Jag är väldigt nervös inför att träffa den nya psykologen. Att än en gång sitta med en ny människa som vill veta samma saker som man fått berätta gång på gång när jag avskyr att prata om det psykiska.
Jag vill inte sitta där och låta som om jag kräver att andra ska lyssna. Jag vill inte känna att jag tar plats, att jag finns. Jag vill inte att någon annan ska behöva lyssna på allt som är och allt som varit fel. Jag känner mig så vedervärdig, självisk och smutsig inombords. Och jag har så otroligt svårt med människor, att känna mig trygg och inte så överdrivet paranoid och sitta och rycka till för minsta rörelse de gör eller tolka varje ord de säger till någonting elakt, hotfullt eller med någon dold mening.
Mänskliga relationer är fruktansvärt svårt för mig, och särskilt när jag ska prata om det som jag har allra svårast för; mitt inre.
Jag har inga problem att skriva för det är inte lika personligt som att behöva vara i samma rum som någon och säga allt man tänker på och allt som gjort att hjärtat gått sönder. Det blir ännu mer själviskt då, för då tar man plats men när man skriver är det fritt för den som läser när den vill läsa eller om den vill läsa överhuvudtaget. Inget tvång att lyssna som det blir med muntligt sagda ord.

Helst av allt önskar jag att jag kunde få slippa samtal av olika slag, slippa psyk helt. Men det kan jag inte av olika skäl varav inget jag kan göra någonting åt. Jag är tvungen.
Dessutom har min läkare tagit bort min frihet igen och jag får inte längre ha hand om mina insomningstabletter själv. Som det varit sjuhundrafemtioåttamiljoner gånger tidigare, fast då gällde det alla mediciner.
Det är nu personalen här på boendet som har hand om mina insomningstabletter och jag vet inte vad jag ska göra. Går isär och finns inte mer. Meningen är ju att man ska ta dem precis innan man går och lägger sig, men eftersom jag inte går och lägger mig förrän mitt i natten/tidigt på morgonen så kan jag inte gå ner och be om dem för jag tror inte personalen tycker det är så roligt om jag gör det varje natt, sen tror jag inte heller de skulle anse det lämpligt att ta sömntabletter (de kommer ju se dem som det och inte insomning) såpass sent även fast jag inte har några problem att gå upp en någorlunda "normal" tid på morgonen.
Och hur ska jag kunna överleva när jag behöver mina tabletter för att slippa ruttna inifrån och ut? Det spelar ju ingen roll om jag skulle gömma undan dem under tiden personalen tror att jag tar dem för det tar en evighet att spara ihop till en dag av lycka.
Jag hatar alla dessa läkare som berövar mig det enda jag har i livet som kan få mig att känna att  a l l t  ä r  o k e j  j u s t  h ä r  o c h  n u.

Jag hoppas jag slipper jag vänta i fyra år innan jag får eget medicinansvar igen, som det var sist gång.
Jag lever nog inte ens om fyra år. Förhoppningsvis kan jag få slippa göra det och jag ber till alla högre makter i världen att jag ska få tillbaka medicinansvaret snart och även att jag kan få någon behandlingsmedicin utan att min läkare vägrar bara för att

“det är ingen idé att medicinera dig, man vet mer och mer om att det inte går att medicinera patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning för ingenting hjälper och då är det bara onödigt att ta preparat som inte fungerar. ”

Men ångestdämpande då? Nej, det får jag inte det heller.
Får ingenting, bara fler och fler tyngder i bröstkorgen.

När mina revben delats på mitten och alla inälvor ramlar ut tänker jag strypa er med mina tarmar medan jag tvingar er se på hur mitt hjärtat slår sitt sista slag.