Hjärtat svagt och kallt känner hjärnans smärta överallt


Det är så svårt allting, så oerhört svårt. Hela tiden får jag höra "Jag är så glad för din skull att du har det så bra nu" och när jag då inte svarar, för att jag inte vet vad jag ska säga i och med att det inte stämmer, så kommer följdfrågan; "eller?" och jag är trött på att förklara för det fastnar inte ändå, jag har förklarat så många gånger så nu säger jag ingenting till svar istället.
Men nej, det är inte sant. Jag mår inte bättre, jag har det inte bra. Jag väljer bara, som jag alltid gjort, att inte visa det eller tala om det. Men alla tolkar allting som om att det är toppen bara för att man aktivt väljer att inte visa (med andra ord skådespelar sin väg genom samtal med familjen och välja bort det negativa inom sig i största mån) och för att man fått flytta. Jag har ändå gång på gång innan jag gav upp för att jag märkte att de inte lyssnade ändå, förklarat att bara för att jag inte visar hur jag mår när jag pratar med dem så betyder inte det att jag mår bättre. Jag har berättat för dem att jag väljer att inte visa något inför dem just för att jag inte vill påverka dem negativt och att jag vill fokusera på det positiva när jag är bland andra. Men det fastnar inte, varje dag är samma visa. "Jag är så glad att du mår så bra nu" säger dem. Jag svarar inte. Jag orkar inte. Jag blir bara ledsen när de inte vill lyssna.

Den senaste tiden har måendet gått från att vara att bedövat, dvs att mina känslor funnits där men varit instängda och fastnat och jag har samlat på mig dem under flera månader men de har varit fast innanför mina mänskliga väggar. När jag har sådana här perioder brukar jag känna att jag är instängd i en container. Jag har känslorna lika starkt som vanligt fast med en slags barriär emellan och jag kan inte få utlopp för dem. Om jag är glad kan jag till exempel inte le eller skratta, jag är bara likgiltig och om jag är jätteledsen eller upprörd och kroppen skriker efter att den behöver gråta eller självskada så går det inte. Det tar stopp, fastän behovet av att få utlopp för känslorna finns kvar. Man är en katastrof, helt enkelt. Om man inte kan agera ut sina känslor så spicker man tillslut, och det var det som hände när luckan till min container öppnades.
Det kom smygandes. Sedan drogs det igång intensivt. Allt som varit så bedövat och jag som varit så likgiltig sedan tidig höst kände mer och mer och det byggdes på alldeles för mycket. Jag hade haft det fruktansvärt under en lång period där jag inte kunnat få utlopp för mina känslor och just denna dag som känslorna kom fram hade varit en av de värsta, så det tog extremt när dropparna av känslor som tillfördes tillbaka blev till rinnande och sedan blev det en hemsk tsunami som utplånade allt rationellt tänkande.
Jag kände för mycket, det var för plågsamt. Jag ville slå sönder allt jag såg och jag ville dö nu genast. Bort, bort med allt för nu är det för mycket! skrek hjärnan.
 
Allt som hänt på senaste tiden och alla problem blev så intensiva. Oro, ångest, skam, självhat, rädsla, sorg... Jag stod inte ut och jag har sedan jag kommit ur min container för denna gången mått sämre och sämre. Jag tänker bara på det som är allra viktigast för mig och på hur jag ska kunna andas vidare tills dess för att nå dit. Jag vet att det enda sättet jag kommer klara av att stå ut med mitt mående fram tills min dröm blir sann är genom att gå tillbaka till det som alltid varit mina livräddare, men som jag inte behövde tänka på när känslorna var instängda eftersom jag var fastkedjad i tomhet av en annan sort.
För mig spelar det ingen roll och har aldrig gjort att det är skadligt och kan leda till min död. Jag har aldrig sett mig själv som missbrukare och aldrig lyssnat när andra sagt till mig att det är precis det jag är. Men jag vet att i tider som dessa är det bara alkoholen och tabletterna som kan få mig att känna något annat än sorg i själen. Alla säkerhetshakar åker av och händer det något på vägen så gör det ingenting. Jag har väntat i så många år ändå, så om ett litet misstag skulle röra om schemat; ingen större fara även fast jag egentligen planerat att det  ska ske efter ett specifikt händelseförlopp. Men det jag menar är att jag bryr mig inte om ifall en självdestruktiv handling går för långt. "Life will find a way" som dr Ian Malcolm säger. Vill det, så vill det.
Daniella Åberg

Åh vad jag har letat efter din nya ♡

Svar: Åh, det visste jag inte om :c Får dåligt samvete. Visste inte, är ju inte intressant.Blev glad att du skrev att du letat i alla fall, och när jag såg att du skrivit att du ser på Buffy. Säsong 2 är bästa ♥
E. Eliana




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info