När stjärnorna dör ut


 
Jag lever. Eller tja, åtminstone genom andras sätt att se på det.
Egentligen är det väldigt mycket tvärtom. I själva fallet är jag helt totalt död och ligger på något golv eller ute på en iskall asfalterad väg och har slutat andas. Det måste ju vara så.

Hon kan inte vara död. Hon får inte, det går inte. Jag klarar mig inte utan henne. Hon är mitt allt, min stjärna på himlen och min förebild.

Mamma har skickat ett par sms och frågat hur jag egentligen mår. HA-HA tänker jag. Varför skulle hon bry sig nu när hon aldrig gjort det innan? Nej, jag vill inte höra mamma eller min syster uttala orden "begravning". "död" och "bortgången." Nej fan heller. Min mormor är inte död. Min mormor lever och är glad och har det bättre än någonsin.
Dit mormor flyttat finns ingen värk, smärta eller ondska. Bara kärlek och fred och vackra omgivningar. Hon är på semester men hon kommer tillbaka. Det måste hon, det lovade hon en gång.
Jag har ingen ork till något. För trött att vara vaken, för trött för att sova. För trött för att existera. Ugh, jävla liv.