And she whom shall deceive will never seize to dream


 
Det var ett tag sedan nu. Tiden går, klockan tickar. Alltid samma samvetskval och episoder utav orosmoment för det ena och det tredje, femte och hundraåttionionde.

Det har hänt en del sedan sist, för mycket för mig att orka berätta om.
Kan skriva om något roligt istället, såsom att i helgen är det Sci-Fi mässa i Göteborg som jag och en nära vän ska gå på och det kommer bli jättekul!
Vi har planerat det här väldigt länge så det är något jag verkligen ser fram emot. Min vän är någon jag känt i många år och som jag verkligen kan vara mig själv med, så det känns bra.

I övrigt så är allt ostabilt och kaos och världen rasar samman men frågan är väl snarare när den slutar med det, när den började med det och om det någonsin kommer bli stadigt så man vågar kliva ut och ta sig några steg ut utan att falla sönder och samman och slå sig gul och blå på en sekund.

Det är sådär. Sådär kan jag ge det. Det får räcka så, det får helt enkelt göra det.
 

Tankerus på instängt sjukhus (utskriven nu)


 

Jag var nog alltid sjuk. Ja, jag var nog alltid det.
Hela mitt liv har varit ett evigt sökande efter svar på frågor som inte finns, sökanden efter erfarenheter som inte tycks existera.
Istället har jag upplevt förtryck, blivit bortskuffad, avskydd och utnyttjad utav nästintill varenda människa jag känt genom livets gång.

Jag lärde mig aldrig de hemliga koderna som ledde till nycklarna med hemligheternas svar, jag lärde mig istället allt om hur det är att vara så rädd att man tror att nu, nu är min sista stund kommen och nu, nu dör jag.

Jag lekte tidigt katt och råtta med Döden. Väldigt tidigt. Jag sökte efter tecken på uppmärksamhet, att någon brydde sig om mig.
Jag ville att min familj som alltid tycktes skuffa bort mig och inte älska mig som de andra barnens föräldrar gjorde skulle ge mig bevis på att jag var älskad. Men vad jag än gjorde så lyckades jag aldrig känna mig älskad.
 Jag insåg tidigt i livet att jag var ett oönskat barn som var omöjligt att älska. Det var som om någonting inom mig inte gick att fylla. Kanske var det just att jag blev så illa behandlad redan från början, att hatet redan tagit upp all plats. Kanske var det något annat. Kanske var jag helt enkelt omöjlig att älska oavsett vad.

 
Jag har alltid haft svårt att prata, att passa in. Att vara någon. Jag har alltid varit den udda, den konstiga. I alla fall enligt alla andra. Jag har varit intelligent, men alltid lite ”för” smart för min ålder. Jag har inte haft samma intressen som de andra barnen och då blev man automatiskt klassad som konstig.

Kanske är jag konstig, kanske är det alla andra som är konstiga. I dagsläget, år 2016, vet jag inte längre.
Allt jag vet är att jag vill skära mig sönder och samman och dricka tills inga sorger finns kvar. Allt är kaos och jag sitter på avdelning 95 ute på Brinkåsen och livet är en enda röra.
Är det okej att jag dör nu?

Tiden gick och sorger kom, man ger upp såsmåningom. Inga vägar leder hem, så nu dricker jag igen


 

Eliana år 2016. 23, snart 24 år och sitter i nuläget med tvättmaskinerna i fullgång och hjärnan på högspinn ifall man kanske borde ta och dö i alla fall.
Det är ju så, dessa komplicerade tankegångar som kommer och går och impulserna som inte går att styra.
Nu har det dykt upp lite saker i livet och jag är inte stark nog att klara av dem. Jag tror inte någon människa vore stark nog att klara av dem, inte om den så som jag redan varit med om samma saker nästan hela livet.
 
Så ja, här sitter jag med tvättmaskinerna i fullspinn och hjärnan som känns halvblind och undrar; när tar helvetet slut?