Psykologtid imorgon

När alarmet ringde kvart över elva kände jag verkligen hur det tog emot att öppna ögonen. Jag var inte trött så, men väldigt seg. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, även om jag sällan går upp just morgonen. Men att vakna överhuvudtaget är något jag har svårt för. Snoozade till halv tolv, fick på mig lite kläder och sedan bar det ner till tvättstugan.
Medan tvättmaskinerna var igång kikade jag runt på nätet, lekte lite i Photoshop och försökte ignorera min mage som vill ha mat. Drygt tre timmar senare var tvätten ren och torr så nu har jag dammsugit och vikt in tvätten i garderob och lådor. Nu vet jag inte alls vad jag ska hitta på, men det lutar mot att göra en mugg vaniljte. Får nog slå en signal till mamma också, vi pratas vid en gång om dagen så ringer jag nu har jag det undanstökat.
 
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen, suck. Hon är väldigt jobbig, nyutbildad och så lätt att förstöra, intrycksvis. Hon har en väldigt skör röst och det känns alltid som minsta lilla man säger kan göra att hon går sönder, precis som en glasflaska. Jag vill inte gå till psyk, jag är så trött på dem. Efter fyra år inom psykiatrin har det inte gjorts några framsteg alls, mer än fastställning av diagnoser, vilket bara det tog dem två och ett halvt år sammanlagt. BUP utredde mig 2010, jag var arton år och hade inte fått släppas till vuxenpsykiatrin än men planen var att göra en diagnosutredning och när den blev klar låta mig börja på vuxenpsyk efter sommaren. Under de två år jag gick på BUP hade det aldrig varit någon utredning eller analys utav min status eller mitt mående, bara något läkarsamtal då och då där de gav mig mängder av preparat varav inget fyllde sin funktion. Jag hade samtal en gång i veckan, ibland två beroende på hur situationen såg ut, alltså om jag varit väldigt svårt självdestruktiv eller gjort något allvarligt självmordsförsök. Jag gick även i DBT men gruppen frös ut mig och hånade mig för att jag inte kan äta något som någon annan rört vid (bacillskräck b.la) så jag fick hoppa av. Dessutom ville jag aldrig gå i DBT, just för att det var gruppsessioner och jag har svåra sociala problem. Hur som helst, två månaders utredning gjordes innan sommarsemestern och jag fick tillslut fyra diagnoser att bära med mig inuti och till vuxenpsyk. Dem var: "dissociativt syndrom, posttraumatiskt stressyndrom, ospecificerad personlighetsstörning som mest kan likna 'borderline', recidiverande depression med psykotiska symtom."

Dock sa vuxenpsykiatrin direkt att man inte "får lov" att ha så många diagnoser, så en ny utredning påbörjades för att fastställa vad som egentligen stämde in på mig. Dock blev utredningen kort då min dåvarande psykolog förklarade att jag var alldeles för svår för henne att diagnostisera. Jag kände mig som en idiot. Är jag för svår för att ens ha en diagnos?
Jag fick gå i vanliga samtal en gång i veckan hos en sjuksköterska, min läkare på vuxenpsyk var hemskt otrevlig och när medicin efter medicin fick sättas ut då jag inte hade någon effekt av dem tog han tillslut bort allihop utom mina sömntabletter. Jag gick på starka preparat, men han lät mig inte trappa ner, det vara bara rakt av bort med dem.
I slutet av 2011 bestämdes det att jag skulle utredas på nytt, denna gång på psykosmottagningen som ligger en trappa upp ifrån allmänpsyk. Jag träffade en psykolog som jag kom att tycka mycket om och efter ett och halvt års utredning, väldigt noggrannt gjord, fick jag mina två diagnoser; Borderline personlighetsstörning samt Asperger syndrom. Som fotnot står det även att "vid kraftig påfrestning och på grund av patientens höga stresskänslighet kan hon hamna i psykotiska tillstånd." Äntligen hade jag namn på det som gör mig knäpp i huvudet, tänkte jag lättat när jag fick resultaten både muntligt och skriftligt.

I och med min Asperger diagnos beslutades det att jag skulle flyttas över till psykosmottagningen då det är dem som har hand om autism, utöver psykossjukdomar då givetvis. Dock har jag inte så mycket problem med mina aspiga sidor då jag inte har några vänner och endast träffar min familj någon gång ibland, däremot har jag väldiga problem med min emotionellt instabila sida. Men de säger att psykosmottagningen ändå är den mottagning jag ska tillhöra hädanefter så jag har inget val. Sedan spelar det ingen roll för mig vart jag går, jag vill ju inte gå dit ändå.
Jag har gått till psykosmottagningen i tre månader nu men läkaren där är värre än den jag hade på allmänpsyk. Hon vägrar skriva ut någon behandlingsmedicin till mig, vill inte låta mig ha hand om min vidbehovs medicin själv och jag får ingen extra sömnmedicin utöver Imovane. Allt för att hon är rädd att jag skall överdosera igen.
Ni förstår, år 2009 tog jag min första riktigt allvarliga överdos. Jag hamnade medvetslös i tre dygn och ända sedan dess har jag inte fått ta hand om min medicin själv. Jag har ju gjort många fler självmordsförsök med tabletter efter dess, även om jag haft bevakning när jag fått tilldelat tabletter, och det lustiga är att jag får sköta mina Imovane själv. Jag har förklarat för min läkare säkert hundra gånger att det är ett korkat argument. Jag kan ju lika gärna överdosera mina Imovane som någon annan medicin. Men hon lyssnar inte. Hon vägrar. Ändå har psykiatrins mobila team som kommit hem till mig under några veckor då jag mått sämre och gett mig Stesolid sagt att de tycker det är bedrövligt att jag inte får någon behandlingsmedicin. De ser mina självskador och de ser mina tomma ögon och hör min sköra röst. Läkaren träffar mig inte så ofta att hon känner mig, men trots mobila teamets rapporter om hur dåligt jag mår så vägrar hon sätta in någon medicin.
En av de som jobbar inom teamet, den snällaste utav dem, sa såhär: "Ja men då tycker alltså din läkare att det är bättre att du skadar dig själv och vill ta ditt liv än att du får en medicin som kanske kan ta bort dessa tankar?" Och han har rätt. Hur tänker hon egentligen? Jag begriper mig inte på det. Jag har haft så många olika mediciner, alla utan verkan. Jag är född väldigt tollerant mot saker som alkohol, tabletter etc. Det krävs alltid mer för mig än för de flesta andra. Men att gå ifrån att lägga till piller efter piller till att bara ha sömntabletter kvar, det är radikalt. Dessutom mår jag sämre än någonsin och det blir bara värre, vilket jag är väldigt tydlig med till min psykolog. Men både hon och min läkare hävdar att nej, medicin är ingenting för dig, med terapi mår du bättre. Men jag måste ju orka ta mig till terapin också, och överleva att komma dit. Terapi tar tid, lång tid. Jag har inte den tiden som krävs, men de lyssnar inte. De bryr sig inte. Alla har gett upp hoppet om mig, kanske de äntligen förstår att jag är född trasig och svag.

Så, imorgon; psykologtid. Om jag bara fick slippa. Psykiatrin gör ingenting för mig, men går jag inte dit så ryker min aktivitetsersätting ifrån Försäkringskassan och då blir jag hemlös - igen. Vårt system är åt helvete.