Inatt gör det ont, väldigt ont.
Hjärtat känns som om det förblöder och jag avskyr att det alltid blir såhär när något får mig att tänka på dig. Att det på mindre än en sekund blir så plågsamt att man inte står ut och bröstkorgen är tyngre än man borde klara att bära utan att gå sönder.

Jag avskyr att så mycket relaterar till dig och att jag inte kan få ut dig ur mina tankar när något väl satt igång minnen och saknad. Att du aldrig kommer kunna försvinna ut ifrån mitt huvud och mitt hjärta. Jag önskar att du gjorde det, att du kunde försvinna härifrån för det gör så ont och varje gång det är en period som inte får mig att minnas dig så känns det så mycket bättre men det blir aldrig långvarigt. Du finns här inne och jag vill ha bort dig. Jag vill ha dig ut ifrån min ledsna själ eftersom jag inte står ut med att vara så olycklig över dig och att behöva känna all ångest och mekaniskt tvingas in i att tänka varför jag inte gjorde allt på ett annorlunda sätt. Varför jag alltid gjorde fel, varför jag aldrig sa alla ord jag ville säga. Men jag skäms ju så. Jag var aldrig värd dig och jag skulle aldrig kunna vara det. Du var så mycket bättre och förtjänar någon som är bra, någon som kan göra dig lycklig. Någon som jag aldrig kan vara men som jag hatar att jag inte är, aldrig var.

Men det gör så ont att det aldrig går över, att du aldrig kommer ut ifrån mitt inre. Att jag aldrig någonsin kommer kunna känna så starkt för någon annan. Jag har aldrig gjort det innan dig och kommer aldrig göra det efter dig.
Tiden går men du går aldrig härifrån. Trots att jag försöker att skjuta bort allt som påminner om dig så kommer det ändå tillbaka. Jag förstår inte varför allt inom mig vägrar låta dig gå när jag själv försöker. Det vill inte men jag vill. För det har pågått i så många år och det gör för ont. Så många gånger jag genom åren nu skrikit åt Döden att nu får du ta mig härifrån för jag klarar inte att bära på hjärtat som bara värker. Men varje gång har Döden svikt mig där också. Det är alltid någon som hittar min medvetslösa kropp och rusar till sjukhus där de inte förstår att jag måste bort. Jag var alltid menat att vara borta och aldrig menad att vara här.

Inatt så dör jag inombords och jag vill inte känna att jag saknar dig så. Känna mig så hemsk som var tvungen att göra allt jag kunde för att jag inte klarade av hur insidan brast varje gång jag såg ditt namn, hörde din röst eller såg in i dina ögon. Jag vill inte behöva... ha dig inuti. Jag vill inte behöva bli påmind om att jag aldrig kan få dig och hela tiden bli påmind om att jag aldrig kommer bli bra nog för någon men jag bryr mig inte om det, bara att jag aldrig kan bli bra nog för dig. För det har bara varit du, alltid du. Och hade jag kunnat så hade jag gjort om hela mig inifrån och ut för att bli bättre men sådan magi finns inte i världen och därför kommer det alltid vara såhär. Jag kommer alltid ha kvar dig i hjärtat fastän jag inte vill och jag kommer alltid skämmas för allt jag gjort och inte gjort och jag kommer aldrig att ge upp min rätthet att få slippa leva mer när allt i mitt liv bara bränns och när jag utöver det inte kan slippa dig inuti.
Förlåt till dig och förlåt till mitt yngre jag som inte visste då att jag var dömd för livet att känna såhär. Du skulle aldrig lärt känna den som bara fått ditt hjärta att gråta på grund av att du är så vidrig när han själv var första solskenet efter vinterns mörka dagar.

"Now, I sing and drink and sleep on floors, and try hard not to be annoyed by all these people worrying about me. So when I'm suffering through some awful drive you occasionally cross my mind. It's my hidden hope that you are still among them.
Well are you?"