Det är så himla trist och sårande när man svarat på ett meddelande någon skrivit till en, verkligen lagt ner tid på att skriva tillbaka eller bara skrivit ett meddelande till någon som mår dåligt, gjort det med omtanke. Man ser att det blivit läst och sedan får man inget svar. Dagarna går och man får fortfarande inget svar. Visst har jag vid det här laget inga förhoppningar om att direkt ha någon kommunikation med andra människor, men när någon skriver till mig och jag svarar, då förväntar jag mig faktiskt ett svar tillbaks. Jag tycker helt enkelt det är både logiskt och framförallt artigt. Eller så är det kanske bara jag som fungerar så, jag vet inte. Samma sak om någon uttrycker att de är ensamma och behöver någon, och jag skriver. Jag kräver ingen roman tillbaks, bara ett ord, en rad, någonting. Ett tecken på att det jag skrivit blivit levererat till personen på annat vis än att jag ser det per teknologisk automatik. Kanske begär jag för mycket av min omgivning. Kanske borde man inte ha några åsikter om vad som är rätt och fel. Men för mig är det just så, jag har regler, jag bryr mig väldigt mycket om respekt, att vara artig, att alltid vara så tydlig som möjlig. Och jag vet att alla inte fungerar så, att min hjärna fungerar annorlunda än många andras, men jag blir upprörd över minsta lilla, tar åt mig. Men det blir så tvetydigt där; de skriver, jag svarar, får inget svar tillbaks. Det rör till det i huvudet på mig. Vad är vitsen att skriva ut något eller skriva till någon om man inte vill ha ett svar?