Jag befinner mig i det där mellanläget. Gränsen man snuddar vid ena kanten lite för mycket kring för att sedan pendla fram och tillbaka med små, hastiga rörelser och där står jag och svajar mellan total katastrof och likgiltighet.

Den här likgiltigheten är väldigt jobbig. Att bara vara utan att riktigt känna något.
Och det är ju det, antingen känner jag allt eller så känner jag ingenting alls. Svart eller vitt, varmt eller kallt. Alltid kontraster, motpoler. Det goda mot det onda.
Vem är man egentligen? Jag har sökt efter ett svar på den frågan i hela mitt liv utan resultat eller framgång.
Jag vet inte vem jag är. Jag är i konstant förändring samtidigt som jag är precis likadan som jag alltid varit. En enda röra jag aldrig tycks ta mig ur. Och dem säger ju det, att jag är kroniker. Visst har dem rätt, men trots allt kan jag inte sluta att försöka finna svar på alla gåtor och frågor som spökar i mina tankar.
Vem är jag egentligen? Finns där ens ett svar på den frågan och vad är det i sådana fall? Vart gömmer det sig?
Kanske har jag stirrat mig blind på det hela. Kanske har svaret funnits rakt framför ögonen på mig hela tiden. Men det är bara antaganden hit och dit, gissningar och ännu fler frågor som kräver svar.
Hela livet är en enda stor gåta som verkar omöjlig att lösa.