Vad man än gör så känner man aldrig att man duger, att man är bra. Man tycker alltid att man kan bättre eller snarare att man borde kunna bättre. Jag är medveten om att jag har alldeles för höga krav på mig själv i varje situation, att jag omöjligt kan vara perfekt som människa och aldrig göra fel inför andra. Men oavsett om det jag gör blir uppskattat eller inte så känner jag aldrig att jag blir nöjd. Jag kan bättre, varför gjorde jag inte bättre? Jag kunde varit trevligare, jag kunde varit roligare, definitivt så kunde jag varit vackrare. Oavsett vad det gäller.
Varje situation i mitt liv har jag i tankarna förbestämt hur den ska se ut om den händer, hur jag ska agera, ha för kroppsspråk. Jag lever med en sådan konstant rädsla för att bli avvisad och hånad att jag blivit totalt fixerad vid att göra mig själv till den bästa person jag kan vara, men det når aldrig fram. Jag kan aldrig vara den jag vill vara och trots att jag vet om det så är det så inpräglad i hjärnan att vara perfekt och vara alla tillags att det inte går att ändra på tankebanorna. Jag måste försöka ändå, säger jag till mig själv. En dag kanske jag lyckas bli nöjd med mig själv. En dag kanske jag kan ta åt mig av komplimanger om att jag är duktig på någonting eller att jag hade fint hår en dag, eller att jag är rolig att umgås med. Även om jag inte direkt får komplimanger ofta så händer det någon gång ibland, men det spelar ingen roll vad jag hör så länge jag inte känner det själv. Det känns som att de ljuger för mig, eftersom jag aldrig kan acceptera något positivt hos mig själv.
Allt jag gör, verkligen allt, är en tävling mot tidigare prestationer. Jag måste alltid toppa mina tidigare resultat, alltid vara bättre, roligare, mer intressant, finare. Men det når aldrig fram. Jag känner det aldrig. Varje gång känner jag bara skam och ångest och självhatet skrattat åt mig och säger att jag är patetiskt. "Du är inte bra på någonting och det vet du."