Det är en evig loop som aldrig tar slut. Smärtan följer mig vart jag än går och hittar alltid nya sätt att stiga i graderna, för precis som jag vande mig vid andras beteenden eftersom jag studerade alla så noga så vande jag mig vid smärtans alla grader, så den fick alltid stiga för att komma ikapp så att den fortfarande skulle göra ont. Och den lyckades alltid för det slutade aldrig plågas och helveteseldarna slukade min insida bit för bit men aldrig visade jag något utåt. De få gånger min insida ramlat ut för någon att se har jag blivit mer upprörd över att ha fallit sönder inför någon än över hur dåligt jag mådde för att behöva ramla sönder överhuvudtaget.
Men för några år sedan var det okej att vara i loopen för då man var inte ensam även fast man var ensam ändå. Men man hade vänner, eller kanske inte i plural men åtminstone någon. Oavsett om man satt bredvid varandra eller chattade så hade man någon. Nu finns ingen så nu är loopen bedrövlig. Nu har smärtan ännu en öm punkt att bita i för det är kanske det som svider allra mest i hjärtat; ensamhet, att vara övergiven. Det ger direkt återblickar till alla andra gånger jag blivit övergiven. Lämnad av pappa två gånger varav sista var föralltid, övergiven av hela släkten på pappas sida och så småningom slutade alla andra släktingar, de på mammas sida höra av sig likaså. Blev utkastad hemifrån och givetvis övergiven av varenda människa som kallats för vän, hela livet. Ja, den punkten är den som svider mest och där har smärtan något att gotta sig åt ett bra tag. För oavsett om jag har någon temporär vän eller inte så har övergivenhetskomplexen blivit så gröva med åren att jag ständigt går och väntar på att bli lämnad, så även om jag alltid dyrkar vännen jag har för stunden så är jag fullkomligt livrädd och ångestfylld och väntar på domen om att bli ensam igen. Sådana som jag är inte menade ha någon i sitt liv förutom smärtan. För även om den gör ont så finns den ändå alltid där, och jag är alldeles för godtrogen mot sådant som finns med länge. Om något alltid finns hos mig så betyder det väl att det älskar mig? Är det inte så kärlek fungerar?

Vissa lär sig se igenom andras väluppbyggda identiteter medan andra kan gå igenom hela sina liv utan att ana att personen de trodde sig känna bäst utav alla var någon helt annan inuti. Det är lustigt hur sanning och ärlighet fungerar, att vi kan välja en sanning mot oss själva och en sanning som vi visar utåt. Att vi helt övertygar vår omgivning att vi är på ett visst sätt och bygger upp ett väldigt komplext system för att bibehålla all information som inte får läcka ut. Jag är alltid ärlig, jag drar en vit lögn då och då men endast för beskydd. Men hela min person när jag är ute i allmänheten är en lögn. I ärlighetens namn så finns det ingen icke-psykiatrisk person som någonsin pratat ansikte mot ansikte med den jag är, bara den jag jag byggt upp mig till att vara. Det är nästan lite tragiskt men smärtan håller oss alla i handen, fast min hand blir snarare hårt sönderkramad och blöder.