Bara en av tusen små gåtor som gör att man älskar dig
Nu är jag återigen hemma och tankarna spökar. Men som jag skrev till min kontaktperson; ingen kan göra någonting för mig. Jag är ett hopplöst fall. Jag lever på impuls och bryr mig inte om konsekvenserna. Och det gör jag inte heller. Jag vill bara bort ifrån verkligheten, dör jag på köpet så vadå då? I don't care.
Det finns alltid hopp, även om man inte inser det i stunden (eller kanske någonsin) så finns det hopp. Man behöver inte alltid bära på det själv, någon annan kan göra det åt en. Man bär varandra i den andres storm, man hjälper varandra att överleva. Kanske kommer man aldrig att leva, men att överleva är vad vi människor är byggda för. Förr var överlevnaden mer fysiskt baserad, man skulle ha muskler och kunna överleva med hjälp av dem. Nu är det en mer psykisk överlevnad, att klara av samhällets alla krav, sina egna krav samt alla runt omkring en's krav. Jag tror inte att alla håller med mig, men jag tror det är fan så mycket svårare att överleva i dagens samhälle. För hur gör man när den psykiska styrkan är borta? Förr, om den fysiska styrkan inte räckte till kunde man alltid ta till den psykiska. Men idag? Hur fan gör man när man tappar hoppet? Jo, man måste våga lita på människorna runt omkring en som kan finnas där med sin styrka. Man måste hjälpa andra och låta andra hjälpa en. Men det är svårt, så inihelvetesjävlafuckingsvårt. Jag saknar dig, och det jag egentligen vill säga är att jag finns här. Kanske inte med de rätta orden som stöttar eller så, men jag finns här. Du kan kasta allt på mig, allt du inte vill ha/känna/orkar med. Jag kan ta allt, och om jag kunde, skulle jag ta ifrån dig allt som tynger ner dig, allt som skadar dig och göra dig fri från dina demoner. Göra dig lycklig.
