Liemannens rosor


 
 
Det känns som att jag kvävs inombords. Blir sönderfrätt inifrån och ut. Som om maskar krälar omkring bland mina inälvor. Den här sortens ångest är så motbjudande och gör mig illamående.

Igår kväll var ungefär sjunde kvällen i rad som jag varit så väldigt, väldigt nära på att stoppa i mig varenda piller jag har i mitt medicinskåp.
Jag har känt under en längre tid, för det kommer och går i perioder kring hur mycket man kan stå ut eller inte, att jag nog inte kommer orka så länge till. Att det nog får räcka nu.

Det är ironiskt ändå. Jag gjorde mitt första självmordsförsök när jag var nio år. Ett tafatt försök, men ändå ett försök. Sedan dess har det gått som på rutin, och i och med min väldiga impulsivitet blir det en hel del försök till att ta livet av sig. Men aldrig har jag lyckats trots alla dessa år. Många gånger har det varit väldigt nära, men jag vet inte riktigt hur det är möjligt att vara såpass patetisk att man i alla dessa år dansat runt med Döden kring en brinnande blomsteräng men sedan blivit släpad tillbaka till livet igen.

Det är nog det som gör som allra mest ont egentligen. Att må så dåligt att man vill dö och velat dö nästan hela livet men ändå aldrig kommer undan livet. Att veta att man verkligen inte orkar mer men trots det inte litar på att man faktiskt lyckas nästa gång utan förmodligen vaknar upp på intensiven oavsett.
Ett evigt hån, en kraft som håller en kvar bara för att det enda jag faktiskt verkligen vill är att dö.

 
 
Visst hade det varit fint att kunna ha ett bra liv, men jag vet också att jag aldrig kommer att kunna få det. Mitt mående är kroniskt och jag är så hopplös att psykiatrin gett upp hoppet för längesedan.

Ja, vad ska man göra mer än att fundera och tänka sönder sin hjärna totalt?
Jag är trött på att hålla uppe en fasad som är halvglad och skrattar när allt inom mig är glassplitter och fastän mina ögon inte gråter så har jag tårar i blodet och hela jag är en katastrof och jag orkar inte med kraven om att spela en karaktär som är någon helt annan än jag själv.

Helt enkelt är jag så himla trött på allting. Precis allting.
 

Som om ingenting, som om allting


 
Jag befinner mig i det där mellanläget. Gränsen man snuddar vid ena kanten lite för mycket kring för att sedan pendla fram och tillbaka med små, hastiga rörelser och där står jag och svajar mellan total katastrof och likgiltighet.

Den här likgiltigheten är väldigt jobbig. Att bara vara utan att riktigt känna något.
Och det är ju det, antingen känner jag allt eller så känner jag ingenting alls. Svart eller vitt, varmt eller kallt. Alltid kontraster, motpoler. Det goda mot det onda.
Vem är man egentligen? Jag har sökt efter ett svar på den frågan i hela mitt liv utan resultat eller framgång.
Jag vet inte vem jag är. Jag är i konstant förändring samtidigt som jag är precis likadan som jag alltid varit. En enda röra jag aldrig tycks ta mig ur. Och dem säger ju det, att jag är kroniker. Visst har dem rätt, men trots allt kan jag inte sluta att försöka finna svar på alla gåtor och frågor som spökar i mina tankar.
Vem är jag egentligen? Finns där ens ett svar på den frågan och vad är det i sådana fall? Vart gömmer det sig?
Kanske har jag stirrat mig blind på det hela. Kanske har svaret funnits rakt framför ögonen på mig hela tiden. Men det är bara antaganden hit och dit, gissningar och ännu fler frågor som kräver svar.
Hela livet är en enda stor gåta som verkar omöjlig att lösa.
 
 Jag är då ingen rak linje. Jag är en enda stor grafisk röra.