En paus ifrån livet.
Hämtar ut mediciner imorgon, om jag är tillräckligt frisk. Varit sjuk en längre period nu nämligen. Men är jag tillräckligt pigg och alert för att orka ta mig utanför dörren fysiskt och psykiskt kommer jag hem med medicin och alkohol, sätter på bra musik och proppar magen full av sprit och piller i alldeles för höga doser och hoppas på det bästa, än en gång. För en alldeles för fjantigt hög siffra på antal gånger jag gjort, men som jag ändå gör om och om igen, för det är så jag vill avsluta det. Piller och sprit. Piller och sprit, inget annat.
Men det beror ju som sagt på. Idag vaknade jag först vid fyra-tiden så det kanske inte alls blir någonting utav det. Men jag är väldigt less på livet nu. Väldigt väldigt less. Några dagars medvetslöshet vore toppen. En semester ifrån allting, bara sova utan att behöva tänka, utan att drömma. Bara ligga där, någonstans och vara.
En paus från livet är inget man får ta, livet är menat att levas trots att det kan/gör förjävla ont. Det är så svårt att säga till dig hur du inte ska genomföra detta. Jag jobbar ju förfan med dethär, och där är det enkelt. För de flesta som kommer in till oss vill egentligen leva, man kan tala dem ur det så enkelt. Men du är speciell, och jag tror det är därför det blir så svårt för mig att säga de där orden som gör att du tänker på nått annat. De där orden som vänder hela situationen. Jag vill helt enkelt ha dig kvar i livet, jag klarar inte av att förlora dig helt. Du är stjärnan i mörkret som lyser allra klarast. Du är den där känslan som får en att stanna upp och tänka efter. Du är en av de få sakerna som fortfarande håller mig kvar här. Att ge upp är inte ett alternativ, du är så mycket starkare än så. Jag älskar dig. ♡
