Jag saknar den tiden man hade en anledning till att stanna uppe hela nätterna, när man gjorde det för att man ville och tyckte det var roligt och inte för att man har så mycket tankekaos och hjärtesår. Jag hade en trasig själ på den tiden också men då hade jag åtminstone alltid någon. Internet var fullt av människor att chatta med och i verkliga livet kunde man alltid träffa någon då och då eftersom allt silades av mer och mer och gick ifrån att ha dagliga vänner till någon man träffade en gång i veckan till någon gång i månaden och tillslut blev det någon gång om året och nu är det ingen gång alls för det finns ingen kvar.
Man ger upp mycket själv tillslut också, när allt dras ifrån en jämt och ständigt. De få gånger jag får ett meddelande på Facebook mumlar jag bara irriterat "vem fan vill mig något?" eftersom jag förväntar mig att det ska vara någon som self promotar och inte någon som faktiskt vill prata med mig. Jag har gett upp det här med vänskap, det är precis som kärlek: inget som är menat för mig.