Imorgon ska jag ha läkarsamtal och jag hoppas det blir utskrivning. Jag saknar mina katter mer än jag kan beskriva och jag vill hem och städa och bara ha det vanligt igen.

Jag håller fortfarande på att söka lägenhet och i förrgår gjorde jag en intresseanmälan på en lägenhet här i stan som verkar väldigt fin. Bra område som är väldigt populärt, 65 kvadrat, tre rum och kök (det är egentligen för stort så sett, men det finns bara tre lediga lägenheter i hela stan just nu och jag klarar inte av att bo kvar i min lägenhet längre så jag behöver flytta och med ett extra rum kan både katterna och jag ha det till något användbart, har ett par idéer redan.) Den kostar bara 1200 kr mer i hyra än vad min nuvarande lägenhet går på, vilket är ganska så sjukt då min lägenhet är 26 kvadrat och så otroligt illa däran, så denna jag sökt är ju rena kapet.

Det finns dock ett par problem med denna lägenhet, och det första är: Jag lär med 99,999999% inte ens få gå på visning med tanke på bostadsbristen och hur många som söker lägenhet. Jag har ju en hel del köpoäng men jag har sökt lägenhet i tre år nu och jag har bara fått erbjudande om visning en enda gång.
Problemen nummer två: Det är inflyttning den första oktober och sista anmälningsdagen för intresse är idag, vilket betyder att de går igenom ansökningarna imorgon eller på tisdag, och då är det alltså bara tre veckor kvar tills inflyttningsdatum och under den korta tiden ska folk hinna gå på visning, avgöra om de är intresserade samt då vänta på besked ifrån fastighetsförmedlingen om de får lägenheten eller inte. Det jobbiga här blir då att man måste säga upp sin egen lägenhet direkt, och det kan vara lite problematiskt i och med att man dels har uppsägningstid (jag har tre månader, men så som folk flyttar in och ut i mitt område är det nog inga problem att bli av med lägenheten fort), men framförallt blir det jobbigast att behöva vänta på besked om man nu får lägenheten eller inte. I och med den korta tid man har på sig blir det hela väldigt kaos. Sen måste man ansöka om nytt bostadstillägg och sådant också.
Men eftersom jag är såpass säker på att jag inte ens kommer få titta på lägenheten känns det väldigt långt bort att behöva planera inför dessa potentiella stressmoment. Men det hade varit underbart att få den, faktiskt.

Jag ska ju ha möte på onsdag med biståndsenheten angående psykiatriskt gruppboende, men även om de nu säger att jag får skrivas in i kön, så kan det ju ta hur lång tid som helst innan det finns en ledig lägenhet för mig att flytta till. Även om det bara skulle stå en person före mig i kön så kanske det inte är någon på boendet som flyttar på ett halvår, ett år, eller ännu längre, och sedan får personen i kön den lägenheten och så får jag vänta på att någon annan ska flytta. Det hela kan ta mängder av tid och jag har inte så lång tid, så jag letar helt enkelt lägenhet vid sidan om, för just nu struntar jag faktiskt i psykiatrin och får jag nu en lägenhet som jag själv sökt, så tar jag den och ringer till bistånd och säger att jag inte vill flytta till gruppboende.

Anledningen till att jag ens från början skulle flytta till ett psykiatrigruppboende är för att jag inte anses vara tillräckligt stabil för att klara av att leva helt på egen hand. Därför tycktes det att en egen lägenhet i ett område med en baslägenhet med dygnet-runt personal vore det bästa man kunde göra utav situationen. Helst ville de att jag skulle bo på ett behandlingshem men i och med att jag har katterna så går det inte, och dessutom vägrar jag bo på ett behandlingshem oavsett.
Dock är inte bistånd lika säkra som psykiatrin om gruppboende så därför har det blivit en väldigt utdragen procedur där det efter flera månader inte ens fastställts om jag får ställa mig i kö. Det enda jag får höra är "vi får prata mer om det här tillsammans med alla inblandade så vi kan se att alla är på samma plan och vara säkra på att ett boende är det bästa för dig, eller om det finns någon annan social insats som kan hjälpa."
Det är precis exakt vad jag får höra varje gång min handläggare ringer. Aldrig något annat. Men nu har vi bokad tid på onsdag och då antar jag att vi kommer komma fram till något, äntligen. Men jag vill ärligt talat inte bo någonstans där jag kanske inte får sköta mina mediciner själv, eller där jag måste göra vissa saker i en viss ordning eller så. Jag har mina egna regler som jag följer och jag klarar inte av att följa någon annans.
Därför vore det bra om jag kunde få napp på en fin tvåa med egen balkong snart. Eller om denna trea jag nu anmält intresse för kunde på något magiskt sätt bli min och att allting ordnade sig med både tidsramen och pengar. Då hade jag kunnat använda det extra rummet som kontor och studio. Åh, jag kan se det framför mig. Nej, nu får jag ångest. Varje gång jag vill ha något som jag inte kan få så får jag ångestliknande abstinens och blir nästan gråtfärdig.

Men det är bara att fortsätta leta. Trots bostadsbrist så dyker det ändå upp någon lägenhet då och då, och någon gång måste jag väl ändå ha turen på min sida också?