Egentligen skulle jag vid det här laget ligga på omkring 7kg mindre än jag gör eftersom jag noga och väl strukturerade upp det så att jag skulle nå min målvikt i april, men det blir lite försenat om det fortsätter i samma takt som nu. Eller så har jag tur och får till det ändå, jag hoppas på det.

Om det inte vore för att min hjärna är som deg och att kroppen och hjärnan inte kommunicerar alls längre så hade jag rört mer på mig men jag är alltid omedvetet någonstans långt borta i min egen värld, fast där finns ingenting längre. Det är bara tomt och inte en enda tanke, känsla eller medvetenhet finns kvar. Det är fullständigt
blankt, som en blackout fast på ett annat sätt och därför blir det inte någon motion eftersom jag är en sekund här och en sekund där och med varje ögonblink så har jag glömt att jag håller på med någonting och går över till en annan, runt, runt och ibland håller jag på med en och samma sak i flera timmar utan att ta blicken ifrån det eller en enda paus, för jag är liksom inte rikigt "där".
Jag ser vad jag gör men all tankeverksamhet är inaktiv medan kroppen motoriskt rör sig. Och eftersom tankarna inte finns där så finns inte heller något tidsbegrepp vilket gör att den allra enklaste sak kan ta enormt lång tid. När jag är på väg att göra någonting så glömmer jag bort vad jag gör där (kanske lyfter armen halvvägs mot en skåpslucka och ska öppna) och direkt efter så blir det samma sak när jag då märker att jag har handen precis framför skåpet utan att minnas att jag ens gått dit, och när jag väl är framme och öppnar skåpsluckan för att sträcka mig mot ett glas så har jag än en gång glömt varför jag är där och vad jag håller på med. Ser att jag är i skåpet och på väg att ta tag i något men rycker förskräckt till när jag ser att jag är i rörelse utan att ha en aning om att jag gått dit och inte ens vet vad jag gör där, och blir orolig över vad för andra saker jag kan ha gjort omedvetet.
Sedan blir det helt blankt innanför pannbenet, kroppen rör sig men jag är borta psykiskt.

Men nu är det snart mars i alla fall, våren kommer och allt blir så mycket finare.
Sen blir det april och jag ska träffa en Göteborgsprinsessa och det är något jag ser fram emot, men samtidigt är jag orolig och stressad för jag har sådana krav på mig själv och jag når inte upp till dem och så är jag alltid så skamsen över att umgås med andra eftersom jag konstant känner mig som en belastning för dem, som en fotboja de tvingas släpa efter sig.

 

Jag övertolkar allt de säger och gör till att de försöker få mig att förstå att de vill ha bort mig.
Minsta tonfallsändring eller ansiktsmuskel som ändrar sig blir en tung sten i bröstkorgen på mig då jag direkt tar det som ett tecken på att personen stör sig på mig och jag får dåligt samvete över att jag är där och stjäl personens tid.
Sen har jag ju planeringspanik eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret och allt sådant.

I ett par års tid har jag alltid tänkt att det är just april som gäller för mig. Att det är sista chansen att bli vacker till april månad. Det var alltid en dröm med många tappra försök utan framgång, men förra våren sa jag till mig själv att det är nu eller aldrig, det måste bli nästa april.
Sedan dess har jag planerat allt jag ville ha gjort och försökt komma på allt jag behöver, hur jag får det och vad som går att ändra utan kirurgi.
Jag gjorde tidskalkuleringar med daglig protokollföring för att hela tiden uppgradera versionen utav den färdiga produkten som en gång för alla skulle stå färdig i april. Men jag blev kluven igen och halkade av spåret.
Det som snart är tid för slutresultat är inte ens på långa vägar i närheten av att kunna vifta med segerflaggan.

Eftersom det nu är just i april som jag ska träffa Göteborgsprinsessan så blir det extra krävande i och med att det faktiskt är den tiden det är, plus att jag alltid vill se ut på bästa möjliga vis när jag ska till Göteborg eftersom jag annars känner att jag är respektlös och hånar staden jag älskar. Det känns lika fel som om jag skulle vara bjuden till en stor gala och inte brydde mig om att respektera att man ska vara finklädd utan går dit med en sliten t-shirt, mysbyxor och halvtrasiga skor och inte duschat på en månad. Liksom hånfullt peka långfinger och säga "Nanananana jag skiter fullständigt i detta, titta på mig så ska ni ska ni förstå att jag medvetet går hit sånhär för att förtydliga att jag inte bryr mig ett piss."

Det är viktigt för mig att försöka se någorlunda acceptabel ut eftersom jag älskar min hemstad och blir glad av att vara där, och då är det viktigt för mig att känna att jag visar respekt så att staden kan tycka att det är roligt att jag kommer tillbaka, så det inte blir egocentrerat ifrån min sida.
Även fast städer inte har känslor så spelar det ingen roll i min värld, det och dem som betyder mycket för mig och som jag älskar helhjärtat gör jag mitt allra bästa för att de ska känna likadant, att jag faktiskt bryr mig.
Jag vill inte ta fördel av någon och min allra största svaghet och rädsla här i världen är just att vara orsaken till att någon annan blir ledsen, tar illa åt sig eller mår dåligt på grund av mig.

Så ja, det blir mycket kaos inför allting. Särskilt nu när hjärnan är någon annanstans lär det bli extra jobbigt. Men jag måste få ordning på utseendefronten i god tid, bara bestämma en färgskala eller passform eller något speciellt plagg jag vill ha. Jag måste köpa nytt allting oavsett, för ingenting jag har i garderoben är okej. April skulle ju vara nytt och fräscht, bestämt och färdigt. Jag måste ju prestera någonting som kan vara en glimt utav det som egentligen skulle vara klappat och klart tills dess. Annars är det bevisat för hela jävla världen att jag verkligen är totalt misslyckad i precis allting, och då kan jag lika gärna sätta ett brännjärn mot pannan som lämnar ett permanent märke med texten "Patetisk loser."

Varför måste jag vara så totalt fel och vidrig för. Och snart även bokstavligt hjärndöd, verkar det som.
För min egen del är det inte lika illa, men att jag förstör och är jobbig mot alla andra genom min existens är det som verkligen spränger sönder insidan. Att jag är så ful inuti och ut och är som ren ammoniak över andra bara de ser mig, medan för de som faktiskt måste vara närmre - typ går på samma gata, står på samma plats som jag och måste stå ut med mig en bit längre än att bara skymta förbi, de önskar att de hade en pistol så de kunde skjuta sig själva för att de inte står ut en sekund längre av att tvingas vistas i min närhet, och värst av allt är det för dem stackarna som faktiskt pratar med mig och som träffar mig mer regelbundet, som familjen, psykiatrin och om man periodvis har en vän. För ärligt talat vet jag inte om det ens går att beskriva vilket hemskt lidande de måste känna på grund av mig. Jag hatar det, att jag förpestar precis alla. För jag vill ju bara väl, men jag kan aldrig vara väl när hela jag orsakar flyktinstinkt som vid en dödlig katastrofhändelse hos andra.

Imorgon är det mars och jag vill att min hjärnfunktion ska komma tillbaka ifrån semestern nu.