill göra, men jag kan inte göra dem och då blir jag hela tiden mindre och mindre passionerad och tillslut knappt ens intresserad bara för att det inte kan bli mer än bara tankar och önskningar som sedan inte går i uppfyllelse.
Man tappar gnistan och orken när man får en idé och är jättepeppad på den men när man efter några sekunder/minuter kommer på att det inte går så blir all extas vänd till att göra ont istället. Man blir tillsagd att man inte kan göra det man vill och med tiden så dämpar man mer och mer de små idéerna och vägrar låta dem röra en för man vill inte släppa dem för nära de där sekunderna som går efter erkännandet att de existerar till att höra att de inte kan bli av. Det blir precis som när man måste ljuga för sin omgivning för att skydda sina känslor, bara att jag får ljuga för mig själv innan tanken hinner nå fram ordentligt.
Jag klarar inte av någon slags negativ kritik eller feedback - inte ens ifrån mig själv. Jag får liksom spela en slags mittenroll som ska skydda min svaga sida mot den elaka och det blir kaos då dessa två sidor är extrema motsatser och jag själv inte är så stabil. Min roll är som en fristående person i mitten som måste försöka direktera vilken utav sidorna som ska få rätt att träda fram eller lämna ut direktiv till mig om hur jag ska agera, men eftersom de båda skriker ut sina helt olika viljor och känslor så blir det ännu svårare att välja direktiv då jag även får ångest och skuldkänslor vid särbehandling, att tvingas välja en sida över den andra.

De här sidorna är inga som har samhörighet utan jag är delad i tre partier som är separata ifrån varandra och enbart tvingas dela plats med varandra och mig.
Vi har mig (min del som då är mittparti) och sedan två andra sidor som bägge är egna personligheter och min roll som tvingas på att agera och fatta beslut har aldrig gått bra då allt jag säger, gör, tänker, gestikulerar etc bara blir fel när tre olika personligheter snabbt ska tvingas ner i en enda röst. Svårare blir det eftersom jag får extrema skuldkänslor och svår ångest över att jag sviker min svaga sida på grund av att jag själv är svag. Det är lika stor skuld i mitt svek som när jag sviker någon annan människa, jag skäms jag över att jag gjort fel val och inte kan skydda min svaga sida och att jag gett mitt löfte om att stå upp för den men inte kan hålla det.
Jag (mittposition) blir ännu mer sårad och svag eftersom att jag är en dålig person som bara sårar och sviker någon jag vill skydda och att jag ständigt ljuger genom att ständigt lova att jag ska rädda den ifrån ondo men sedan inte klarar av att stå upp för den eftersom jag själv är såpass rädd för konfrontation och inte klarar av att säga ifrån i och med att jag inte vill få någon annan att känna sig dum eller ledsen över att de sagt eller gjort något, eller frågar om jag vill göra något eller helt enkelt bara antar utan att fråga fastän jag inte alls håller med eller vill.
Jag ger ingen indikation på att jag inte är ett dugg okej med det och att jag egentligen skriker inombords, utan ger direkt ett önskvärt svar så ingen misstanke hinner uppstå. Jag kan helt enkelt inte aktivt tillåta mig själv att såra någons känslor, även om personen i fråga inte ens skulle ta åt sig eller reflektera över det hela för fem öre.
Men jag tar ingen risk utan är medveten om jag får må dåligt av det som blir och den smärtan tar jag på mig istället för att vara orsaken till att någon annan blir sårad.
 
Den elaka sidan hånar med nöje den svaga för att den såpass känslig och inte klarar någonting, och när den elaka sidan tar över och jag stängs in i dess grepp så tvingas jag in i en annan person som hatiskt men stolt anser att alla andra mindre värda för att de är så svaga och att den är bättre än alla andra för att att den har insikt och för att den kan göra precis vad som helst utan ånger.
Denna sida har ingen som helst respekt för någon utan ser alla som avskum och gottar sig åt allt som är fel omkring sig och i världen då den på så vis känner sig ännu mer tillfredställd över sin överlägsenhet. Denna sidas agerande handlar bara om makt, att vara överlägsen och att tydligt visa utåt att man är oförstörbar. Ingen annans ord spelar någon roll då andra människor är oväsentliga varelser, och det finns ingen som kan begära någonting ifrån den elaka sidan om det inte är så att det gagnar den elaka personligen.

När jag är i den elaka sidans grepp så är jag ett monster. Men det är inte jag, egentligen. Den elaka sidan är som en helt egen person då vi inte delar några som helst åsikter eller värderingar, medan jag själv aktivt valt att skydda min svaga sida då vi är lika i sättet, bara att den inte har någon funktion till annat än att bara känna just det som gör ont, allt som är svagt och skört. Utav oss två är det jag som mittposition som är den med aktivt tänkande och jag måste ta beslut om handling gällande allting i livet oavsett vad det gäller. Den elaka sidan har däremot full kompetens i allt tänkande och kan argumentera och analysera, men endast med negativitet och hat och ingen som helst medkänsla eller moral. Vi har ingenting gemensamt. Den elaka sidan är mer som en medfödd parasit som alltid funnits med mig men som inte ska vara där egentligen. Som om jag blev infekterad vid födseln. Vi är inte samma, fastän vi delar plats i hjärna och kropp.

 
Om vi backer ett steg och återkommer till själva grundämnet i inlägget; Jag har så mycket att göra, jag har hållt på med en ny design i evigheter men har ingen inspiration till hur jag ska hantera dess utseende. Den är bra i sitt skal (storlek, positionering etc) men den är naken och behöver material, vilket jag bara inte kommer någon vart med. Vad jag än gör med den så blir den inte fin och jag behöver ta bilder att ha i designen men det blir inte heller av. Jag har ju inga idéer, inget konkret koncept.
Jag har köpt en ny kamera nu men jag har inte ens fotat med den trots att jag snart haft den i en vecka, bara testat lite snabbt men inte ens i dagsljus.
Förr hade jag slitit upp kameran direkt och tagit hur många bilder som helst men det blir inte av, det finns hinder överallt för precis allt.
Jag kan inte gå ut själv utan att vara livrädd - jag får skräck bara av att stå utanför porten och röka och jag har ingen som kan följa med ut under såpass långa perioder att man kan känna sig lugn och inte stressad över tider när man vill fota, och ska jag ta bilder på mig själv så måste jag ha en dag då jag orkar göra mig i ordning ordentligt och inte bara går runt i gamla band t-shirts och överanvända leggins, och när det väl är en sådan dag man fixat sig så ska man givetvis ha en sådan dålig dag rent utseendemässigt att det inte är värt att ta fram kameran ändå.

Allting bara skjuts upp, precis allt. Jag vill skriva låtar, jag vill skriva på boken, jag vill komma igång med ett filmprojekt och jag vill kunna fota med min nya kamera för att nämna några saker.
Det kreativa har varit det enda i livet jag faktiskt kunnat fungera någorlunda med och inte bara förstört, fastän jag aldrig varit nöjd med det jag skapat.
Jag vill kunna vara fin och jag vill kunna vara allt som jag inte är men drömmer om att vara och göra allt det jag inte klarar av eller kan. Men nu kan jag ingenting längre. Jag har tappat precis allt och jag har förfallit totalt.
Det är verkligen sådär man brukar säga; "Jag finns, men jag existerar inte." Precis så är det och nu känner jag mer än någonsin att det är berättigat att säga så.
Jag är fullständigt värdelös.


Januari, stod allt still
Varje ljusglimt en dubbel Treo i svarta glas
I februari sattes elchockerna in
Jag komprimerar än mitt motstånd och svar på tal

Jag är beredd
Bara låt dom komma nu
Jag är här, låt dom komma nu
Jag är grym som en grekisk gud
bara grymt mycket fulare
Låt dom komma nu
det handlar bara om tur till slut
Låt dom komma nu

På vägarna i natt så jagar vi ifatt med karta & kompass - Ingen vila, ingen rast


Idag har det varit väldigt trögt och nu när jag inte kunnat få sova mer än ca 3 timmar per natt sedan jag flyttade hit för en månad sedan så ville jag verkligen inte gå upp när jag väl somnat men jag var tvungen eftersom mamma och hennes man skulle komma och skruva åt väggfästet till min nyinköpta TV och den hängde så snett mot golvet att jag inte vågade låta det gå längre ifall allt skulle lossna då vi inte kunnat skruva åt den helt när vi monterade fast fästet eftersom jag hade en för tjock rörtång som inte kom åt ordentligt.
Jag kom upp tillslut och mamma hade med sig hembakta kanelbullar och TV:n blev rak och fin. Däremot blev jag förbannad när jag fått till mig av personalen att det är ComHem-hus och då köpt en kabel till det uttaget och så är signalstyrkan så svag att bilden på tv-program är extremt suddig. Först trodde jag det var TV:n och ändrade inställningarna som en tokdåre, men idag satte jag i en film för att se om det verkligen inte var signalen som strulade och visst var det så. Får sedan höra utav kvällspersonalen att de bytt leverantör flera gånger sedan ComHem och att de inte "vet" vad de har nu. Hon frågade varför jag trodde det var ComHem och sa till henne att jag frågat flera utav personalen om det innan jag köpte kabeln just för att vara säker och inte köpa fel och det förstod hon inte alls varför de gjort då de bytt till två andra leverantörer efter att de hade ComHem och även satt dit flera olika uttag, men hos mig finns bara ett uttag till TV:n.
Hon sa att hon skulle ringa någon imorgon och höra vad som kan göras åt det här. Nu tittar ju jag aldrig på TV utan spelar bara och ser film på den, men när man startar den och ser en suddig bild så tänker man ju genast att det är bildinställningarna och ska försöka rätta till, och det ingår ju grundutbud i hyran och då ska det ju fungera på rätt sätt. Blir bara ledsen. Ingenting blir någonsin bra.

Invigde hursomhelst både nya TV:n och framförallt; den efterlängtade 3D-versionen av Jurassic Park.
Det blev dock ingen 3D då jag inte fick med glasögon vilket jag antog man fick och inte tänkte på att kolla upp, men jag fick se den fina filmen i HD åtminstone och det var fantastiskt nog.
Mer har jag inte direkt gjort idag. Det går segt och jag får inte sova som jag behöver vilket gör mig mer och mer lättirriterad varje dag och jag har inte ork till någonting. Sömnen vill bara inte komma och jag kan inte somna om när något väcker mig. Det är jobbigt och inte särskilt vackert att ha gulröda ögon halva dagen efteråt. Det känns verkligen som om alla atomer i hela världen hatar mig och gör allt för att driva mig till någon onämnbar plats i hjärnans mörkaste vrå som inte går att ta sig ifrån. Ingenting är verkligen på min sida och allting går bara runt i en evig livscykel av ondo som förgör och förstör.

Jag tänker lyssna på Kent och se på YouTube tills sömnen kommer framåt gryningen. Det är den finaste vardagssysslan jag har.

Vad som än har gjort mig elak, feg
Vad som än har hänt, är allt mitt fel
Vad som än har gjort dig vänlig, ren
Allting är försent

Inga vägar leder hem (Jag måste härifrån)


 
Jag är fast i en mardröm. Jag är missplacerad här på boendet, det går inte men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har tagit upp det med min psykolog men allt hon säger är att jag får ge det lite tid, utan att ens lyssna på vad det är jag säger.
Min problematik är för avancerad för ett boende som är till för att ge stöd och trygghet i vardagen och egentligen inriktar sig på att hjälpa till med sådant man inte ska klara av själv, som städ, tvätt, hygien, skriva scheman så man har koll på dagar och tider för att man inte klarar det själv och precis allting som boendet är till för är sådant jag inte har problem med. De punkter boendet kan göra någonting åt i mitt fall är ingenting som kommer bidra till någon förändring för mig varken långsiktigt eller kortsiktigt. Det som finns är socialt stöd, men de har ingenting mer att erbjuda än att någon gång om det finns tid ta en promenad eller följa mig ner till stan om jag ska göra ett snabbt ärende. Det gör ingen skillnad på sikt, det är alldeles för lite men det är den enda punkt där de har något att erbjuda alls eftersom jag klarar allt annat som de normalt sett är till för att stötta en i. Och ännu svårare är det i och med att jag är självdestruktiv och boendet har nolltolerans mot alkohol, vilket jag inte ens fick veta om förrän veckan innan jag skulle flytta in då jag själv ringde och ville ha ett möte eftersom ingen hade kontaktat mig och jag ville få veta detaljerat ifall de har några regler så att jag inte skulle göra fel. Det här med nolltolerans emot alkohol skärrade mig att jag inte fått veta om då det ändå är en väldigt stor del av mitt liv och att inte psykiatrin tagit upp kändes elakt.
Min självdestruktion kan ju inte bara försvinna eller säranpassa sig helt sådär. Den styrs av mitt dåliga mående och jag kan inte bestämma hur jag ska må, det går inte att kontrollera. Hade jag kunnat det så hade jag inte behövt vara självdestruktiv och jag blir så upprörd att ingen nämnde någonting om det här till mig innan. Jag har alltid druckit för att kväva hur jag mår och det kommer ju inte att kunna försvinna bara för att det finns en regel om att alkohol inte är tolererat. Att ingen pratade med mig om det gör mig så ledsen. Jag antog ju att det var en regel om att man inte får vara påverkad på gemensamma utrymmen för det är ganska uppenbart, men att inte få lov att ha i sin egna lägenhet hade jag aldrig kunnat tro för varje gång jag frågat om någonting annat så har jag alltid fått svaret "Det fungerar precis som i en vanlig lägenhet, du har ditt egna bara att du har tillgång till personal och gemensamma utrymmen" och då får jag inte ihop det med varför man inte får lov att ha alkohol hemma, om det nu ska vara "precis som en vanlig lägenhet."

Jag får ångest av att bara ta upp en plats på boendet som inte är funktionell för mig, och jag har extrema skuldkänslor över att personalen inte kan bidra med någonting. Det känns så fel, för jag får inte ut någonting här och inte personalen heller. De är inte intresserade av att lyssna när jag berättar om någonting relaterat till mitt mående utan kan avbryta mitt i en påbörjad mening och säga "du behöver inte gå in på det" utan att ens ha hört vad det är jag ska säga. De kan ju inte veta vad som är relevant för mig att ha med när jag ska berätta om någonting ifall de inte varit där och upplevt det med egna sinnen. Man ska vara kortfattad och beskriva saker med en enda mening och det går inte när man ska förklara varför man mår dåligt. Det är också sårande när är uppe hos mig och vi pratar för de byter alltid ämne till något vardagligt fastän jag precis sagt att jag mår jättedåligt och förklarat ifall det är något speciellt. Jag får hela tiden känslan av att de inte är bryr sig, att de bara behöver få veta om att man mår dåligt men sedan inte har något som helst intresse till att höra varför man mår dåligt.

Jag hör inte hemma på det här boendet, jag blir undertryckt och har skäms över att jag bara är ivägen och inte kan bidra med någonting. Men mest av allt blir jag ledsen över att ingen förklarade tydligare för mig och gick in mer på hur det är på det här boendet. Då hade jag direkt vetat att det inte skulle gå ihop istället för att tro att det skulle bli ganska bra för sedan få mig en smäll på käften.
Jag känner mig lurad och för varje dag som går känner jag att jag lurar personalen genom att fortfarande bo kvar då de inte kan bidra med någonting alls. Jag stjäl en plats som någon annan är mer lämpad för och jag tynger ner mig själv genom att vara fast i den här miljön som inte fungerar.
Jag klarar av att bo själv men det som sades när gruppboende ens kom på tal var ju att i och med att jag egentligen skulle flyttat till ett behandlingshem i Göteborg men kommunen sedan ångrade sig och inte ville betala, så tog de upp gruppboende som ett alternativ. Då sa jag tvärt nej, men två år senare var psykiatrin inte alls bekväma med att jag hade bodde ensam så de pratade om behandlingshem på nytt, men i och med att jag hade katt så vägrade jag flytta ifrån henne och då sa de att alternativet i så fall är gruppboende.
Jag hade kunnat fortsätta bo i min lägenhet men det var tjat ifrån alla håll och kanter eftersom ingen var trygg i att jag bodde ensam när jag var på sjukhuset såpass ofta och psykiatrin tyckte det vore tryggt om jag hade tillgång till personal dygnet runt, och tillslut gav jag med mig eftersom jag har svårt att säga nej och inte klarade av all ångest jag fick när jag hela tiden blev tjatad på.

På biståndenheten sades det att ett gruppboende skulle ge mig ökad social kompetens och möjlighet att komma ut mer och inte vara så isolerad. Mitt dåliga mående skulle fortsätta "behandlas" på öppenvården eftersom ingen personal på boendet har någon psykiatrisk utbildning och att de bara är där som stöd för en. Ingen brydde sig om att gå djupare in på någonting eller min problematik och psykiatrin verkade mest bara intresserade av att jag flyttade dit så de skulle få mig till ett ställe med dygnet runt personal och verkade inte särskilt intresserade av resten eller att ens se till att att boendet verkligen skulle passa mig.
 
Jag blev knuffad hit och gjorde fel i att anta att det skulle bli okej. Jag var för godtrogen emot det som sades, precis som en person som blir lurad utav en telefonförsäljare som intensivt berättar om sin produkt och får den att låta jättebra men när man sedan får hem den är det inte ens i närheten av vad försäljaren påstod.
Jag ångrar verkligen att det blev såhär, att min oförmåga att säga ifrån alltid ska leda till att jag hamnar i situationer jag inte trivs i. Hade jag bara kunnat vara bestämd och inte låta allas tjat få mig att känna mig som svikare som inte säger ja till det dem ber mig om så hade jag sluppit det här.
Jag hatar mig själv så otroligt jävla mycket. Jag vet inte hur jag ska göra, men jag kan seriöst inte bo kvar här. Det är ju inte så lätt att bara flytta heller för det är bostadsbrist och långa köer och jag inte bara har mig själv att tänka på utan även katterna. Fan, fan, fan.

Skjut dig i huvudet, du gör bara allting till kaos och du är väl medveten om att det inte kommer ändra på sig. Det har alltid varit så, du vet ju vad du fått göra genom åren på grund av din patetiska livsform som inte kan säga ifrån.

Smärta, skuld och skam i en trasig själ av damm


Jag vill ut och gå långa mil och stanna till vid varje bro jag ser och skrika det högsta jag kan att jag hatar allt och alla och bara skrika ut hur äckligt falskt allting är.
Bara ställa mig uppe på varje bro jag går förbi och skrika, och de bilister som lägger sig i skulle jag ge den ondaste blick jag kan få fram.

Jag behöver skrika. Jag behöver agera, jag behöver någon gång få min tunga att våga säga alla ord jag tänker på. Få lov att säga att allt är fel istället för att bara kunna skriva om det.
Jag behöver få skrika och få ont i lungorna och ställa till en scen utan att bry mig, bara få vara arg och ledsen, upprörd och vild. Jag tillåter aldrig mig själv att bli arg men när jag är ensam och mår dåligt och då och då blir riktigt arg så känner jag att jag måste skrika och slå sönder allt i min närhet och sparka på vem som helst som kommer nära, men jag kan inte för jag vägrar. Ingen annan ska behöva veta att jag mår hemskt och jag vill inte förstöra saker eller slå någon som inte gjort mig något. Så jag vill skrika, skrika ut allt istället. Men jag kommer inte dit, jag kommer aldrig dit. Jag kan inte för jag tillåter inte mig själv att synas på det viset, att dra till så stor uppmärksamhet för egen vinnings skull. Att ta för mig, fastän jag behöver. Kan det inte finnas någon öde vildmark där man är fullständigt ensam och kan skrika hur mycket man vill?



Ni kanske märker att jag skriver lite konstigt, och tyvärr är det så men jag hoppas det går över. Jag vet inte varifrån det kom men min hjärnaktivitet är lite på sniskan och när jag skriver kan jag utan att märka det upprepa samma ord flera gånger väldigt tätt inpå och själva ordflödet och allting är helt fel. Jag korrekturläser ändå inläggen flera gånger direkt efter publicering och får skriva om massor men hittar ständigt nya fel och det är skrämmande.
Även när jag ska prata och tänka så blir det fel, jag glömmer av vad saker och ting heter och jag "stammar" ganska ofta för att jag måste tänka på vad jag säger för jag har glömt vad jag pratar om/tänker på. Det gör att jag blir väldigt ledsen eftersom jag ville börja skriva igen, både här på bloggen och fortsätta på min bok men nu har jag mer ångest inför det eftersom jag är så otroligt rädd för att det ska bli en ordröra av allting.

Jag håller på att trappa ner Topiramat och det är den enda anledning jag kan komma på till vad som kan vara orsaken till att det blivit såhär, då försämrad skriv och talförmåga är en biverkning utav Topiramat. Det jag inte får ihop är varför jag får den biverkningen nu när jag trappar ner i sådana fall, men det kanske har att göra med att substansen rör till det med signalerna i hjärnan, jag har ingen aning. Jag hoppas bara det försvinner och blir som vanligt snart...



Imorgon ska jag gå igenom handlingsplan med min kontaktperson här på boendet och även skriva en krisplan.
Inatt fyllde jag i en "Självskattningsblankett för en fungerande vardag" men jag kände mig så dum då det mesta är sådant jag klarar helt själv medan de övriga sakerna är sådant jag antingen måste ljuga om att jag gör eller inte gör eller så är det sådant som jag har extremt svårt för och egentligen behöver massor av stöd i, men jag klarar inte av att be om hjälp, ställa krav eller säga att "jag vill ha det såhär", för det är fel.
Jag är inte värd det, jag får inte lov att ta upp andras tid, jag är bara i vägen. Jag kan inte, så jag får sådan ångest när jag ska fylla i för varje sida hur jag vill att personalen ska stötta mig. På varje sida har jag skrivit samma sak fast med olika formuleringar, som t.ex att om de har tid att gå ut på promenad så följer jag gärna med eftersom jag inte vågar gå ut själv, och att de kommer tids nog lära känna mina beteenden mer och lättare kunna känna på sig när jag mår dåligt.
Jag måste gå i omvägar eller svara indirekt hur jag vill ha det via en annan formulering. Förhoppningsvis så kommer de acceptera att det är sån jag är och inte kräva att jag måste säga hur jag vill ha det och våga prata med dem när jag behöver. Jag har ingen kunskap i det. Hade jag fått lära mig att be om hjälp innan jag flyttade så hade det underlättat men samtidigt så är det ju en mental spärr jag alltid haft.
"Det är själviskt att prata om sig själv, det är själviskt att be om hjälp, det är själviskt att ta av någon annans tid. Det är fel att vara självisk, det är fel att vara jag. Att vara jag är straffbart och jag kommer aldrig undan alla fel jag gör för jag består utav 100 % fel och ingenting annat."

 
Jag är nervös inför att skriva handlingsplan, jag kommer göra fel.
Jag kommer säga fel och hon kommer förstå fel av det jag väl får fram och så kommer vi skriva in det i handlingsplanen och krisplanen fastän det är fel och jag kommer sitta där och skrika av ångest inuti över att det inte stämmer.
"Ändra på det, säg att det är fel! Gör någonting! (till kontaktpersonen:) Fattar du inte att jag inte får fram det ordentligt och att du tolkar fel och jag inte vågar säga emot?!"

Jag är så trött på mig själv. Jag kan ingenting, jag är bara... damm.

Hjärtat svagt och kallt känner hjärnans smärta överallt



Det är så svårt allting, så oerhört svårt. Hela tiden får jag höra "Jag är så glad för din skull att du har det så bra nu" och när jag då inte svarar, för att jag inte vet vad jag ska säga i och med att det inte stämmer, så kommer följdfrågan; "eller?" och jag är trött på att förklara för det fastnar inte ändå, jag har förklarat så många gånger så nu säger jag ingenting till svar istället.
Men nej, det är inte sant. Jag mår inte bättre, jag har det inte bra. Jag väljer bara, som jag alltid gjort, att inte visa det eller tala om det. Men alla tolkar allting som om att det är toppen bara för att man aktivt väljer att inte visa (med andra ord skådespelar sin väg genom samtal med familjen och välja bort det negativa inom sig i största mån) och för att man fått flytta. Jag har ändå gång på gång innan jag gav upp för att jag märkte att de inte lyssnade ändå, förklarat att bara för att jag inte visar hur jag mår när jag pratar med dem så betyder inte det att jag mår bättre. Jag har berättat för dem att jag väljer att inte visa något inför dem just för att jag inte vill påverka dem negativt och att jag vill fokusera på det positiva när jag är bland andra. Men det fastnar inte, varje dag är samma visa. "Jag är så glad att du mår så bra nu" säger dem. Jag svarar inte. Jag orkar inte. Jag blir bara ledsen när de inte vill lyssna.

Den senaste tiden har måendet gått från att vara att bedövat, dvs att mina känslor funnits där men varit instängda och fastnat och jag har samlat på mig dem under flera månader men de har varit fast innanför mina mänskliga väggar. När jag har sådana här perioder brukar jag känna att jag är instängd i en container. Jag har känslorna lika starkt som vanligt fast med en slags barriär emellan och jag kan inte få utlopp för dem. Om jag är glad kan jag till exempel inte le eller skratta, jag är bara likgiltig och om jag är jätteledsen eller upprörd och kroppen skriker efter att den behöver gråta eller självskada så går det inte. Det tar stopp, fastän behovet av att få utlopp för känslorna finns kvar. Man är en katastrof, helt enkelt. Om man inte kan agera ut sina känslor så spicker man tillslut, och det var det som hände när luckan till min container öppnades.
Det kom smygandes. Sedan drogs det igång intensivt. Allt som varit så bedövat och jag som varit så likgiltig sedan tidig höst kände mer och mer och det byggdes på alldeles för mycket. Jag hade haft det fruktansvärt under en lång period där jag inte kunnat få utlopp för mina känslor och just denna dag som känslorna kom fram hade varit en av de värsta, så det tog extremt när dropparna av känslor som tillfördes tillbaka blev till rinnande och sedan blev det en hemsk tsunami som utplånade allt rationellt tänkande.
Jag kände för mycket, det var för plågsamt. Jag ville slå sönder allt jag såg och jag ville dö nu genast. Bort, bort med allt för nu är det för mycket! skrek hjärnan.
 
Allt som hänt på senaste tiden och alla problem blev så intensiva. Oro, ångest, skam, självhat, rädsla, sorg... Jag stod inte ut och jag har sedan jag kommit ur min container för denna gången mått sämre och sämre. Jag tänker bara på det som är allra viktigast för mig och på hur jag ska kunna andas vidare tills dess för att nå dit. Jag vet att det enda sättet jag kommer klara av att stå ut med mitt mående fram tills min dröm blir sann är genom att gå tillbaka till det som alltid varit mina livräddare, men som jag inte behövde tänka på när känslorna var instängda eftersom jag var fastkedjad i tomhet av en annan sort.
För mig spelar det ingen roll och har aldrig gjort att det är skadligt och kan leda till min död. Jag har aldrig sett mig själv som missbrukare och aldrig lyssnat när andra sagt till mig att det är precis det jag är. Men jag vet att i tider som dessa är det bara alkoholen och tabletterna som kan få mig att känna något annat än sorg i själen. Alla säkerhetshakar åker av och händer det något på vägen så gör det ingenting. Jag har väntat i så många år ändå, så om ett litet misstag skulle röra om schemat; ingen större fara även fast jag egentligen planerat att det  ska ske efter ett specifikt händelseförlopp. Men det jag menar är att jag bryr mig inte om ifall en självdestruktiv handling går för långt. "Life will find a way" som dr Ian Malcolm säger. Vill det, så vill det.