Idag, flera månader senare, öppnade jag ett brev jag fått med posten utav finaste Kevlarsjälen Rebecca.

Det var så fint, små stjärnor och hjärtan, konfetti och en svala ifrån Kent-konserter och ett brev som fick ögonen att tåras. Orden, de fina orden. Jag blev fullkomligt överväldigad, kände mig så oförtjänt dessa fina ord hon skrivit. Men så oerhört berörd och glad.
Tårarna var en blandning av självförakt över att inte vara värd detta brev, och glädjetårar. För att hon finns, för att hon är så bra och för att hon är så snäll. För att hon ansåg mig vara värd dessa fina saker och värd hennes ord. Och nu har jag äntligen köpt en ram till Kent-svalan och därav kunde jag öppna det lilla kuvertet som för mitt svaga hjärta och min döende själ innehåller magiskt glittrande ting som får mig att kunna andas lite till.
Tack Rebecca, tack så mycket. Jag har inga ord, men jag är så tacksam och glad!

Jag köpte en liten bok idag. Mörkblå med helvita papper redo att fyllas med de där fina minnena jag vill ha.
Nu behöver det bara bli så också, men man vet aldrig. Kanske väntar man på ingenting, kanske väntar man på allt.