Förlåt.


Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
(Vad är min tystnad värd?)

Jag kunde aldrig stanna upp
Nej, aldrig någonsin stod jag still
Jag slängde bort så mycket tid
när jag var ny och generös
Det är väl värt någonting

Och ni som kallat mig er vän
er har jag lämnat gång på gång
Jag har behandlat er som skit
och jag ska lämna er igen
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd

(Där inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd
(När inget är sig likt)
Fast allt är likadant
(När inget är sig likt)
Vad är min tystnad värd

You are the heart that beats inside of me, if you give up tonight, you give up on me




Jag älskar er, mina finaste.

Every sad ending has a new beginning.

Bara en av tusen små gåtor som gör att man älskar dig


 
Efter ca fem dygn med non-stop party är jag rätt så utslagen och trött, men jag har haft kul trots att det uppstod en rätt så jobbig situation, men jag vågade för första gången säga ifrån och nu får tiden avgöra resten.
En dag i sänder säger dem, men jag vet inte längre. Jag lever på impuls och tiden existerar inte riktigt då.
Nu är jag återigen hemma och tankarna spökar. Men som jag skrev till min kontaktperson; ingen kan göra någonting för mig. Jag är ett hopplöst fall. Jag lever på impuls och bryr mig inte om konsekvenserna. Och det gör jag inte heller. Jag vill bara bort ifrån verkligheten, dör jag på köpet så vadå då? I don't care.

240+ tabletter



Tror man kan somna rätt gott på det här. Har några fler i skåpet plus två flaskor Theralen och alkohol. Men jag har inte bestämt mig än. Dem ligger där och väntar, utifall om att.
20 Imovane nerjsköljda med vodka och Monster än så länge. Känner ingenitng av alkoholen, druckit hela dagen fast långsamt och fint. Men de där 20 imovanden satte snurr på hjärnan.
 

En paus ifrån livet.


 
Jag har tänkt hela veckan. Inte bara tänkt vanligt, utan på en speciell sak.
Inte första gången, inte sista gången heller.

Hämtar ut mediciner imorgon, om jag är tillräckligt frisk. Varit sjuk en längre period nu nämligen. Men är jag tillräckligt pigg och alert för att orka ta mig utanför dörren fysiskt och psykiskt kommer jag hem med medicin och alkohol, sätter på bra musik och proppar magen full av sprit och piller i alldeles för höga doser och hoppas på det bästa, än en gång. För en alldeles för fjantigt hög siffra på antal gånger jag gjort, men som jag ändå gör om och om igen, för det är så jag vill avsluta det. Piller och sprit. Piller och sprit, inget annat.
Men det beror ju som sagt på. Idag vaknade jag först vid fyra-tiden så det kanske inte alls blir någonting utav det. Men jag är väldigt less på livet nu. Väldigt väldigt less. Några dagars medvetslöshet vore toppen. En semester ifrån allting, bara sova utan att behöva tänka, utan att drömma. Bara ligga där, någonstans och vara.

Och med den lamaste av ursäkter, varken samtal eller brev, så fanns det inget att egentligen säga; det bara blev som det blev


 
 

Då tänker du högt
och skriker tyst
Och håller andan genom monologen
som skrevs för din inre röst

När man hatar den man blivit och man föraktar den man var...


 

The evil within