Krashar, kolliderar. Fungerar men ändå inte.
Något saknas inom mig och den här tomhetskänslan gör mig galen.
Vart tar man egentligen vägen med alla sina känslor när man blir tom? Vart försvinner allting och lagras för att åter stoppas in i en som en jävla falukorv på 20-talet?
Varför är allting så komplicerat och livet så svårt och varför finns det alltid så många frågor och alldeles för få svar om ens några och varför kan jag aldrig bara vara neutral i mitt mående eller glad eller må bra utan att det ska vända till att jag mår dåligt och inte ens kan förklara eller förstå varför - jag bara gör.

Visst, fine. Självklart har livet aldrig varit någon dans på rosor utan på taggtråd för min del, men det känns inte som det är det förflutna som flåsar en i nacken om nätterna när man envist försöker få sig ett par timmars sömn, det är oframkallad ångest som dyker upp ifrån ingenstans, överfaller en och gör så man inte annat än vill spräcka skallen i sovrumsväggen för att få ett slut på misären.

Det blir alltid bättre efter det varit värre, men det blir alltid tusen gånger värre efter det varit bättre också.
Sådant har livet alltid varit för min del. En bestraffning för att jag haft det bra, så kommer ödet med plågor. I början små, sedan större. Jag får inte lov att må bra. Jag får bara inte lov.