Smärta, skuld och skam i en trasig själ av damm

Jag vill ut och gå långa mil och stanna till vid varje bro jag ser och skrika det högsta jag kan att jag hatar allt och alla och bara skrika ut hur äckligt falskt allting är.
Bara ställa mig uppe på varje bro jag går förbi och skrika, och de bilister som lägger sig i skulle jag ge den ondaste blick jag kan få fram.

Jag behöver skrika. Jag behöver agera, jag behöver någon gång få min tunga att våga säga alla ord jag tänker på. Få lov att säga att allt är fel istället för att bara kunna skriva om det.
Jag behöver få skrika och få ont i lungorna och ställa till en scen utan att bry mig, bara få vara arg och ledsen, upprörd och vild. Jag tillåter aldrig mig själv att bli arg men när jag är ensam och mår dåligt och då och då blir riktigt arg så känner jag att jag måste skrika och slå sönder allt i min närhet och sparka på vem som helst som kommer nära, men jag kan inte för jag vägrar. Ingen annan ska behöva veta att jag mår hemskt och jag vill inte förstöra saker eller slå någon som inte gjort mig något. Så jag vill skrika, skrika ut allt istället. Men jag kommer inte dit, jag kommer aldrig dit. Jag kan inte för jag tillåter inte mig själv att synas på det viset, att dra till så stor uppmärksamhet för egen vinnings skull. Att ta för mig, fastän jag behöver. Kan det inte finnas någon öde vildmark där man är fullständigt ensam och kan skrika hur mycket man vill?



Ni kanske märker att jag skriver lite konstigt, och tyvärr är det så men jag hoppas det går över. Jag vet inte varifrån det kom men min hjärnaktivitet är lite på sniskan och när jag skriver kan jag utan att märka det upprepa samma ord flera gånger väldigt tätt inpå och själva ordflödet och allting är helt fel. Jag korrekturläser ändå inläggen flera gånger direkt efter publicering och får skriva om massor men hittar ständigt nya fel och det är skrämmande.
Även när jag ska prata och tänka så blir det fel, jag glömmer av vad saker och ting heter och jag "stammar" ganska ofta för att jag måste tänka på vad jag säger för jag har glömt vad jag pratar om/tänker på. Det gör att jag blir väldigt ledsen eftersom jag ville börja skriva igen, både här på bloggen och fortsätta på min bok men nu har jag mer ångest inför det eftersom jag är så otroligt rädd för att det ska bli en ordröra av allting.

Jag håller på att trappa ner Topiramat och det är den enda anledning jag kan komma på till vad som kan vara orsaken till att det blivit såhär, då försämrad skriv och talförmåga är en biverkning utav Topiramat. Det jag inte får ihop är varför jag får den biverkningen nu när jag trappar ner i sådana fall, men det kanske har att göra med att substansen rör till det med signalerna i hjärnan, jag har ingen aning. Jag hoppas bara det försvinner och blir som vanligt snart...



Imorgon ska jag gå igenom handlingsplan med min kontaktperson här på boendet och även skriva en krisplan.
Inatt fyllde jag i en "Självskattningsblankett för en fungerande vardag" men jag kände mig så dum då det mesta är sådant jag klarar helt själv medan de övriga sakerna är sådant jag antingen måste ljuga om att jag gör eller inte gör eller så är det sådant som jag har extremt svårt för och egentligen behöver massor av stöd i, men jag klarar inte av att be om hjälp, ställa krav eller säga att "jag vill ha det såhär", för det är fel.
Jag är inte värd det, jag får inte lov att ta upp andras tid, jag är bara i vägen. Jag kan inte, så jag får sådan ångest när jag ska fylla i för varje sida hur jag vill att personalen ska stötta mig. På varje sida har jag skrivit samma sak fast med olika formuleringar, som t.ex att om de har tid att gå ut på promenad så följer jag gärna med eftersom jag inte vågar gå ut själv, och att de kommer tids nog lära känna mina beteenden mer och lättare kunna känna på sig när jag mår dåligt.
Jag måste gå i omvägar eller svara indirekt hur jag vill ha det via en annan formulering. Förhoppningsvis så kommer de acceptera att det är sån jag är och inte kräva att jag måste säga hur jag vill ha det och våga prata med dem när jag behöver. Jag har ingen kunskap i det. Hade jag fått lära mig att be om hjälp innan jag flyttade så hade det underlättat men samtidigt så är det ju en mental spärr jag alltid haft.
"Det är själviskt att prata om sig själv, det är själviskt att be om hjälp, det är själviskt att ta av någon annans tid. Det är fel att vara självisk, det är fel att vara jag. Att vara jag är straffbart och jag kommer aldrig undan alla fel jag gör för jag består utav 100 % fel och ingenting annat."

 
Jag är nervös inför att skriva handlingsplan, jag kommer göra fel.
Jag kommer säga fel och hon kommer förstå fel av det jag väl får fram och så kommer vi skriva in det i handlingsplanen och krisplanen fastän det är fel och jag kommer sitta där och skrika av ångest inuti över att det inte stämmer.
"Ändra på det, säg att det är fel! Gör någonting! (till kontaktpersonen:) Fattar du inte att jag inte får fram det ordentligt och att du tolkar fel och jag inte vågar säga emot?!"

Jag är så trött på mig själv. Jag kan ingenting, jag är bara... damm.
Anonym

en gång ställde jag mig på ett berg i närheten av mina föräldrars hus. det var ganska sent och mörkt ute och jag bara skrek rakt ut. Skrek och grät som fan, bara för att få ur mig lite utav det jobbiga iallafall.
Jag tror jag sov gott den natten.
Får du möjlighet att skrika och gråta rakt ut så gör det!
Kram

Rebecca

- skribent på http://rymdstorm.blogg.se

Du är stjärndamm och är man gjord av stjärndamm är man vacker. Allting byggs ju från stjärnorna, allt vi är gjorda av är från stjärnorna. Du är vacker och jag tycker om dig.

Svar: Du är så snäll, tack! Bara sådär ifrån ingenstans så ska jag leta efter en ram till Kentsvalan du skickade. Jag har inte öppnad kuvertet ännu, vill ha ramen först så ingenting blir skadat. Såg när jag lyfte upp brevet mot ljuset ifrån fönstret att det låg stjärnor i. Det gjorde mig glad, du är så rar ♥
E. Eliana

En flicka som är stark

Kram fina du & kämpa på!

Svar: Tack, vad snällt av dig!
E. Eliana

Rebecca Stråhle-Wolke

Jaa, ram är nog bra att skaffa så den verkligen inte går sönder. Jag hoppas att du ska hitta en!

Åh men fina du, vad glad jag blir över att du blev glad. Det var så längesedan jag skickade brevet så jag minns inte riktigt vad jag lagt i, mer än svalan såklart, men jag är inte förvånad att jag la i stjärnor haha.
Kram <3




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info