Kometen kommer mot mig i rusande fart och jag är likt en mygga på väg att bli inget mer än en fläck

Var ute på stan idag en kort stund. Syster skulle in till polishuset och fixa nytt ID-kort och jag skulle hämta medicin på Apoteket. Min buss kom fram tjugo minuter innan systers så jag gick till Apoteket och det var ingen kö till recept så jag kom fram direkt. Av någon anledning fanns inte Topimax kvar i listan fastän den legat där sedan över en månad och jag skulle hämta ut den för att höja till 75mg från och med idag, och det var fel dos Imovane utskrivet då det stod "1-2 tabletter för sömnen vid behov" istället för 3 tabletter som jag alltid haft, och det var bara 30 tabletter och då får jag hämta ut var tioende dag vilket känns väldigt jobbigt. Dessutom blev kassörskan irriterad på att min läkare inte tagit bort Apodosen så hon skulle ringa dit och då fick jag sätta mig och vänta. Det tog en lång stund, närmare tio minuter innan jag fick komma fram till disken igen. Hon hade pratat med min sjuksköterska eftersom min läkare i vanlig ordning inte är på mottagningen och inte kommer dit förrän nästa vecka, men enligt sjuksköterskan så är det krångel med det nya Apotekssystemet som tagit bort Topimaxreceptet och inte min läkare, vilket låter skumt men i och med att jag hade läkarsamtal förra veckan och pratade medicin så tycker jag ju det vore oerhört konstigt om hon tagit bort receptet. Angående Imovanen hade inte kassörskan ens frågat så hur det kunnat ta såpass lång tid vet jag inte riktigt. Hur som helst fick jag mina ynka 30 Imovane och mina nya B-vitaminer med mig hem och mötte upp systers buss som kom fram precis när jag nådde busstorget. Vi gick till polishuset och syster fixade foto och att alla uppgifter stämde och sedan tog vi bussen hem till mamma. Jag såg ut som något från en mardröm idag, det var verkligen inte alls acceptabelt. I och med att mitt hår blivit så påverkat utav Topimax att jag tappar enorma mängder vilket skrämmer ihjäl mig och det har blivit extremt skört, så kan jag inte ha i hårspray längre, och det är fruktansvärt för mig eftersom jag är en hårspraysfanatiker. Jag kan inte sätta i löshår eftersom jag inte kan tuppera håret på grund av att jag helt enkelt inte kan bortsta ur det utan att få panik när jag får överfulla nävar med hår efteråt, oavsett om jag har i spray eller inte men har jag i spray så blir det dubbelt så mycket håravfall. Därför måste jag nu alltid ha håret i toffs och det hatar jag, men idag så hade jag det inte i toffs och det såg hur fult ut som helst ihop med mina kläder och jag skämdes när jag var ute och ville bara vara osynlig.
Topimaxen har verkligen gjort min kropp helt konstig men det är den enda medicin som behärskar mitt mående någorlunda och jag har liksom gått ifrån att självskada dagligen i sju år till att självskada väldigt sällan och mina impulser är mycket mer behärskade och det känns otroligt, men det är så mycket i kroppen som tagit stryk men håret är det som skrämmer mest för håret är ändå håret. Jag kommer dock att behöva bli tvungen till att offra Topimaxen om det inte blir bättre med B-vitaminerna och Siliceakapslarna för så som jag kämpat för att spara ut mitt hår eftersom det tar så lång tid för mitt hår att växa, är jag inte villig att förlora det. Och jag vägrar bli tunnhårig eller tappa mer hår nu. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall jag slutar med Topimax och hamnar tillbaka i det gröva självskadeträsket som mycket väl kan ta mitt liv, för jag lever hellre med självskada och en fungerande kropp i övrigt än med en kropp som blivit väldigt konstig och med hår som ramlar av, även om det innebär att jag inte är lika aktivt destruktiv på kroppen. Så är det bara. Ingenting är värt det priset.

Vi kom hem till mamma och syster kommenterade "Fan vad smal du blivit!" när jag tog av mina jackor och stod där i en svart t-shirt med gamla fläckar från hårblekmedel överallt. "Det är klart, hon äter ju inte" svarade mamma. Jag blev bara irriterad. Mamma bor inte i samma lägenhet som jag och har ingen koll på hur mycket eller hur lite jag äter. Visst, jag har i princip alltid tom kyl, frys och absolut ingenting att äta när hon kommer hem till mig och i regel äter jag väldigt lite nu för tiden, men hon säger alltid allting på sådana elaka, nedlåtande sätt. Mamma är alltid så okänslig i allting och efter 21 jobbiga år tillsammans borde hon veta bättre. Men mamma är väldigt känslokall av sig och har alltid varit och oavsett vad hon gör nu så ser jag ändå det förflutna bakom, för det går inte att glömma.
 
Vi åt middag, syster hade med sig kaka som hon bakat och sedan pratade vi om lite allt möjligt. Det har varit en jobbig dag, påfrestande. Jag har sovit riktigt dåligt i flera dagar i rad så det påverkar också och sedan allt annat omkring en. Sjuksköterskan ringde upp under eftermiddagen och sa att hon antecknat medicinfelen och att hon ska be min läkare ringa upp mig när hon kommer tillbaka så vi kan fixa detta. Jag är trött på allting, det ska vara krångel hela tiden. Det är bara för mycket på samma gång nu.
Ann-Ki

- skribent på http://dobbitazz.blogg.se

Förstår din frustration över allt du har skrivit i detta inlägg. Ditt hår, medicinerna, "folks" uttryck... Siliceakapslar är ju bra för hår, hud och naglar och dessvärre så tar det lång tid för kroppen att ta upp ämnena som gynnar kroppens läkning, det kan ta upp till ett halvår innan man ser förbättring. Vissa mediciner ger tyvärr fasansfulla biverkningar och ibland känns det som att välja mellan kolera eller pest. Angående din mamma, så har även jag en mamma (vore konstigt annars) som också har haft många uttryck som jag har fått stå ut med och många gånger blivit ledsen över, hur klumpig man kan vara mot sitt barn. Men för ett par år sedan satte jag mig ner tillsammans med henne i lugn och ro och berättade vad jag kände och vad jag tyckte. Jag sa även till henne i inledningen att det som jag hade att säga var extremt viktigt för mig att få säga och att hon bara skulle lyssna och inte avbryta mig. Till min förvåning har min mamma visat mer respekt sedan den dagen, men visst händer det fortfarande att hon har "grodor" i sin mun och jag blir både ledsen och ilsken. Tycker att det är så himla onödigt, kan hon inte visa hänsyn så är det bättre hon är tyst, brukar jag tänka. Vet att det kan vara svårt att ta steget ut och prata och be dom vara tysta, så man får sagt det som trycker en. Men jag hoppas att du försöker, det mår du ändå bäst av själv, våga sätta upp gränser till dina närstående.

Svar: Jo det tar tid med Silicea, har även B-vitaminerna nu så något ska hända men jag har inte all tid i världen att förlora mer hår heller. Jag har pratat med min mamma massor av gånger om hur jag känner, så har även min syster eftersom mamma är dum mot henne också. Till och med psykiatrin har pratat med henne ibland men hon tar inte åt sig, då kallar hon en för självisk och säger att om inte hon duger som mamma så kan man hitta en annan. Precis som allt annat jag fått höra av henne genom livet. Det är liksom en väldigt komplicerad sak som är från dag 1 till nu för både mig och min syster och mamma har fått höra om våra känslor och åsikter men hon har alltid bara blivit arg och sagt att om det inte passar sig, så kan ni bo någon annanstans. Nu bor vi ju inte hemma men då är det andra saker som "dras in" istället. Hon kan aldrig se att hon gjort något fel och då tycker hon att vi är elaka som säger att det är precis det hon gör och alltid gjort mot oss. Så det hjälper inte, ingen kan få sans i henne. Hon lyssnar inte.
E. Eliana




NAMN ALIAS

BLOGG WWW

VAD VILL DU SKRIVA?


Spara info