Jag var nog alltid sjuk. Ja, jag var nog alltid det.
Hela mitt liv har varit ett evigt sökande efter svar på frågor som inte finns, sökanden efter erfarenheter som inte tycks existera.
Istället har jag upplevt förtryck, blivit bortskuffad, avskydd och utnyttjad utav nästintill varenda människa jag känt genom livets gång.

Jag lärde mig aldrig de hemliga koderna som ledde till nycklarna med hemligheternas svar, jag lärde mig istället allt om hur det är att vara så rädd att man tror att nu, nu är min sista stund kommen och nu, nu dör jag.

Jag lekte tidigt katt och råtta med Döden. Väldigt tidigt. Jag sökte efter tecken på uppmärksamhet, att någon brydde sig om mig.
Jag ville att min familj som alltid tycktes skuffa bort mig och inte älska mig som de andra barnens föräldrar gjorde skulle ge mig bevis på att jag var älskad. Men vad jag än gjorde så lyckades jag aldrig känna mig älskad.
 Jag insåg tidigt i livet att jag var ett oönskat barn som var omöjligt att älska. Det var som om någonting inom mig inte gick att fylla. Kanske var det just att jag blev så illa behandlad redan från början, att hatet redan tagit upp all plats. Kanske var det något annat. Kanske var jag helt enkelt omöjlig att älska oavsett vad.

 

Jag har alltid haft svårt att prata, att passa in. Att vara någon. Jag har alltid varit den udda, den konstiga. I alla fall enligt alla andra. Jag har varit intelligent, men alltid lite ”för” smart för min ålder. Jag har inte haft samma intressen som de andra barnen och då blev man automatiskt klassad som konstig.

Kanske är jag konstig, kanske är det alla andra som är konstiga. I dagsläget, år 2016, vet jag inte längre.
Allt jag vet är att jag vill skära mig sönder och samman och dricka tills inga sorger finns kvar. Allt är kaos och jag sitter på avdelning 95 ute på Brinkåsen och livet är en enda röra.
Är det okej att jag dör nu?