Idag är ingen bra dag.

Idag ekar själen utav saknad och sorg och tårarna rinner längs mina kinder i takt med den överväldigande känslan utav kvävande ångest.

Det är nu jag vill stänga in mig i min ensamhet, inte släppa in någon. För ingen ska behöva se mina tårar falla, ingen ska behöva se min sårbarhet. Ingen ska behöva stå ut med någon som mig.

Och det är nu jag önskar att jag kunde hålla käften, dra på den glada masken och låtsas som ingenting. Men sorgen i hjärtat är för stor och livet är så svårt.
Jag klarar inte det här utan mormor. Jag behöver henne nu mer än någonsin, men mormor är borta och jag faller i bitar.

Jag vet att min pojk vill att jag ska berätta allt för honom, men jag vill inte dra ner någon, allra minst honom.
Hur ska jag kunna möta honom med ett leende på läpparna när han kommer hem ifrån jobbet när allt inom mig blöder och jag snart kräks utav ångest?
Jag vill inte förstöra, vara negativ, vara besvärlig. Men det är i slutänden allt jag är, allt jag varit, allt jag kan, allt jag förblir. En kaotisk röra som brister för ofta och skadar andra med min smärta.