Imorgon är det dags för terapisession nummer 2. Innan dess ska jag till Apoteket och hämta ut min apodos så medan jag ändå går förbi de klassiska ciggkioskerna ska jag passa på att köpa ett paket eftersom jag rökte den sista jag hade ur paketet i eftermiddags. Egentligen har jag inte råd, egentligen har jag inga pengar alls för de som sköter kontokrediten för Apoteket drog dubbelfaktura och kan inte se att de gjort det förrän imorgon, skrev kundtjänst när jag chattade med en kvinna därifrån i måndags, och ska jag ha tillbaka det de dragit extra får jag betala 50kr, vilket jag inte förstår hur det kan kosta att skriva en en dragning nu när allt sker elektroniskt. Det är löjligt. Så jag får be att de istället skippar nästa månads faktura för det är ju onödigt att gå minus 50kr för en sådan sak, men det var ännu mer onödigt att de skulle dra dubbelfaktura nu, för det gjorde att jag inte hade råd med sista räkningen som är för mobilen och pengarna som sedan skulle vara över skulle gå till kattströ och kattmat men det blev inget med det. Syster var dock snäll och lånade ut 300kr. Jag frågade efter 250 men hon satte in 50kr extra av välvilja så nu tar jag de femtio kronorna till ett paket cigaretter så jag kan vara lite lugnare när jag är ute bland alla ögon.

Jag har faktiskt varit duktig och fyllt i veckokortet varje dag. Även om vi inte använder oss utav färdigheter inom DBT:n så ska jag fylla i allt annat. Jag gick i DBT ett halvår på BUP men det gick bara inte. Det var kaos med grupp på många plan eftersom jag inte fungerar i grupp och de kände varann sedan innan allihop och de nedvärderade mig för att jag inte kunde äta fikat under fikastunder eftersom jag har bakteriefobi och inte klarar av att äta något som någon annan rört vid. Sedan hade jag ingen nytta utav det vi gick igenom under tiden. Det var så himla löjliga metoder som inte fungerade för fem öre och den kontaktperson jag hade, som även var min kontaktperson utöver DBT:n, var väldigt otrevlig och inte särskilt lämpad för att arbeta inom psykiatrin. Sedan vet jag inte riktigt om min kontaktperson och den andra BUP-tanten som höll i DBT:n var så värst duktiga på det. Oavsett så bet det inte på mig, det gick in i ena örat och ut ur det ena. Att städa rummet eller lyssna på musik avleder inte mina tankar och det var bara sådana saker vi fick lära oss under den DBT behandling jag gick i på BUP.
Det jag och min psykolog gör nu är KBT med DBT inslag eftersom att jag behöver arbeta med bägge delar. Sedan om det gör någon skillnad får vi helt enkelt se, vecka 47 ska vi prata igenom hur vi tycker det fungerar och se om vi ska fortsätta eller inte. Det är bra tycker jag, att inte sätta en jättelång tid fram utan att istället sätta en lite kortare prövotid men som ändå är någorlunda lång så man kan känna av ett resultat.

Nu har jag en skrikande katt att ta hand om, vet inte vad det är med honom. Han har blivit lite knäpp de senaste dagarna.