Idag ligger molnet tätt över himlen, regnet faller mot marken då och då och det är kallt och ruggigt.
Jag har tittat på Buffy och sytt fast clips på löshåret, ätit en halv gurka och tre körsbärstomater, druckit en mugg vaniljte samt två glas vatten. Jag har försökt ringa mamma för dagens samtal men hon svarar inte så hon får ringa upp senare när hon har tid, vi pratar i regel alltid en gång om dagen på telefon.

Imorgon ska jag tvätta båda mina täcken så att det är gjort och jag kan få sova med mitt gosiga täcke igen. Gästtäcket behöver också tvättas så det är lika bra att ta dem på samma gång, och sedan måste jag boka en ny tvättid för vanlig tvätt. Det blir mycket tvättdagar nu tråkigt nog. Jag är inte sådär jätteförtjust i att bära en tung kasse ner till bottenplan där det sist gång var en enorm spindel och jag trodde jag skulle dö eftersom jag har svår spindelfobi, men jag fick ständigt hålla ett öga på den så att den inte skulle komma nära mig. Men det jag avskyr mest med att tvätta är att jag måste gå ut flera gånger på kort tid och det är påfrestande eftersom jag alltid är orolig att jag ska träffa på någon granne i trappen och jag blir så nervös varje gång det händer även om vi bara går förbi varann. För tänk om någon skulle säga någonting? Det är ju alltid det som stressar.

Denna vecka har jag ganska mycket att göra jämfört med en "vanlig" vecka. Det är tvättid imorgon, terapistart på onsdag, träffa syster på torsdag för att köpa present till mammas man, antagligen tvätta igen om det finns ledig tid på fredag och sedan är det kalas på söndag då mammas man fyller år. Bara jag tänker på veckan som kommer så blir jag stressad för jag har normalt sett bara en sak inplanerad på en vecka och det är att träffa psykologen.
För en person utan några större svårigheter i vardagen skulle min kommande vecka antagligen inte vara i närheten av jobbig och jag tycker alltid det är beundransvärt när jag hör folk berätta vad de gjort bara under en dag för det är långt ifrån vad jag skulle klara av. Jag har varit sjukskriven i tre år nu och ärligt talat så tror jag aldrig att jag kommer klara av ett vanligt jobb eller ett vanligt liv. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna arbeta med någonting som inte går i min egen takt eller som jag  inte själv valt. Intresset har aldrig funnits och med mina sociala svårigheter kommer jag aldrig att klara av det. Jag gillar att skapa saker, att underhålla, att göra någonting som jag inte känner ångest inför. Så ja, faktiskt, varje gång någon berättar för mig vad de gjort under en dag, att de varit på vårdcentralen och sedan gått till skolan/jobbet och efter det tagit en runda på stan och kanske avslutat dagen med att städa och sedan suttit framför datorn, TV:n eller med sin familj, så blir jag imponerad. Sådant som de flesta tar för givet ser jag upp till och skulle vilja skicka en stor bukett blommor till och skriva ett fint brev där jag förklarar hur bra de är som klarar allt det där, men de skulle bara tro jag var dum i huvudet för det är deras liv, det är normalt för dem. Men om du är en sådan som faktiskt kämpar och gör alla dessa "vardagliga" saker även fast orken kanske tryter, så ska du veta att jag har ytterst stor respekt för dig och jag tycker det är mer än beundransvärt att du gör detta. För jag hade aldrig klarat det som det ser ut idag och sett ut de senaste åren, så en stor eloge till dig!