Det var möte med biståndshandläggaren idag angående psykiatriskt gruppboende. Jag tror till 99% att de idag på mötet sa att jag kommer att få flytta till det boende här i stan som jag tyckter bäst om, och de sa att det var ingen kö just nu och de hade lediga lägenheter (hur sjukt är inte det sammanträffandet om man jämför med förra året då när jag påbörjade min ansökan fick höra att man aldrig kan veta hur lång kön är och det kan ta flera år innan man kan få flytta in?) Men samtidigt så var jag så uppstressad av antalet människor i rummet att jag hade lite svårt att koncentrera mig på det som sades, och trots att jag hade mamma med mig och att hon följde med mig hem efter så kunde inte någon utav oss komma fram till om det var ett hundra procent rakt; Ja, du får flytta och det blir om ett par veckor, eller om det var såhär biståndshandläggaren menade: "Jag hör av mig om ett par veckor med beslut om det blir flytt eller inte."

Anledningen till att det är väldigt svårt att avgöra utifall det är ja eller nej, eller alltså det blev ju ett ja, fast... ändå... nej? Åh, jag vet inte!
Mötet gick såg i korthet ut såhär:
Biståndshandläggaren Marie var där och höll i mötet. Hon hade med sig psykiatrigruppboendets enhetschef samt en annan kvinna som arbetar på boendet. Från min sida var det min psykolog och sjuksköterskan, som kommer att vara den som sköter kontakten mellan psykiatrin och boendet, och så var min mamma med.
Marie ställde lite frågor till min psykolog om hur vi jobbar, eller snarare tänker jobba, i och med att vi endast träffats omkring sju gånger på grund av byte av mottagning och mitt försämrade mående som gjort att jag har fått ställa in så mycket den senaste tiden.

En väldigt konstig sak dock, tycker jag, är att personalen på boendet inte verkar ha någon erfarenhet av psykisk ohälsa. Under mötet pratade sjuksköterskan med personalen från boendet om att "som vanligt kommer Eliana kunna ringa till mobila teamet vid behov och de kommer ha möjlighet att komma hem till henne precis som vanligt. Och det är samma sak med er, om ni märker att hon mår dåligt kan ni alltid ringa dem och få stöd. Det kan vara bra för er att veta det också, att de finns för er också och inte bara för henne."
Jag tyckte det lät väldigt konstigt rentutav. Borde inte personal på ett boende för personer med psykisk ohälsa ha någorlunda erfarenhet av just psykisk ohälsa? Vad är liksom vitsen med psykiatriboenden om de inte kan hantera när man mår dåligt? Varför ska man behöva ringa mobila teamet när man bor på ett särskilt boende? Är man inte där för att får lite utav det stödet man saknar?

Sjuksköterskan förklarade även att jag själv ska ansvara för mina mediciner, vilket gjorde mig otroligt glad och ganska så rejält förvånad.

Sedan skulle tydligen min psykolog komma till boendet och ha "handläggning". Personalen är inte vana att hantera självskada så min psykolog ska gå igenom med dem lite grundläggande faktan och sådant. Jag antar att det var så, jag förstod inte riktigt. Jag hade aldrig hört ordet "handläggning" förut så jag fick fråga min psykolog vad det betydde för i samtalet hon förde tillsammans med Marie pratade hon om att ha med mig i rummet när hon skulle göra detta, eller ha mitt samtyckte till det, så därför frågade jag vad ordet betydde. Jag är inte ens säker på om det var "handläggning" som var det rätta ordet för jag var ganska tankspridd under mötet, det var mycket att ta in plus mycket ångest på grund av mycket folk, så det var inte så lätt att komma ihåg allt.

Mamma frågade personalen som var med från boendet om det var lång kö, och båda utbrast högt i kör: "Nä-ääh!"
Så det var ju väldigt tydligt då att det inte var någon kö alls, om man nu ska tolka deras tonfall.
Strax innan mötet var slut frågade jag enhetschefen för boendet ifall man får måla om sin lägenhet. Hon svarade såhär: "Den lägenheten som är tänkt till dig kommer renoveras ganska rejält så det får du ta upp med Eidar i så fall."
Eidar är bostadsbolaget som äger hyreshusen som bistånd använder till psykiatrigruppboende.
Kvinnorna ifrån boendet frågade om hur lång uppsägningstid jag har på min lägenhet, hur man kan ordna det och allt som allt lät det ju som att det klappat och klart helt bestämt att jag ska få flytta.

 

Mötet avslutades med att vi bestämde att vi ska ha ett möte igen om ett halvår, och då kunde jag inte undgå att ställa frågan: "Är det alltså tänkt att jag ska ha flyttat tills dess då eller ska det vara ännu ett möte där vi bara planerar inför en eventuell flytt?"
Marie svarade att jag ska ha flyttat tills dess och att vi helt enkelt ska följa upp hur det fungerar med boendet. Innan vi gick sa Marie: "Ja, då har jag allt jag behöver. Då återkommer jag om ett par veckor efter att jag pratat med min chef och så ringer jag dig, Eliana."
Jag var tvungen att få veta, så jag frågade: "Men alltså hur... hurpass säkert är det nu att jag kommer få flytta då?"
Marie: "Det är väl i stort sett redan bestämt, men som sagt är det inte jag som fattar besluten."

Jag kom hem och började grubbla. Ringde till Marie och frågade än en gång, och sa att jag måste ha ett ungefärligt svar eftersom jag måste veta om jag behöver säga upp min lägenhet eller inte och isåfall göra det så fort som möjligt. Jag tycker allt var klart fram till den punkten hon nämnde att hon skulle höra av sig "om ett par veckor." Den biten förvirrar mig, och jag har ju tre månaders uppsägningstid vilket innebär att jag kan få betala dubbelhyra fram till december om jag inte blir av med denna lägenheten tidigare. Det är ju säkert inga problem så fort som bostäderna går åt här, och jag kan nog få ner uppsägningstiden till en månad direkt med lite tur, och sedan går det nog inte så lång tid innan någon blir intresserad utav lägenheten. Men jag måste ju veta så att jag kan sätta igång med sådana grejer, och liksom fylla i nya uppgifter till Försäkringskassan, börja packa och fixa allt sådant viktigt. Det är ju dumt att göra det och sedan visar det sig att det var falskt alarm, det blev ingen lägenhet. Jättekul, liksom...

 

Marie hade gått hem för dagen så jag pratade in ett meddelande på hennes röstbrevlåda. Jag hoppas hon ringer imorgon så att jag kan få ett svar. Då fixar jag med uppsägning redan imorgon och sen bokar jag in en dag med mamma som vi åker och tittar på IKEA.
Just nu skulle jag behöva sisådär 10 000kr extra eftersom jag behöver möbler och sängkläder, galgar, handdukar och allt sådant där. I och med att jag haft mina 26 kvadrat i tre och ett halvt år så är de enda möbler jag har min säng, mitt lilla trasiga skrivbord, en stol, ett barbord och två barstolar samt två hyllor och en ranglig garderob som tillhör lägenheten. Om den gör det rent standardmässigt vet jag inte, den var här när jag flyttade in i alla fall. Men den är sönder och faller ihop titt som tätt. Inte så jätteskoj.

Har skrivit en inköpslista på vad för möbler och andra saker jag behöver inför en flytt. Ska göra världens finaste sovrum med spetsgardiner runt hela sängen och en självlysande stjärnhimmel,  superfina bilder och tavlor på väggarna och så ska jag se till att köpa en gitarrhängare till min fina bas så den kommer ut ur fodralet lite. Åh, hoppas jag får något vettigt svar. Under hela mötet lät ju som om det vore bestämt att jag ska få flytta dit och att de redan har en lägenhet åt mig, fram tills Marie nämnde det där med att hon hör av sig om ett par veckor. Ja, vi får se helt enkelt men jag tror nog det kan se rätt bra ut på flytt fronten. Då gör jag såhär till min gamla lägenhet: