Inga vägar leder hem (Jag måste härifrån)

 
Jag är fast i en mardröm. Jag är missplacerad här på boendet, det går inte men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har tagit upp det med min psykolog men allt hon säger är att jag får ge det lite tid, utan att ens lyssna på vad det är jag säger.
Min problematik är för avancerad för ett boende som är till för att ge stöd och trygghet i vardagen och egentligen inriktar sig på att hjälpa till med sådant man inte ska klara av själv, som städ, tvätt, hygien, skriva scheman så man har koll på dagar och tider för att man inte klarar det själv och precis allting som boendet är till för är sådant jag inte har problem med. De punkter boendet kan göra någonting åt i mitt fall är ingenting som kommer bidra till någon förändring för mig varken långsiktigt eller kortsiktigt. Det som finns är socialt stöd, men de har ingenting mer att erbjuda än att någon gång om det finns tid ta en promenad eller följa mig ner till stan om jag ska göra ett snabbt ärende. Det gör ingen skillnad på sikt, det är alldeles för lite men det är den enda punkt där de har något att erbjuda alls eftersom jag klarar allt annat som de normalt sett är till för att stötta en i. Och ännu svårare är det i och med att jag är självdestruktiv och boendet har nolltolerans mot alkohol, vilket jag inte ens fick veta om förrän veckan innan jag skulle flytta in då jag själv ringde och ville ha ett möte eftersom ingen hade kontaktat mig och jag ville få veta detaljerat ifall de har några regler så att jag inte skulle göra fel. Det här med nolltolerans emot alkohol skärrade mig att jag inte fått veta om då det ändå är en väldigt stor del av mitt liv och att inte psykiatrin tagit upp kändes elakt.
Min självdestruktion kan ju inte bara försvinna eller säranpassa sig helt sådär. Den styrs av mitt dåliga mående och jag kan inte bestämma hur jag ska må, det går inte att kontrollera. Hade jag kunnat det så hade jag inte behövt vara självdestruktiv och jag blir så upprörd att ingen nämnde någonting om det här till mig innan. Jag har alltid druckit för att kväva hur jag mår och det kommer ju inte att kunna försvinna bara för att det finns en regel om att alkohol inte är tolererat. Att ingen pratade med mig om det gör mig så ledsen. Jag antog ju att det var en regel om att man inte får vara påverkad på gemensamma utrymmen för det är ganska uppenbart, men att inte få lov att ha i sin egna lägenhet hade jag aldrig kunnat tro för varje gång jag frågat om någonting annat så har jag alltid fått svaret "Det fungerar precis som i en vanlig lägenhet, du har ditt egna bara att du har tillgång till personal och gemensamma utrymmen" och då får jag inte ihop det med varför man inte får lov att ha alkohol hemma, om det nu ska vara "precis som en vanlig lägenhet."

Jag får ångest av att bara ta upp en plats på boendet som inte är funktionell för mig, och jag har extrema skuldkänslor över att personalen inte kan bidra med någonting. Det känns så fel, för jag får inte ut någonting här och inte personalen heller. De är inte intresserade av att lyssna när jag berättar om någonting relaterat till mitt mående utan kan avbryta mitt i en påbörjad mening och säga "du behöver inte gå in på det" utan att ens ha hört vad det är jag ska säga. De kan ju inte veta vad som är relevant för mig att ha med när jag ska berätta om någonting ifall de inte varit där och upplevt det med egna sinnen. Man ska vara kortfattad och beskriva saker med en enda mening och det går inte när man ska förklara varför man mår dåligt. Det är också sårande när är uppe hos mig och vi pratar för de byter alltid ämne till något vardagligt fastän jag precis sagt att jag mår jättedåligt och förklarat ifall det är något speciellt. Jag får hela tiden känslan av att de inte är bryr sig, att de bara behöver få veta om att man mår dåligt men sedan inte har något som helst intresse till att höra varför man mår dåligt.

Jag hör inte hemma på det här boendet, jag blir undertryckt och har skäms över att jag bara är ivägen och inte kan bidra med någonting. Men mest av allt blir jag ledsen över att ingen förklarade tydligare för mig och gick in mer på hur det är på det här boendet. Då hade jag direkt vetat att det inte skulle gå ihop istället för att tro att det skulle bli ganska bra för sedan få mig en smäll på käften.
Jag känner mig lurad och för varje dag som går känner jag att jag lurar personalen genom att fortfarande bo kvar då de inte kan bidra med någonting alls. Jag stjäl en plats som någon annan är mer lämpad för och jag tynger ner mig själv genom att vara fast i den här miljön som inte fungerar.
Jag klarar av att bo själv men det som sades när gruppboende ens kom på tal var ju att i och med att jag egentligen skulle flyttat till ett behandlingshem i Göteborg men kommunen sedan ångrade sig och inte ville betala, så tog de upp gruppboende som ett alternativ. Då sa jag tvärt nej, men två år senare var psykiatrin inte alls bekväma med att jag hade bodde ensam så de pratade om behandlingshem på nytt, men i och med att jag hade katt så vägrade jag flytta ifrån henne och då sa de att alternativet i så fall är gruppboende.
Jag hade kunnat fortsätta bo i min lägenhet men det var tjat ifrån alla håll och kanter eftersom ingen var trygg i att jag bodde ensam när jag var på sjukhuset såpass ofta och psykiatrin tyckte det vore tryggt om jag hade tillgång till personal dygnet runt, och tillslut gav jag med mig eftersom jag har svårt att säga nej och inte klarade av all ångest jag fick när jag hela tiden blev tjatad på.

På biståndenheten sades det att ett gruppboende skulle ge mig ökad social kompetens och möjlighet att komma ut mer och inte vara så isolerad. Mitt dåliga mående skulle fortsätta "behandlas" på öppenvården eftersom ingen personal på boendet har någon psykiatrisk utbildning och att de bara är där som stöd för en. Ingen brydde sig om att gå djupare in på någonting eller min problematik och psykiatrin verkade mest bara intresserade av att jag flyttade dit så de skulle få mig till ett ställe med dygnet runt personal och verkade inte särskilt intresserade av resten eller att ens se till att att boendet verkligen skulle passa mig.
 
Jag blev knuffad hit och gjorde fel i att anta att det skulle bli okej. Jag var för godtrogen emot det som sades, precis som en person som blir lurad utav en telefonförsäljare som intensivt berättar om sin produkt och får den att låta jättebra men när man sedan får hem den är det inte ens i närheten av vad försäljaren påstod.
Jag ångrar verkligen att det blev såhär, att min oförmåga att säga ifrån alltid ska leda till att jag hamnar i situationer jag inte trivs i. Hade jag bara kunnat vara bestämd och inte låta allas tjat få mig att känna mig som svikare som inte säger ja till det dem ber mig om så hade jag sluppit det här.
Jag hatar mig själv så otroligt jävla mycket. Jag vet inte hur jag ska göra, men jag kan seriöst inte bo kvar här. Det är ju inte så lätt att bara flytta heller för det är bostadsbrist och långa köer och jag inte bara har mig själv att tänka på utan även katterna. Fan, fan, fan.

Skjut dig i huvudet, du gör bara allting till kaos och du är väl medveten om att det inte kommer ändra på sig. Det har alltid varit så, du vet ju vad du fått göra genom åren på grund av din patetiska livsform som inte kan säga ifrån.
Solus

- skribent på http://solus.blogg.se/

Usch, det låter jätte jobbigt! hoppas att det blir bättre! tycker att det är konstigt att personalen där har ingen psykatrisk utbildning.... och dom verkar va dickheads :/

Karolina

Fy vad jag känner med dig. Jag känner verkligen din smärta, ångest, frustration och desperation i din text. Jag hamnade i en liknande situation en gång. Dock var det ett behandlingshem men mina sociala svårigheter gjorde att jag vantrivdes. Jag vågade ingenting. Höll mig på mitt rum och fortsatte självskada och må sämre än vanligt. Jag vandrade omkring fram och tillbaka i rummet i 3 veckor innan vården gick med på att skriva ut mig. Alla sa att jag skulle ge det en chans eftersom "jag ville detta". Folk som säger så, dom kan omöjligt förstå kaoset inom en annan person.

Alla vet ju hur obekvämt det är att sova hemifrån. Även om det är hos en riktigt bra vän eller släkting. Man sover inte bra och stressar inför allt.

Varför förstår ingen?

Svar: Vad hemskt, jag lider med dig! Ingen verkar vilja förstå. Trots att de vet om att man har problem att föra sin talan och alltid säger ja till allting så försöker de inte ens luska ut om man verkligen menar det man säger/gör utan går efter att man automatiskt ska göra det, fastän de mycket väl vet om ens svårigheter.
Jag hatar att andra ska lägga sig i ens liv och inte låter en vara, det blir ju fel på så många sätt och särskilt när man går med på saker man inte vill utan bara gör för att vara till lags.
E. Eliana




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info