Ambitionen var ett långsamt gift, du höll ut länge men du föll till sist
Det är fullständigt kaos och jag har varit så påverkad av alkohol och tabletter att jag utan att ens komma ihåg det ramlat och fått två massiva bulor i huvudet men värst av allt; en halv utslagen framtand. Bara sådär, borta. Har fått ett plastimplantat som redan börjat lossna efter endast fyra dagar och har en tydlig kant men jag ska på återbesök nästa vecka och förhoppningsvis kan de fixa till den.
Jag har så mycket jag skulle vilja skriva ner både här och i boken, men det fastnar någonstans. Fingrarna vill inte ta åt sig när hjärnan skickar signaler om att det är dags att skriva och orden tycks försvinna bort med snön som töar och rinner ner genom asfalterade gators brunnar.
Jag är tom samtidigt som jag är överfull men det stannar kvar och kommer ingen vart. Jag släpper inte ut någonting fastän jag vill. Det går inte, det fastnar det också.
Känslorna staplas på hög och når snart upp till rymden. Kanske försvinner de när de väl når dit, för i rymden finns inga känslor. Men det brister nog på vägen, det gör det alltid. Någonting får mitt känslotorn att bli ostadigt och tillslut ramlar allting ner i rusande fart och smällen är som en explosion när den träffar mig och allting brister ännu en gång men då är det oundvikligt att hålla kvar dem. Då trasar jag sönder och känslorna läcker ut ur mitt mänskliga skal och jag den svage blir ett vrak med blödande lemmar som inte orkar vänta på planerade enkelbiljetter utan som måste bort nu, precis nu och ingen väntan är acceptabel.
Det är så mycket som tär och min enda önskan och mitt enda stora mål om att bli den finaste version jag kan bli så att jag kan vara ett fint lik och inte ett fult och äckligt lik, känns omöjligt. Jag kan inte dö fin när jag har hår som ramlar av ifrån rötterna och en trasig tand och jag inte klarar av att nå min drömvikt som är så nära men ändå så långt bort. Därför spelar det inte någon roll längre när min önskan och dröm aldrig kommer slå in.
Jag kommer bli ett fult lik oavsett hur lång tid det går, och med alla odds emot mig så lär tiden inte räcka till att komma någon vart ändå.
Det gör ont och jag vill att det ska vara över. Försvinna, bort. Jag har ingen makt, ingen styrka eller kontroll. Jag vet inte något mer än att jag längtar efter ett slut. När som helst, bara det är över.
Det finns inga lyckliga slut för någon som fräter bort allting med Thinner.
Kan det vara tabletterna, kanske? Jag tappar hår på stesolid och kodein.. <3
Du, du skriver så himla vackert. Jag bara önskar att det du skrev inte handlade om dig, att det som gjorde ont inte fanns i dig. Men dina texter verkligen berör, du skriver så otroligt vackert och beskriver så bra att man kan känna igen sig i mycket. Du är så fin!
Svar: Din kommentar var så otrligt vacker, åh jag rös nästan när jag läste den. DU ska hitta den personen, det är vad jag önskar. Jag öskar det så innerligt. Dock måste jag berätta att mitt inlägg handlade om min pappa, min pappa som jag aldrig skulle klara mig utan. Min pappa som är den enda (utöver Kent) som jag älskar, för jag tror att jag älskar min pappa. Däremot är vi båda så känslorädda och känslolösa så vi vågar inte riktigt prata med varandra och vågar inte ens kramas. Jag har aldrig visat att jag tycker om honom och jag önskar så att jag vågade, jag vill så att han ska veta vad han betyder för mig. Allt är fel mellan oss, det är stelt och konstigt på grund av våra lika insidor där vi båda gömmer alla känslor och aldrig någonsin gråter, men jag VET att jag inte skulle klara mig utan min pappa. Han är en av de finaste personerna jag vet om och det har ända sedan jag var liten gjort ont i mitt hjärta för att det är så konstigt mellan oss.
Kram på dig, du förtjänar det mer. Någonstans, någon gång, kommer jag och pappa kanske kunna visa på något sätt vad vi tycker om varandra. Eller så förstår vi det undermedvetet, jag förstår i alla fall att han tycker om mig och jag hoppas så att han känner samma sak.
