November är en mur av våt betong
Lämnar min hemstad lika full av kärlek för dess gator och kommer aldrig ge upp drömmen om att få flytta tillbaka. Kommer hem, byter min halvtransparenta svarta blus och mina svarta jeansleggins mot en vit t-shirt och mina sammetsleggins. Står i fönstret och inser att det är november. Snart har ännu ett år passerat förbi, kanske det minst produktiva året någonsin för mig. Tankar om nyår ger mig alltid ångest. Tid ger mig alltid ångest. Tid går alltid framåt, och ju mer tid det går, desto närmare döden kommer allt och alla och varje gång det är födelsedagar eller nyår så är det bara det jag tänker på. Jag kan inte se något positivit med att fira att vi bara kommer ett steg närmre döden.
Det var väldigt vackert på bägge kyrkogårdar. Minneslunden var rågad med blommor och det var hur mycket folk som helst och det var så fullt med blommor och ljus att alla som kom dit fick sätta sina medhavda gåvor runtom hela området för att det inte fanns någon plats. Det var jättefint, och familjegraven såg fin ut den med. Jag är dock ledsen över att jag inte kommer få ligga i den när jag går bort. Ingen vill lägga pengar på underhåll så allt ska vara i minneslund nu för tiden, det är hemskt tycker jag. Mamma har sagt att de eventuellt ska gräva upp graven och se till att de får kremeras och spridas i lunden. Jag är dock emot det för jag tycker alla förtjänar en gravsten. Ett minne av att de existerat. Jag har alltid haft min sista önskan att få begravas i familjegraven, jag vill inte spridas i en minneslund. Men när allt handlar om tid och pengar så har inte någons sista önskan något större värde, tyvärr.
