Don't worry, I'll be fine. But not tomorrow, not by 9



Idag är ingen bra dag.
Idag ekar själen utav saknad och sorg och tårarna rinner längs mina kinder i takt med den överväldigande känslan utav kvävande ångest.

Det är nu jag vill stänga in mig i min ensamhet, inte släppa in någon. För ingen ska behöva se mina tårar falla, ingen ska behöva se min sårbarhet. Ingen ska behöva stå ut med någon som mig.

Och det är nu jag önskar att jag kunde hålla käften, dra på den glada masken och låtsas som ingenting. Men sorgen i hjärtat är för stor och livet är så svårt.
Jag klarar inte det här utan mormor. Jag behöver henne nu mer än någonsin, men mormor är borta och jag faller i bitar.

Jag vet att min pojk vill att jag ska berätta allt för honom, men jag vill inte dra ner någon, allra minst honom.
Hur ska jag kunna möta honom med ett leende på läpparna när han kommer hem ifrån jobbet när allt inom mig blöder och jag snart kräks utav ångest?
Jag vill inte förstöra, vara negativ, vara besvärlig. Men det är i slutänden allt jag är, allt jag varit, allt jag kan, allt jag förblir. En kaotisk röra som brister för ofta och skadar andra med min smärta.

Du är socker, nyfikenhet. Jag är starkt svart kaffe, ambitioner och regn




 


Och så kom det, den oväntade händelsen som jag aldrig trodde skulle hända och som jag gett upp ens fanns.
 
En läkningsprocess har påbörjat i min kroniskt trasiga själ och glimtar av ljus luckrar en bit i taget, dag för dag, upp mörkret inombords.

Jag vill säga att jag är lycklig, men lycklig är ett stort ord som täcker en helhet som inte finns där. Men trots det så vill jag nog ändå använda ordet lycklig för att beskriva det obeskrivbara, det magiskt vackra som växer och växer dag för dag.
 

Jag fann kärleken tillslut, men det är mycket större än så.
Jag fann min andra hälft, mina hjärtslag. Andetagen tas inte längre igenom cyanidförgiftade lungor och kaosartade handlingar utan med framtidstro och glittrande skratt och fjärilar man kan tro råkat få i sig lite för mycket substanser så som de flyger omkring i magen på mig varje gång jag ser in i min kärleks ögon, är i hans famn eller bara hör hans röst i telefon.

Jag har börjat läka, tro det eller ej. Och allt är tack vare min fina pojk.
Vi möttes i en skör period, en period som jag ville vara min sista.
Jag hade gett upp allt för längesedan men det var dags att ta farväl en gång för alla.

Sedan vaknade jag upp, och jag som hade fallit för den finaste pojken i universum och som jag aldrig trodde kunde bli min blev mer än så. Han blev mitt allt.
Anledningen till att vakna upp efter natten som varit, anledningen till att fortsätta trots att det är svårt.
Han är hopp och trygghet, eufori och extas.

Min pojke räddade mitt liv och jag fick äntligen svar på en utav alla livets gåtor som gnagt sönder mina tankar, och pusslet som varit i spillror med stulna bitar läggs om på nytt i en renoveringsprocess.

Jag vet nu att det finns kärlek ren som nyfallen snö, jag vet att det verkligen finns något som kallas för livsglitter och jag vet även hur livsglittret känns vilket jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Jag får vakna intill den jag älskar varje morgon och somna intill lugnande andetag varje natt.
Jag fann något jag aldrig trodde mig finna, jag har upplevt något jag förkastat och spottat på eftersom jag visste att det var en falsk illusion. Kärlek fanns inte på riktigt i min värld förr. Men nu, nu finns den varje dag och varje sekund.

Det är nu resan börjar. Det som en gång varit ett försök att regissera fram ett vackert slut är nu en vetskap om att vi tillsammans kommer regissera fram en vacker framtid, och det med den mest fantastiska människa jag någonsin träffat och älskat så intensivt att jag som annars har lätt för ord inte finner några ord till att beskriva glädjen inom mig.

Jag kommer att älska dig ända in i mina sista andetag. Det är vi två, föralltid.

Fuck my mindfucking head


I regnet kan man gråta obemärkt


 
Jag vet inte hur man andas utan panikkänslor i bröstet, hur man lever utan att dö.
Allt är så skört och elastiskt, böjbart och uttöjt. Som stål gjort av papper och övertuggade Stimorol.

Konsumerar för mycket, kanske ett slöseri på både pengar och tid.
Konsumerar för lite av det som är väsentligt och bra och för mycket på det som är skadligt, säger dem.

Röker fem cigaretter på vägen till psykologen och regnet faller mot marken i en stadig takt.
Det droppar mot mitt ansikte, fastnar i mitt hår och lägger sig som en blöt hinna över mina kläder.
Regnet nästlar sig in i mina ögon och dimmar synen. En ostadig hand torkar bort det våta om och om igen.

Psykologen har en faststpänd blick på mig och jag är obekväm i det välbekanta rummet.
Hyllorna längs med väggarna står halvtomma och jag det tycker det är onödigt att ha två stora bokhyllor när de inte kan fyllas med någonting utan bara står där i sin halvtomma tystnad och tar onödig plats.
"Jag fick till mig att du inte mår så bra just nu" börjar psykologen med en allvarlig röst.
Jag vill hånflina eller gapskratta åt honom men stirrar fortsatt ner på mina knän, uttryckslöst.
"Vi är bekymrade..." fortsätter han, lika allvarlig i rösten.
Jag rycker på axlarna och svarar att jag är trött på alla krav som ställs. Att jag vill vara ifred, vara tom, slippa känna, inte se, inte höra, inte behöva andas. Att jag vill vara något som inte behöver finnas hela tiden, något osynligt och kallt.

"Vad menar du då?" frågar den nyfikne psykologen som jag trots två års tid haft samtal med inte vet mer om annat än vad han heter och att han ser ut att vara i 40-års åldern, kanske 50, alltid har fula kläder och det där tunna håret med skallpartier som ögonen fastnar på ibland.
"Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är eller vad jag är. Det enda jag vet är vad jag känner, och att jag är fel.
Jag vill vara någonting annat, något som inte är en person utan....mer som eld.
Elden är intensiv och mäktig, den kan skada och förgöra, ser farlig ut i panikslagna ögon men kan släckas och dö ut till inget mer än aska. Den tänds och släcks, blir till och dör ut. Eld har inga känslor, men den känns. Den kan avundas och fruktas, den är allt på samma gång och den kan försvinna helt utan att bli upprörd eller stoppad.

Min fula psykolog skriver ner någonting i sitt block och lägger pennan ganska hårt och högljutt emot blocket igen.
Jag känner hur han ger mig en skarp blick, granskande, innan han säger att det här är inte bra, det här är en inre önskan om att hitta sig själv och sin roll i livet men att den görs som ett flyktförsök, något dissociativt, och att jag är extra deprimerad i nuläget.
"Det oroar mig..." börjar han försiktigt. "Det oroar mig att du för varje gång vi ses uttrycker dig mer och mer i opersonliga termer, nästan poetiskt, och verkar komma längre och längre ifrån verkligheten.
Eliana, är det så att du funderar på döden?
Jag måste fråga, det vet du. Det var ju inte allt för längesedan du var på sjukhuset och du verkar må ännu sämre i dagsläget.

Jag ser upp ifrån mina knän, en hastig blick, och ser psykologens bekymrade men något avhållsamma ögon studera mig i väntan på svar.
"Jag vill flytta, jag behöver komma härifrån. Jag behöver göra slut med allt som har med psykiatrin att göra och hitta något....hitta hem. Men jag lyckas aldrig, det finns för många krav och jag kvävs. Ni kväver mig, jag kan inte andas.
Mamma tror jag är psykotisk och försöker få mig att prata med henne, hon säger att hon är maktlös och upprörd och jag orkar inte med det. Jag har förstört min familj hela livet och jag vill inte vara sån. Oberäknelig och plågsam.
Jag vill härifrån, ut och bort. Leta efter något nytt och spännande, men jag vet tyvärr att där inte finns något sådant för mig. Världen är tom och trasig, jag får inte plats och jag vill inte ha den plats jag väl har."

Min psykolog skriver en notis till min läkare om en akuttid för ett nytt läkarsamtal och skickar en bevakning till psykiatriska akutteamet som jobbar kvällar och nätter.
"Du ska veta att jag verkligen hoppas att du tar dig ur det här en dag, och vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dig" säger min psykolog innan han följer mig till dörren och ger ifrån sig ett vagt leende, som om han tror att det ska göra någon skillnad. Som om hans leende skulle hela min själ på något vis.

På vägen hem röker jag sju cigaretter på raken och märker knappt att det slutat regna.