Kometen kommer mot mig i rusande fart och jag är likt en mygga på väg att bli inget mer än en fläck
Topimaxen har verkligen gjort min kropp helt konstig men det är den enda medicin som behärskar mitt mående någorlunda och jag har liksom gått ifrån att självskada dagligen i sju år till att självskada väldigt sällan och mina impulser är mycket mer behärskade och det känns otroligt, men det är så mycket i kroppen som tagit stryk men håret är det som skrämmer mest för håret är ändå håret. Jag kommer dock att behöva bli tvungen till att offra Topimaxen om det inte blir bättre med B-vitaminerna och Siliceakapslarna för så som jag kämpat för att spara ut mitt hår eftersom det tar så lång tid för mitt hår att växa, är jag inte villig att förlora det. Och jag vägrar bli tunnhårig eller tappa mer hår nu. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall jag slutar med Topimax och hamnar tillbaka i det gröva självskadeträsket som mycket väl kan ta mitt liv, för jag lever hellre med självskada och en fungerande kropp i övrigt än med en kropp som blivit väldigt konstig och med hår som ramlar av, även om det innebär att jag inte är lika aktivt destruktiv på kroppen. Så är det bara. Ingenting är värt det priset.
Vi kom hem till mamma och syster kommenterade "Fan vad smal du blivit!" när jag tog av mina jackor och stod där i en svart t-shirt med gamla fläckar från hårblekmedel överallt. "Det är klart, hon äter ju inte" svarade mamma. Jag blev bara irriterad. Mamma bor inte i samma lägenhet som jag och har ingen koll på hur mycket eller hur lite jag äter. Visst, jag har i princip alltid tom kyl, frys och absolut ingenting att äta när hon kommer hem till mig och i regel äter jag väldigt lite nu för tiden, men hon säger alltid allting på sådana elaka, nedlåtande sätt. Mamma är alltid så okänslig i allting och efter 21 jobbiga år tillsammans borde hon veta bättre. Men mamma är väldigt känslokall av sig och har alltid varit och oavsett vad hon gör nu så ser jag ändå det förflutna bakom, för det går inte att glömma.
Förstår din frustration över allt du har skrivit i detta inlägg. Ditt hår, medicinerna, "folks" uttryck... Siliceakapslar är ju bra för hår, hud och naglar och dessvärre så tar det lång tid för kroppen att ta upp ämnena som gynnar kroppens läkning, det kan ta upp till ett halvår innan man ser förbättring. Vissa mediciner ger tyvärr fasansfulla biverkningar och ibland känns det som att välja mellan kolera eller pest. Angående din mamma, så har även jag en mamma (vore konstigt annars) som också har haft många uttryck som jag har fått stå ut med och många gånger blivit ledsen över, hur klumpig man kan vara mot sitt barn. Men för ett par år sedan satte jag mig ner tillsammans med henne i lugn och ro och berättade vad jag kände och vad jag tyckte. Jag sa även till henne i inledningen att det som jag hade att säga var extremt viktigt för mig att få säga och att hon bara skulle lyssna och inte avbryta mig. Till min förvåning har min mamma visat mer respekt sedan den dagen, men visst händer det fortfarande att hon har "grodor" i sin mun och jag blir både ledsen och ilsken. Tycker att det är så himla onödigt, kan hon inte visa hänsyn så är det bättre hon är tyst, brukar jag tänka. Vet att det kan vara svårt att ta steget ut och prata och be dom vara tysta, så man får sagt det som trycker en. Men jag hoppas att du försöker, det mår du ändå bäst av själv, våga sätta upp gränser till dina närstående.