Får man någonsin de roller man vill ha? Vi ställer upp på led i någon annans uniform. Det är så svårt att säga nej, att stå emot. Men jag är lugn och karg - jag är bortom all kontroll

Nattliga tankar och ångest. Jag har så mycket jag behöver göra, ingenting som egentligen är måsten mer än ifrån mig själv men som ändå är saker jag vill få gjort eller göra men aldrig blir av eller som påbörjas men sedan får pausas för att det alltid ska vara något som gör att det inte går att komma vidare, såsom att det inte går att göra på egen hand men man har ingen att göra det ihop med, eller att inspirationen bara dör ut och vägrar komma tillbaka.
Det är så otroligt påfrestande att jag inte kan göra någonting längre, att alla idéer och viljor man brinner för bara blir till tankar man stänger in och som man inte kan göra någonting av.

Den passion jag alltid haft för det kreativa är sedan en lång, lång tid inte lika stark men jag får fortfarande en hel del tankar om vad jag vill göra, men jag kan inte göra dem och då blir jag hela tiden mindre och mindre passionerad och tillslut knappt ens intresserad bara för att det inte kan bli mer än bara tankar och önskningar som sedan inte går i uppfyllelse.
Man tappar gnistan och orken när man får en idé och är jättepeppad på den men när man efter några sekunder/minuter kommer på att det inte går så blir all extas vänd till att göra ont istället. Man blir tillsagd att man inte kan göra det man vill och med tiden så dämpar man mer och mer de små idéerna och vägrar låta dem röra en för man vill inte släppa dem för nära de där sekunderna som går efter erkännandet att de existerar till att höra att de inte kan bli av. Det blir precis som när man måste ljuga för sin omgivning för att skydda sina känslor, bara att jag får ljuga för mig själv innan tanken hinner nå fram ordentligt.
Jag klarar inte av någon slags negativ kritik eller feedback - inte ens ifrån mig själv. Jag får liksom spela en slags mittenroll som ska skydda min svaga sida mot den elaka och det blir kaos då dessa två sidor är extrema motsatser och jag själv inte är så stabil. Min roll är som en fristående person i mitten som måste försöka direktera vilken utav sidorna som ska få rätt att träda fram eller lämna ut direktiv till mig om hur jag ska agera, men eftersom de båda skriker ut sina helt olika viljor och känslor så blir det ännu svårare att välja direktiv då jag även får ångest och skuldkänslor vid särbehandling, att tvingas välja en sida över den andra.

De här sidorna är inga som har samhörighet utan jag är delad i tre partier som är separata ifrån varandra och enbart tvingas dela plats med varandra och mig.
Vi har mig (min del som då är mittparti) och sedan två andra sidor som bägge är egna personligheter och min roll som tvingas på att agera och fatta beslut har aldrig gått bra då allt jag säger, gör, tänker, gestikulerar etc bara blir fel när tre olika personligheter snabbt ska tvingas ner i en enda röst. Svårare blir det eftersom jag får extrema skuldkänslor och svår ångest över att jag sviker min svaga sida på grund av att jag själv är svag. Det är lika stor skuld i mitt svek som när jag sviker någon annan människa, jag skäms jag över att jag gjort fel val och inte kan skydda min svaga sida och att jag gett mitt löfte om att stå upp för den men inte kan hålla det.
Jag (mittposition) blir ännu mer sårad och svag eftersom att jag är en dålig person som bara sårar och sviker någon jag vill skydda och att jag ständigt ljuger genom att ständigt lova att jag ska rädda den ifrån ondo men sedan inte klarar av att stå upp för den eftersom jag själv är såpass rädd för konfrontation och inte klarar av att säga ifrån i och med att jag inte vill få någon annan att känna sig dum eller ledsen över att de sagt eller gjort något, eller frågar om jag vill göra något eller helt enkelt bara antar utan att fråga fastän jag inte alls håller med eller vill.
Jag ger ingen indikation på att jag inte är ett dugg okej med det och att jag egentligen skriker inombords, utan ger direkt ett önskvärt svar så ingen misstanke hinner uppstå. Jag kan helt enkelt inte aktivt tillåta mig själv att såra någons känslor, även om personen i fråga inte ens skulle ta åt sig eller reflektera över det hela för fem öre.
Men jag tar ingen risk utan är medveten om jag får må dåligt av det som blir och den smärtan tar jag på mig istället för att vara orsaken till att någon annan blir sårad.
 
Den elaka sidan hånar med nöje den svaga för att den såpass känslig och inte klarar någonting, och när den elaka sidan tar över och jag stängs in i dess grepp så tvingas jag in i en annan person som hatiskt men stolt anser att alla andra mindre värda för att de är så svaga och att den är bättre än alla andra för att att den har insikt och för att den kan göra precis vad som helst utan ånger.
Denna sida har ingen som helst respekt för någon utan ser alla som avskum och gottar sig åt allt som är fel omkring sig och i världen då den på så vis känner sig ännu mer tillfredställd över sin överlägsenhet. Denna sidas agerande handlar bara om makt, att vara överlägsen och att tydligt visa utåt att man är oförstörbar. Ingen annans ord spelar någon roll då andra människor är oväsentliga varelser, och det finns ingen som kan begära någonting ifrån den elaka sidan om det inte är så att det gagnar den elaka personligen.

När jag är i den elaka sidans grepp så är jag ett monster. Men det är inte jag, egentligen. Den elaka sidan är som en helt egen person då vi inte delar några som helst åsikter eller värderingar, medan jag själv aktivt valt att skydda min svaga sida då vi är lika i sättet, bara att den inte har någon funktion till annat än att bara känna just det som gör ont, allt som är svagt och skört. Utav oss två är det jag som mittposition som är den med aktivt tänkande och jag måste ta beslut om handling gällande allting i livet oavsett vad det gäller. Den elaka sidan har däremot full kompetens i allt tänkande och kan argumentera och analysera, men endast med negativitet och hat och ingen som helst medkänsla eller moral. Vi har ingenting gemensamt. Den elaka sidan är mer som en medfödd parasit som alltid funnits med mig men som inte ska vara där egentligen. Som om jag blev infekterad vid födseln. Vi är inte samma, fastän vi delar plats i hjärna och kropp.

 
Om vi backer ett steg och återkommer till själva grundämnet i inlägget; Jag har så mycket att göra, jag har hållt på med en ny design i evigheter men har ingen inspiration till hur jag ska hantera dess utseende. Den är bra i sitt skal (storlek, positionering etc) men den är naken och behöver material, vilket jag bara inte kommer någon vart med. Vad jag än gör med den så blir den inte fin och jag behöver ta bilder att ha i designen men det blir inte heller av. Jag har ju inga idéer, inget konkret koncept.
Jag har köpt en ny kamera nu men jag har inte ens fotat med den trots att jag snart haft den i en vecka, bara testat lite snabbt men inte ens i dagsljus.
Förr hade jag slitit upp kameran direkt och tagit hur många bilder som helst men det blir inte av, det finns hinder överallt för precis allt.
Jag kan inte gå ut själv utan att vara livrädd - jag får skräck bara av att stå utanför porten och röka och jag har ingen som kan följa med ut under såpass långa perioder att man kan känna sig lugn och inte stressad över tider när man vill fota, och ska jag ta bilder på mig själv så måste jag ha en dag då jag orkar göra mig i ordning ordentligt och inte bara går runt i gamla band t-shirts och överanvända leggins, och när det väl är en sådan dag man fixat sig så ska man givetvis ha en sådan dålig dag rent utseendemässigt att det inte är värt att ta fram kameran ändå.

Allting bara skjuts upp, precis allt. Jag vill skriva låtar, jag vill skriva på boken, jag vill komma igång med ett filmprojekt och jag vill kunna fota med min nya kamera för att nämna några saker.
Det kreativa har varit det enda i livet jag faktiskt kunnat fungera någorlunda med och inte bara förstört, fastän jag aldrig varit nöjd med det jag skapat.
Jag vill kunna vara fin och jag vill kunna vara allt som jag inte är men drömmer om att vara och göra allt det jag inte klarar av eller kan. Men nu kan jag ingenting längre. Jag har tappat precis allt och jag har förfallit totalt.
Det är verkligen sådär man brukar säga; "Jag finns, men jag existerar inte." Precis så är det och nu känner jag mer än någonsin att det är berättigat att säga så.
Jag är fullständigt värdelös.


Januari, stod allt still
Varje ljusglimt en dubbel Treo i svarta glas
I februari sattes elchockerna in
Jag komprimerar än mitt motstånd och svar på tal

Jag är beredd
Bara låt dom komma nu
Jag är här, låt dom komma nu
Jag är grym som en grekisk gud
bara grymt mycket fulare
Låt dom komma nu
det handlar bara om tur till slut
Låt dom komma nu

Tilda

Jag önskar jag kunde skriva lika bra och lika långt som du skriver till mig. För du får mig att känna mig speciell, för du orkar läsa igenom min vardagliga ångest i text.

Men jag finns här. Dag ut och dag in, älskade och finaste du. <3

Svar: Du är så snäll, och det spelar absolut ingen roll hur långt du skriver eller hur du formulerar det, jag blir glad oavsett! ♥
E. Eliana




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info