På ett sätt är det väldigt skönt att ha perioder då jag inte kan tänka så mycket, eftersom jag normalt sett har en överaktiv hjärna som tänker på precis allt och inget. Allt som hänt, varför det hände, hur det hände, vad som kunde gjorts annorlunda, vad som inte hänt, varför det inte hänt, vad som kan hända, hur det kan hända, hur det inte kan hända. Det gäller inte bara mina personliga tankar utan jag tänker såhär om precis allt. Jag analysar varje liten tanke som dyker upp i huvudet och det är otroligt jobbigt, men jag måste för annars blir jag galen, tanken vägrar ge sig av och jag måste tänka ut ett svar på eventuella frågor. Har jag t.ex en tanke på något helt onödigt, som kanske en björn, så börjar tankarna gå över till frågor om allt som kan tänkas finnas om björnar. Hur många olika sorters björnar finns det? Vart i världen förekommer det flest björnar? Hur länge lever en björn? Kan jag då inte svaren på alla frågor som min hjärna så envist besväras med att ställa så måste jag söka reda på det. Jag spenderar väldigt mycket tid framför Google just för att min hjärna är så jobbig och inte kan låta mig vara som en vanlig människa som bara kan ignorera sina tankar istället för att bli plågad av dem.

 

Om jag är ute i en affär och de spelar en låt som jag känner igen men inte kommer på vilken artist/grupp det är och vad låten heter, så blir jag helt galen. Jag får ångestattacker som gör att jag utbrister högljudda klagoljud och inte kan stå still samtidigt som jag nynnar med i låten och försöker på så vis få information eftersom de flesta låtar har sin titel med i refrängen, men om det fortfarande inte går eller om ljudet är såpass lågt att man inte kan urskilja orden så blir jag istället arg och skulle kunna slå sönder hela butiken. Min hjärna är ett helvete att leva med redan som det är med allt annat, men sedan finns det ju saker som dessa tvångstankar (det borde klassas som det, tycker jag) som gör det hela tusen gånger värre.
Nu ikväll har jag ju dock ganska så lugnt just på tankefronten, men istället känner jag mig nästan för tom. Jag känner liksom inte direkt någonting och de enda tankar jag har är orden jag läser högt för mig själv i huvudet medan jag skriver. Sådana här kvällar kan i många fall leda till att jag tar tabletter och dricker, om jag har någon alkohol hemma, bara för att få känna något. På ett vis är det ganska bra, för då utgår man ifrån läget att inte känna någonting, och det borde väl på ett vis vara bättre än att utgå ifrån att må fruktansvärt dåligt? Jag vet inte, men jag inbillar mig att om man mår jättedåligt och försöker kväva smärtan med piller och sprit så är det mer "fel" än om man utgår ifrån att inte känna någonting och sedan tar något för att känna sig bättre. Förstår ni? Vi kan ta en metafor: när man ska måla en tavla, så om man utgår ifrån ett blankt papper så kan man måla fram vad som helst, men utgår man ifrån ett svart papper så blir tavlan oftast ganska så konstig. Däremot kan man på det vita pappret även måla dit dåliga saker, men man har mer att utgå ifrån när man startar på en blank sida än på en svart.
Jag kan ju dock inte egentligen ta några större mängder tabletter idag eftersom jag ska på möte imorgon, men hade det inte varit för att det var ett viktigt möte så hade jag antagligen tagit ett par stycken utöver dagsdosen.
På tal om det; jag har ju inte tagit min Topimax idag. Nåväl, jag ska ju ändå ta mina Imovane sen så jag kan lika gärna ta Topimaxen då. Jag är inte så noga med att ta mediciner på speciella klockslag.

Jag ska fortsätta lyssna på Team Building av Kent nu. Min spellista är superfin.