Allt är så skört och elastiskt, böjbart och uttöjt. Som stål gjort av papper och övertuggade Stimorol.

Konsumerar för mycket, kanske ett slöseri på både pengar och tid.
Konsumerar för lite av det som är väsentligt och bra och för mycket på det som är skadligt, säger dem.

Röker fem cigaretter på vägen till psykologen och regnet faller mot marken i en stadig takt.
Det droppar mot mitt ansikte, fastnar i mitt hår och lägger sig som en blöt hinna över mina kläder.
Regnet nästlar sig in i mina ögon och dimmar synen. En ostadig hand torkar bort det våta om och om igen.

Psykologen har en faststpänd blick på mig och jag är obekväm i det välbekanta rummet.
Hyllorna längs med väggarna står halvtomma och jag det tycker det är onödigt att ha två stora bokhyllor när de inte kan fyllas med någonting utan bara står där i sin halvtomma tystnad och tar onödig plats.
"Jag fick till mig att du inte mår så bra just nu" börjar psykologen med en allvarlig röst.
Jag vill hånflina eller gapskratta åt honom men stirrar fortsatt ner på mina knän, uttryckslöst.
"Vi är bekymrade..." fortsätter han, lika allvarlig i rösten.
Jag rycker på axlarna och svarar att jag är trött på alla krav som ställs. Att jag vill vara ifred, vara tom, slippa känna, inte se, inte höra, inte behöva andas. Att jag vill vara något som inte behöver finnas hela tiden, något osynligt och kallt.

"Vad menar du då?" frågar den nyfikne psykologen som jag trots två års tid haft samtal med inte vet mer om annat än vad han heter och att han ser ut att vara i 40-års åldern, kanske 50, alltid har fula kläder och det där tunna håret med skallpartier som ögonen fastnar på ibland.
"Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är eller vad jag är. Det enda jag vet är vad jag känner, och att jag är fel.
Jag vill vara någonting annat, något som inte är en person utan....mer som eld.
Elden är intensiv och mäktig, den kan skada och förgöra, ser farlig ut i panikslagna ögon men kan släckas och dö ut till inget mer än aska. Den tänds och släcks, blir till och dör ut. Eld har inga känslor, men den känns. Den kan avundas och fruktas, den är allt på samma gång och den kan försvinna helt utan att bli upprörd eller stoppad.

Min fula psykolog skriver ner någonting i sitt block och lägger pennan ganska hårt och högljutt emot blocket igen.
Jag känner hur han ger mig en skarp blick, granskande, innan han säger att det här är inte bra, det här är en inre önskan om att hitta sig själv och sin roll i livet men att den görs som ett flyktförsök, något dissociativt, och att jag är extra deprimerad i nuläget.
"Det oroar mig..." börjar han försiktigt. "Det oroar mig att du för varje gång vi ses uttrycker dig mer och mer i opersonliga termer, nästan poetiskt, och verkar komma längre och längre ifrån verkligheten.
Eliana, är det så att du funderar på döden?
Jag måste fråga, det vet du. Det var ju inte allt för längesedan du var på sjukhuset och du verkar må ännu sämre i dagsläget.

Jag ser upp ifrån mina knän, en hastig blick, och ser psykologens bekymrade men något avhållsamma ögon studera mig i väntan på svar.
"Jag vill flytta, jag behöver komma härifrån. Jag behöver göra slut med allt som har med psykiatrin att göra och hitta något....hitta hem. Men jag lyckas aldrig, det finns för många krav och jag kvävs. Ni kväver mig, jag kan inte andas.
Mamma tror jag är psykotisk och försöker få mig att prata med henne, hon säger att hon är maktlös och upprörd och jag orkar inte med det. Jag har förstört min familj hela livet och jag vill inte vara sån. Oberäknelig och plågsam.
Jag vill härifrån, ut och bort. Leta efter något nytt och spännande, men jag vet tyvärr att där inte finns något sådant för mig. Världen är tom och trasig, jag får inte plats och jag vill inte ha den plats jag väl har."

Min psykolog skriver en notis till min läkare om en akuttid för ett nytt läkarsamtal och skickar en bevakning till psykiatriska akutteamet som jobbar kvällar och nätter.
"Du ska veta att jag verkligen hoppas att du tar dig ur det här en dag, och vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dig" säger min psykolog innan han följer mig till dörren och ger ifrån sig ett vagt leende, som om han tror att det ska göra någon skillnad. Som om hans leende skulle hela min själ på något vis.

På vägen hem röker jag sju cigaretter på raken och märker knappt att det slutat regna.