Idag är det fredag, jag har tvättid och håller på att torktumla. Utanför fönstren vräker regnet kraftigt ner och det är grått och trist vart man än fäster blicken.
Jag har ätit en skål med min favorityoghurt, vilket är Yoggi med Samoa. Till den hade jag gröna vindruvor så nu håller jag mig mätt ett tag. Det blir en mugg vaniljte snart också tror jag, det känns som det passar bra i detta tråkiga väder på denna tråkiga dag.

Imorgon är det familjemiddag hos mamma och hennes man. Jag vill egentligen inte gå dit, då mammas man's barn, partners och deras barn också kommer dit och antagligen hans mor också. Det innebär ett fullsatt bord på tolv personer utöver mig om alla kommer. Jag känner redan nu hur jag får ångest bara jag tänker på det.
Hade det bara varit jag, mamma, hennes man, min syster och hennes pojkvän så hade det inte varit så farligt, även om det hade varit obekvämt. Men nu är det dem plus alla andra och jag klarar inte av det.
Varje gång det blir någon sådan sammankomst, som en vanlig middag eller om mamma eller hennes man fyller år, så sitter jag med ångest och stirrar ner i bordet, rädd att se någon i ögonen eller ens ge dem en blick överhuvudtaget. Värre blir det när det man måste be om att få någonting skickat till en, som salladen eller någon sås exempelvis. Det tar mig alltid en lång stund innan jag vågar öppna munnen och oftast blir det så tyst att ingen hör mig ändå. I de allra flesta fall märker min syster att jag tittar på något jag vill ha och ber personen som sitter närmast att skicka vidare till mig. Det uppskattar jag men det är inte så ovanligt att jag ibland sitter med endast det som stått bredvid mig på tallriken och endast får andra tillbehör när mamma efter en tid råkar titta på mig och märker att jag inte har fått någonting skickat till mig. Jag avskyr sociala sammankomster, särskilt när det är en måltid. Att äta inför andra människor är något jag känner mig ordentligt obekväm med, det känns som alla dömmer mig för vad jag äter, hur mycket jag äter och hur fort jag äter. Jag har alltid ätit upp snabbast i familjen. Jag slänger i mig maten och ger varje munfull ungefär tre tuggar var. Det är ingenting jag gör direkt medvetet utan det har alltid varit så, men när det är middag med många personer så är det en ganska bra sak då jag på något vis känner att jag "döljer bevisen" på att jag ätit, för mat ger mig skuldkänslor och ångest, så det känns som att om jag äter upp snabbt så hinner ingen märka att jag ens ätit från början. Jag vet ju gott och väl att det inte är så, de ser ju att jag äter även om de inte direkt tittar på mig så sett, men det är lugnande för mig att tänka i lite knepiga banor. Allt för att undvika extrema ångestanfall där jag spyr för att jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ja, det händer faktiskt då och då. Ångestkräkningar.

Nu har regnet tagit en paus så jag får passa på att ta dagens första cigarett ute på en genomvåt balkong. Jag tycker inte om att stå upp och röka, jag gillar att sitta ner och ta det lugnt. Jag blir alltid superstressad när jag står upp och röker, det känns som om jag är på väg någonstans och inte har tid att röka färdigt så jag inhalerar som en tokstolle trots att jag absolut inte behöver för jag har all tid i världen. Min hjärna har många sätt att stressa upp mig på, den är en mästare på att få mig att tro och tänka saker som inte stämmer...

Nåväl, jag avslutar här och beger mig ut i korridoren med musik i öronen och förhoppningar om att ingen annan vistas i närheten medan jag är ute på öppen mark. Rovdjuren får inte ta mig.