Jag berättade för min psykolog att jag känner mig mer intresserad utav saker och ting sedan jag började med Topimax. Jag har återigen viljan till att göra saker som jag tycker om, kanske inte helt fullt ut men jag har åtminstone viljan. Det har jag inte haft på länge, länge.
Jag berättade för henne att det kändes bra men samtidigt så konstigt för jag har varit totalt avstängd ifrån allt positivt men nu kan jag faktiskt se fram emot att göra vissa saker. Hon tyckte det lät jättebra.
Jag måste säga att av alla de preparat jag gått igenom har jag haft oturen att inte ha effekt utav ett enda, men så får jag insatt den här och känner faktiskt skillnad. Det är konstigt, men jag är tacksam.
Jag mår ju fortfarande likadant, men jag har inte ett kolsvart tänkande längre. I och för sig har det bara gått sisådär fem - sex dagar som jag känt mig på samma nivå men det är ju ändå flera dagar i rad, gentemot att inte ens kunna gå en halv dag utan att tänka extremt mörka tankar. Det enda som är skillnaden i måendet är ju det att jag har återfått mina intressen. Jag vill hålla på med det jag tycker om och jag ser fram emot att få göra det. Det saknas bara utrustning och material men så länge ambitionen finns så klarar man allt, och när jag väl är insatt i något så går gör jag alltid mitt bästa och försöker alltid göra lite extra om det går.
Psykologen sa att då är det nog en ypperligt bra tid att passa på att börja med terpain och jag svarade: "Ja, det var lite det jag tänkte komma till." Jag gav till ett lätt skratt.
För första gången fick min psykolog se mig le och skratta och för första gången fick jag också se henne le och skratta. Det var den trevligaste besökstid vi haft tillsammans.