Vill bara uppdatera att jag lever. Fast jag undrar ibland om jag verkligen gör det.

 

Är på en skör tråd, mitt psyke har gått in i ett apatiskt liknande tillstånd och jag kan inte känna någonting i princip. Försöker ändå, att tänka framåt. Att det är en period på obestämd tid, för jag vet att dessa tillstånd kommer till och från och varierar vädigt i längd. Men de går över och jag kommer kunna känna igen. En dag. Någon gång igen. Men inte just nu, just nu är jag lika tom som Titanics skeppsvrak är tom på besättning och passagerare i dagsläget. Som en ihålig spökstad. Men det går över, det går över. Det går alltid / aldrig över.